Vad kan man förvänta sig från bonusbarn vid sorg?

Prata med dom, säg hur du känner.

De kanske aldrig varit med om döden och blir lite ställd vad de förväntas göra/säga?

de vet säkert inte vad de ska säga
kanske har de aldrig hört eller sett någon av sina föräldrar eller dig beklaga någons sorg
säg rakt ut vad du känner 
prata lite kring både vad som är vett och etikett i dessa sammanhang samt hur man i familjen ska vara mot varandra

Beklagar sorgen, förlorade min mamma för några år sen och det var jättejobbigt. :(
För det första så ska du självklart inte behöva spela teater. Är du ledsen och behöver gråta osv så gör du det!

När det gäller hur barnen reagerar så är det nog väldigt inviduellt. Även om det hade varit dina egna barn så är det inte säkert att de reagerat på det sättet du tycker de ska.

Hur väl kände bonusarna din pappa? Hur nära relation har de till dig? Det tror jag har en viss betydelse. Sen skriver du att du skulle resonera annorlunda om de var yngre, jag skulle nog säga tvärt om. Tonåringar har en tendens att anse att de är livets mittpunkt och allt som inte handlar om dom är ointressant ;)

Mina bonusar var 10 och 12 när min mamma dog och dom hade en nära relation så de blev så klart ledsna. De var även med på begravningen och grät i kyrkan. Men däremot så frågade de aldrig mig något om hur jag mådde osv. Tror inte barn riktigt tänker på att även vuxna kan behöva lite kärlek och omsorg ibland.

Vet du, jag tror det inte är någon skillnad om det är ens egna barn eller partnerns barn, en del är väldigt sensibla när det gäller andras mående, andra är det inte.

Sedan är de tonåringar och då är inte de vuxnas känslor speciellt viktiga.

Nu kan jag tycka att det hade varit på sin plats att pappan påpekade att de kanske skulle sagt något till dig, absolut, men i tonåringens, lite egovärld, så är din sorg inte något som berör.

Så svaret är nej, man kan nog inte förvänta sig att hans barn, speciellt när de är tonåringar, sköter det på det korrekta sättet. Däremot hade man kunnat förvänta sig att pappan guidar tonåringen igenom detta. Det är ju inte (tack och lov) vardagsmat att möta folk i sorg, så många vet inte vad de ska göra eller säga. Även vuxna kan bete sig knepigt mot de som har sorg, för att de inte vet hur de ska göra eller säga

Men vad du kan förvänta dig av dem är ju relativt ointressant. De vet ju ändå inget alls om dina förväntningar om du inte förmedlar dem på ett sätt som gör dem tydliga och förståeliga för människorna du har i din närhet. 

Tänk om du istället haft en tyst ställd förväntan på dina bonusbarn om att de inte skulle nämna något om din döda pappa och din sorg. Ja, då hade de ju - utan att veta det - levt upp till din förväntan. 

Varför är du inte bara som du är? Du känner dig utanför, skriver du. Men där har du ju ställt dig själv. Du kunde ju ha valt att berätta för den hemvändande tonåringen om hur du har det. Sagt något om begravningen, delat med dig av att du känner dig ledsen och lite hit och dit i dina känslor. Det där med att du blir irriterad över att du tror att du måste spela teater är ju en konstruktion i ditt eget huvud. Eller har något av barnen talat om för dig att du inte får visa känslor av sorg när de är hemma? 

Tycker du inte själv att det är märkligt att ansvaret att fråga hur du mår ska ligga på tonåringar snarare än att du som väl är något äldre tar ansvaret för att berätta hur du mår?

När jag är ledsen så säger jag det här hemma. "Usch, så ledsen och eländig jag känner mig", säger jag. Och så talar jag om vad jag behöver. "Kan inte du laga maten idag? Jag vill bara sitta i soffan och se på tv-serier, kanske lipar jag en skvätt också, då säger jag inte nej till en kram om du har en till övers."

Beklagar sorgen.

Det är ju många vuxna som har svårt att veta vad de ska säga om någon drabbas av närståendes sjukdom eller dödsfall. Det är svårt att veta om det känns som tröst för den anhörige eller enbart blir en jobbig påminnelse om sorgen. Vi har liksom inga självklara uttryck för medkänsla i det läget: Jag beklagar din sorg blir ju väldigt högtravande och säger man något mindre högtravande kanske det inte känns tillräckligt respektfullt.

När det är svårt för många vuxna så är det garanterat svårt för barn och ungdomar. 

Du kan inte förvänta dig något. Du bör däremot prata med barnen om du anser att de reagerar felaktigt, om inte annat så bara för att säga att du inte har något emot frågor eller att de pratar om din pappa. Min vän begick självmord och jag, som vuxen, kunde inte med att fråga hennes pappa om hur det var med honom. Jag var som dina bonusar helt tyst och visst, det kändes fel men vi hade ingen nära relation så jag vågade inte. Hjälper det dig att prata så gör det! Men gnäll inte på barnen, deras reaktion är fullt normal.

Säger som Pirum - otroligt många vuxna vet ju inte heller hur de ska bete sig. 

De kanske inte säger nåt för att de inte vill påminna dig om sorgen eller göra dig ledsen etc. 

Såklart får du vara hur ledsen du vill i ditt eget hem. Men din sorg är din.