Min dotter behöver tuffa till sig..

Googla på Carsten sommerskov.

Där får du bra tips.

Jag kan verkligen förstå dig, jag har en tonårsdotter som inte alls kan det där med att umgås med andra, tror dock att det beror på hennes uppväxt med sin psykiskt sjuka mamma innan hon flyttade hem till oss.
Hon har väldigt svårt att skaffa vänner och vet inte hur man ska vara social på ett bra sätt, detta har lett till att hon nu när hon är större är riktigt bitchig mot nytt folk tyvärr.
Mitt tips är att försöka hitta nått som hon gillar så hon kan ha en fritidsaktivitet, mycket lättare att "tuffa till sig" när man är med de som har samma intressen. 
 
Sen har vi även två små pojkar, 1 år och 3 år, b¨åda är supersociala och omtyckta och framåt.  Är någon dum så sätter de ner foten rejält.
Äldsta sonen satte ner foten och protesterade så det stod härliga till när en kompis på en annan avdelning på dagis blev mobbad, den pojken blev dessutom mobbad av en fröken. 
Nu har föräldrarna till denna pojke fått tillräckligt att stå på för att få byta avdelning, till sonens grupp , samt att den fröken inte längre finns kvar på dagis.
Grymt stolt över att min 3 åring vågade stå på sig och säga stopp även när det var en vuxen som var dum.

Inboxa mig om du vill ha mer konkreta tips eller så på hur du kan hjälpa din älskling, jag har jobbat med barn som mått dåligt och lyckats få dem att komma tillbaka till att vara de glada bekymmersfria barn de var innan.

Lycka till

Har hon några intressen där hon känner att hon är bra, stark och, ja, oövervinnelig? Det är viktigt för självkänslan att känna sig bra på någonting. Känner man att man är bra på någonting så bleknar andras åsikter och det ger gemenskap och en klick människor man trivs med och som uppskattar en.
Jag är ledare på ett pingisläger en vecka varje år och det är fantastiskt att se hur stora ungar blir när de flaxar till den där bollstackaren.
Lycka till med tösen, hon verkar iallafall ha en uppmärksam och kärleksfull mamma.

Min spontana tanke är "Vad gör du?" Ja, du har pratat med förskolefröknarna....inget mer trots allt det som hänt? Jag har lite svårt att tro att din dotter kommer att bli lycklig för att hon klipper till någon. 

Har du följt henne i förskolan och förskoleklassen så att du vet hur hennes tillvaro ser ut där?
Har du pratat med förskolechefen när du fick ett så besynnerligt bemötande av förskolepersonalen.
Pratade du med föräldrarna till den klick med barn som var elak mot din dotter på förskolan?
Har du haft ett möte på skolan med pedagogerna i förskoleklassen?
Har du tydliggjort för pedagogerna i förskoleklassen att din dotter mår så pass dåligt av sin situation i skolan att du och hon behöver hjälp och vill se en handlingsplan från skolans sida?
Har du varit i kontakt med skolans kurator?

alltså ärligt... vad ska du göra för tt din dotter ska tuffa till sig? DU behöver tuffa till dig och ge dig i kamp med skolan. jag har gått igenom detta med 2 barn, har slagits mot skola, rektor, soc för att ingen lyssnade och fattade att en lärare MOBBADE min son. rektorn såg genom fingrarna för min son borde ju palla det.... 
ditt barn- DITT ansvar att försvara det! din dotter ska inte behöva ta en kamp som hennes mamma inte verka kunna ta. lyssnar inte förskoleläraren, gå vidare, lyssnar inte rektorn, GÅ vidare hela vägen upp till utbildningsnämnden om du måste. våra barn ska inte behöva ta fighter, dom ska vi ta för dom

Jag känner igen mig så väl i din TS!

Vi har det så här också men jag har hittat sätt att locka fram saker som hon kan berätta och när  det  väl började så rann allt bara ur henne. Det har varit en tuff höst och vinter i ny klass och allt och hon fick ingen kontakt med kompisar utan det tog tid. Det tog massor av energi för oss men vi/jag har haft möjligheten att ta mig tid medh enne.