Förlåt för det jag känner
Jag minns de två gångerna du åkte in i fängelset. Som 16-åring ringde jag runt till varenda sjukhus, bårhus, arrest och häkte i hela Sverige bara för att hitta dig - du som hade varit borta i flera veckor.
Jag minns så väl hur jag med enkelhet svepte hela spritflaskan på några minuter när jag fick reda på att du skulle sitta fängslad i ett helt år. Där låg jag, på golvet i vardagsrummet där vi hade bott tillsammans, du. jag och mina småsystrar. Innan han dog och innan du dog på insidan.
Jag minns hur gärna jag ville dö, men rädslan för att aldrig någonsin kunna existera någon annanstans tog över mig.
Jag stod ensam under de två åren du var borta. Försökte hitta värme hos andra människor i min omgivning. I ett inrökt rum på elevhemmet - bara för att försvinna ett tag. I en säng med en främmande man - bara för att få någon som helst bekräftelse.
Jag minns så väl när jag åkte ner för att hälsa på dig på fängelset i Västerås. Tillsammans med din son och dina två andra döttrar gick jag där på grusgången när jag hörde din röst genom ett halvöppet fönster. Ditt leende tillsammans med många andra kvinnor - som så gärna ville få en tjuvtitt på dina omtalat vackra barn.
Jag minns när du kom ut. Du stod där på Icas parkering och viftade med armarna. Det var knappt så att jag vågade mig fram. 18 år hade jag blivit men du hade inte varit där. Jag höll dig så hårt jag bara kunde för jag visste att du skulle försvinna så fort den villkorliga behandlingen var över.
Jag hade hittat någon som jag kunde vara med. Han hade en personlighetsstörning och hans läkare - som även var min läkare - hade sagt till mig att jag borde hålla mig borta. Han höjde sin knytnäve mot mig när du försvann igen ur mitt liv och all den höjd jag hade hållit i mitt liv försvann i den sekunden.
Några månader senare skriver en vän till dig på min Facebook - Är det sant att morsan ligger på sjukan?
Jag sprang till sjukhuset den dagen mamma. Jag hoppade av på busstationen och sprang genom stan istället för att ta bussen dit - för det skulle ta någon minut längre. Jag hade ingen luft kvar i mina lungor när jag halvt krypandes tog mig fram genom korridorerna av utmattning. Lutade mig en stund mot väggen tills en sköterska visade mig vägen till dig. Alla åren vid din sida hade tvingat mig till att förbereda mig för den här dagen. Jag hade så mycket att säga till dig - men när du låg där med slangarna i armarna och såg helt förstörd ut - berättade att du hade en 2 decimeters blodpropp och en dödlig blodförgiftning så kunde jag inte svara något annat än OKEJ.
Men du överlevde ju, precis som du alltid gör.
Några månader senare står jag där som sistaårselev som Musiker - på en scen framför många hundra människor (med scenskräck) och ska sjunga två låtar för att få ett MVG i kursen. Du hade lovat mig att komma och jag letade efter dig när jag stod där uppe. Tänkte att du kanske stod gömd bakom något hörn med tanke på din skräck för folkmassor. Men nej du dök aldrig upp.
Sedan kom den där avgörande dagen. Den där dagen då allting tog slut, när jag gick med plakatet högt upp i himlen. Även då hade du lovat att komma och jag sökte dig berusat med blicken när jag gick i studenttåget. Du fanns inte där och det förstörde mig.
Enda anledningen till att jag klarade gymnasiet var för att bevisa för dig att jag är starkare än du - inte skrämmande lik dig som du brukar säga. Jag är min egen.
Och nu när jag står här och går andra terminen på min högskoleutbildning, med ett eget hem och liv, när jag väl lyckades slita mig ifrån den blodsugande parasiten jag brukade vara med - då känner jag att jag behöver dig mer än jag någonsin gjort innan. Jag var fyra när du försvann. Nu är jag tjugo.
Det känns jobbigt att vara vuxen och behöva fråga - När kommer mamma hem?