Blir tokig av längtan efter en flicka
Hej!
Jag har äntligen haft turen att bli gravid igen och jag är så tacksam och glad för det. Jag har en son sedan tidigare och han är nu lite drygt tre. Min man och jag försökte att bli gravida i sju månader innan det väl tog sig och jag fick det efterlängtade plusset på stickan.
Nu till mitt bekymmer: jag är lite förvånad över min starka reaktion. Jag har alltid sett mig själv som en typisk ”flickmamma” och innan min son kom, tyckte jag inte att jag kunde vara mamma till en pojke. Men när han väl kom så var ju han förståss perfekt och det har gått alldeles utmärkt att vara mamma till en pojke också. Men nu önskar jag mig en flicka så fruktansvärt mycket och jag är inte helt med på varför jag känner så och hur otroligt stark den önskan är. Jag kan förstå det till viss del, men på ett logiskt plan så vill jag ju mest av allt bara ha ett barn som är friskt!! Jag älskar min son över allt annat och är fullt övertygad om att jag kommer att älska det nya barnet lika mycket. Men…jag tror inte att jag kommer att få någon flicka, för jag är bara inte en sådan person som har sån tur att jag kan få en av varje…och dessutom så föder ALLA mina vänner flickor just nu. Överallt är det tjejer…jag håller på att bli tokig känns det som. Igår fick jag veta att en av mina närmsta vänner födde en liten frisk flicka och jag blev så glad för hennes skull, men sedan grät jag hela vägen hem på bussen och hela kvällen för jag vet att jag inte kommer få det hon fick (först en pojke och sedan en flicka)
Jag vet att jag är såååå otacksam som ens tänker såhär och det är därför jag skriver. Jag VET ju om allt det där som alla säger om att det blir perfekt vad det än blir…och ändå så håller jag på att gå sönder av längtan efter en flicka (som jag är helt övertygad om att jag inte kommer att få).
Det värsta av allt är nog att jag går och jämför mina graviditeter och eftersom att de hittills (bara i vecka 13 än) är ganska olika så ger det mig hopp om att det kanske kan vara en flicka och det hoppet gör mig ännu mer ledsen eftersom att jag är så övertygad om att vi inte kan göra nåt annat än pojkar. Detta då det bara är pojkar på min man sida av släkten och alla runt oss säger hela tiden att det inte kommer att bli nåt annat än pojkar i vår familj.
Ledsen för detta lite röriga meddelande, men jag är så rörig och jag antar att hormonerna hjälper till att ställa till det en del, men jag håller på att gå sönder i hjärtat av denhär hopplösa känslan. Så, finns det nåt jag kan göra för att redad ut mina känslor och tankar kring detta. Jag vill INTE tänka och känna såhär!
Tacksam för svar!!