Ibland känns det som att jag inte har rätt att oroa mig för honom.

Min sons pappa mår i perioder inte helt bra av flera olika anledningar. Psykiskt, gått på mediciner i perioder och så.. Vi är separerade sedan länge och han har sonen ganska så sporadiskt. Vi hörs ändå relativt regelbundet på sms eller facebook. Som t.ex nu har allt varit en enda röra för mig själv ett tag och han drygade sig lite för någon vecka sedan. Jag bad honom fara och flyga (vilket jag gjort några få gånger tidigare också men alltid tillslut krypit till korset och tagit ett nytt tag). Han har dock gjort saker som är fel den här gången, vilket han själv verkar medveten om men inte vill erkänna. Rent krasst bör det vara han som tar första steget så att säga... (inga småsaker, då hade jag bara viftat bort det).

Nu har vi inte hörts på en vecka och jag får indikationer på att han inte mår så jävla bra. Om det beror på vad jag sa, hans skuldkänslor eller något annat vet jag inte. Det känns lite som att det är fel av mig att kontakta honom och fråga hur det är, när jag nyligen bett honom fara och flyga... Det känns som att jag inte har rätt att oroa mig för honom samtidigt som jag inte vill veta av honom. Jag måste ju låta helt kluven? eller? Bör jag avvakta eller skriva nått?