Måste få skriva av mig... Missfall

Vi fick ett missfall i nov. 2013 Var då i vecka 18+6. Trodde vi... I själva verket hade barnet dött i v 12-13. Vaknade på natten efter en hemsk mardröm om att jag blödde jättemycket och var på väg att förlora barnet. Blev glad att det bara var en mardröm. Gick på toa och upptäckte att jag faktiskt blödde. Låg och googlade resten av natten om vad det kunde vara. Vid sju ringde jag sjukvårdsupplysningen, blödde inte jättemycket men konstant. De sa åt mig att det var normalt och inget att oroa mig för. Trodde henne och gick till jobbet vid 10... Tyckte att det gjorde ont till och från men inte jätteont. På em vid tre kanske kändes det som jag kissade på mig, rusade på toa och bindan var genomvåt. Troligtvis vattnet som gick men förstod, eller ville inte förstå då. Började efter det blöda mer och fick ordentliga värkar som kom och gick. Ringde min man och vi kom överens om att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen igen. Beskrev mina symptom, värkar, trolig vattenavgång och mycket blod. De sa åter att allt var normalt inget att oroa sig för men om jag verkligen ville kunde jag åka upp tillakuten men de rådde mig att avvakta till måndag (detta var lördag) och ringa spec. Mödravården. Jag sa då att vi tänkte åka in. Min svärmor hämtade mig på jobbet och skjutsade hem mig i väntan på min man ( som var på jobbet) . När jag klev ur bilen kände jag bara hur blodet forsade, sprang in ( förbi min 3 åriga dotter) och in på toa. Väl där så " kissade" jag blod och några sekunder senare kom fostret ut. Hela världen rasade samman... Ringde 112 men de ville inte ta det, var inget prioriterat ärende utan vi fick ta oss upp till sjukhuset själva... Utanför dörren står min dotter och gråter och vill till mamma, fick linda in bebisen i lite papper ( satt fortfarande fast i mig via navelsträngen) lägga den försiktigt innanför byxorna, snygga till mig så gott jag kunde och låta min dotter komma till mig och se att "allt var ok". Min man kommer och vi åker upp till sjukhuset. Blir inlagd, får tabletter och får även genomgå en skrapning. Vi hade längtat så efter detta barn och allt slutar med missfall på pappans födelsedag. Vi hoppas att vi snart blir gravida igen, men är livrädd för att behöva genomgå detta igen... Först nu som jag inte gråter mig till sömns om kvällarna. Tack för att du orkat läsa allt och dela gärna med dig av din historia.