Orkar inte allt..

Jag förstår dig sååå väl! Faktiskt är det så att det finns ingen lag som tvingar en umgås med gravida hur närstående de än är. Och ingen mår bättre för att man totalt kör över sig själv! Blocka henne på F.b,undvik henne ett bra tag tills det känns "okey" igen,om det blir rabalder så förklara  exakt hur du känner! Man ska inte behöva utsättas för sånt man mår pest av "bara" för att det ser bättre ut i andras ögon. Jag tror ingen vill att man ska må så dåligt heller,det är bara att de inte fattar...

Jag tycker att din syster har uppfört sig riktigt svinigt. Finns det något i er bakgrund som kan förklara att hon vill trycka ner dig? Den som ska få barn är oftast lycklig även om känslorna kan vara motstridiga medan den som inte kan få barn ofta lever i djur sorg. Och om din syster vet hur du känner så känns det otroligt känslokallt att uppföra sig som hon gjort mot dig. Andra kan känna på hennes mage och dela hennes glädje. Har själv varit i din sits med släktingar och kan säga att de relationerna aldrig blir helt bra igen nu när jag vet vad de går för och jag har kanske inte helt svårt att ge igen lite, lite, lite när situationen ändras om man kanske får något som de inte får (vilket blivit  fallet med oss).

När jag väl blev gravid så var jag väldigt noga med att inte såra mina barnlösa vänner i onödan, utan göra livet så lätt för dem som möjligt. Det är ändå så härligt att få barn (förlåt att jag säger det) så det är inte jag som behövde stöd i min glädje utan de som behövde stöd i sin sorg. Har är bekant med ett dödssjukt barn som också har upplevt känslokyla från de h*n trodde stod  närmast så det är tyvärr inte ovanligt. 

Samtidigt är det dock så att man blir lite mosig i hjärnan ett par månader innan födsel så kanske kan du ha överseende den här gången och skylla på det?

All styrka till dig!
Jag hoppas att du finner små lyckostunder då du kan känna lycka för din syster och andra som får barn. Då känns det ju också bättre för dig.
Mest av allt hoppas jag att du en dag själv får känna av hur det är att bli förälder. 
Du bör berätta för din syster hur du känner, det är svårt för henne annars att veta. Hon är ju helt klart uppe i sitt eget. Jag hoppas att hon förstår och att ni vid ett senare tillfälle kan träffas på samma villkor.
Kramar

Anonym (Förstår!) skrev 2014-01-09 16:32:05 följande:

Jag förstår dig sååå väl! Faktiskt är det så att det finns ingen lag som tvingar en umgås med gravida hur närstående de än är. Och ingen mår bättre för att man totalt kör över sig själv! Blocka henne på F.b,undvik henne ett bra tag tills det känns "okey" igen,om det blir rabalder så förklara  exakt hur du känner! Man ska inte behöva utsättas för sånt man mår pest av "bara" för att det ser bättre ut i andras ögon. Jag tror ingen vill att man ska må så dåligt heller,det är bara att de inte fattar...

Har i många situationer fått bli den som ska vara lillgammal och förstå så mycket mer än vad man tål. Har blivit att jag är den personen i vår familj som fått bli mamma. Mamma dog för ca 2 år sedan och hon var den som höll ihop familjen, den som vi anförtrodde oss hos och hon visste det mesta. Nu är jag den personen och det är jobbigt eftersom jag är minst i familjen, men i sättet är jag nog den som är mest vuxen.
Har precis flyttat 110 mil med min lilla familj (sambo och hund) för att vi ville bo närmare min familj och sambon fick jobb här. Trodde saker skulle bli bra, men här står jag idag.. Mer ledsen än glad.. Är arbetslös så går hemma för tillfället, mycket tankar bara där och får hela tiden höra att jag bara går hemma och gör inget.. Hur kul är det att få höra när jag redan gör allt för att få jobb? Har varit ute direkt och pratat med chefer, VD:s och liknande folk, men att de inte söker någon för tillfället och när jag är hemma sitter jag inte bara på arslet. 
Ser till att maten är klar när sambon kommer, tar hand om hunden, sköter om gården och söker jobb via datorn. 

Och det är det här som jag blir så irriterad och ledsen över när folk säger att jag har inget att oroa mig över, att vi inte har saker att tänka på och att jag inte gör saker.. Hur mycket ska man orka??

Anonym (förstår) skrev 2014-01-09 16:36:21 följande:

Jag tycker att din syster har uppfört sig riktigt svinigt. Finns det något i er bakgrund som kan förklara att hon vill trycka ner dig? Den som ska få barn är oftast lycklig även om känslorna kan vara motstridiga medan den som inte kan få barn ofta lever i djur sorg. Och om din syster vet hur du känner så känns det otroligt känslokallt att uppföra sig som hon gjort mot dig. Andra kan känna på hennes mage och dela hennes glädje. Har själv varit i din sits med släktingar och kan säga att de relationerna aldrig blir helt bra igen nu när jag vet vad de går för och jag har kanske inte helt svårt att ge igen lite, lite, lite när situationen ändras om man kanske får något som de inte får (vilket blivit  fallet med oss).

När jag väl blev gravid så var jag väldigt noga med att inte såra mina barnlösa vänner i onödan, utan göra livet så lätt för dem som möjligt. Det är ändå så härligt att få barn (förlåt att jag säger det) så det är inte jag som behövde stöd i min glädje utan de som behövde stöd i sin sorg. Har är bekant med ett dödssjukt barn som också har upplevt känslokyla från de h*n trodde stod  närmast så det är tyvärr inte ovanligt. 

Samtidigt är det dock så att man blir lite mosig i hjärnan ett par månader innan födsel så kanske kan du ha överseende den här gången och skylla på det?

Om hon inte har ringt under hela tiden, inte ens för att höra hur vi mår, vad vi gör osv och nu när vi ses så vill hon att jag ska vara förstående och så glad för hennes skull, och jag ska bara acceptera det? 
Jag vet inte, känns bara som att jag ska vara glad enligt henne och inte tänka så mycket på min situation. Att jag bara ska finnas där för henne, men jag känner att om hon vill att jag ska finnas där så hade ju jag velat ha hennes stöd under vår resa också, men där har jag inte haft något att hämta.

Har blivit att vi umgås mer med sambons släkt och håller oss hemma för oss själv istället. Har bott i vårt nya hus nu i 3 mån och bara 1/3 syskon har hälsat på. Förr bodde vi 110 mil ifrån, nu bor vi 10 mil ifrån men de har inte tid att hälsa på.. Är det okej då att hon skyller på sin graviditet? Tycker inte det då de har varit på IKEA (40 mil bort) och gjort massa annat för sig.. Just nu känner jag mest bara att det är lite respektlöst mot mig. En sak hade ju varit om de inte visste om vår historia med sjukhus, tester, prover m.m men nu vet hon om det och ändå håller på.. 

Personligen tycker jag sådant här är lättare att hantera när barnet väl är fött. Då blir det en individ. Min syster har precis fått barn och det är mycket lättare för mig att hantera än själva graviditeten. Nu får jag ju träffa min fina systerson! Jag tänker på honom med hans namn, inte som "bebisen".

(min situation är dock inte på samma nivå som din, jag har redan ett barn genom IVF, men gjorde fyra behandlingar ifjol utan att få något syskon. Det var min systers första graviditet, så självklart hade hon ett behov av att prata om det med mig.).

Jag lider med dig och förstår att det är jobbigt, särskilt som din syster inte visar att hon förstår att det är jobbig för dig. Eftersom det är din systers tredje graviditet så borde hon ju inte ha lika mycket behov av att prata om det.

Tycker du kan ta en paus från din syster om det känns som att du behöver det. Man kan ju inte gömma sig för evigt, men jag tror att det kommer att kännas lättare när barnet är större. Men det är ju inte bara det som är problemet, utan även att din syster inte visar dig någon hänsyn. Självklart ska hon ju kunna prata med sin syster om hon är jätteorolig för något eller om hon/bebisen är sjuk, men vanligt prat om barnvagnar och sånt borde hon ju kunna ta med någon annan.