Precis som du inledde jag ett år med missfall. Det är precis ett år sedan jag skrapades för andra gången i livet.
När jag var 31 blev jag gravid med min son som nu snart är 6 år. Då gick det så lätt och enkelt. Han blev till på första försöket och jag hade inte en endaste blödning under hela graviditeten. Han föddes på exakt rätt dag räknat från senaste mensens första dag. Han kom ut snabbt och han var helt rund och go, och hade världens största äppelkinder. Jag mådde som en drottning hela graviditeten.
Jag kände att jag är som gjord för att föda barn, och jag ville göra om det många ggr.
Blev gravid redan året därpå, och var jätteglad för det... men när jag kommit till vecka 12 och börjat berätta för de flesta fick jag störtblödning. Det blev skrapning dagen därpå. Jobbigt och ledsamt, men jag var väldigt glad att det hände efter att jag fått en fin o frisk son.
Längtade hem för att försöka igen. Fick rådet att avvakta en menstruation men det ville inte jag. Det gick en månad typ och jag började på nytt jobb. Andra dagen innan jag skulle till mitt jobb (kvällsjobb) började jag störtblöda. Tänkte att de väl missat något i skrapningen, men fick beskedet att jag faktiskt var gravid på nytt när jag kom till gynakuten. Sen undersökningar... och det tog ju aldrig slut. För det var något som var kvar... alltså verkade det som om det varit tvillingar och den ena hade kommit ut i blödningarna... men det var alltså en hinnsäck kvar. Så det var kontroller efter kontroller.... men till slut så fick jag abortpiller för att driva ut den tomma hinnsäcken. Jättejobbigt.
Jag vill låta kroppen vila ett bra tag så jag satte in spiral.
Sen fick jag o maken problem och 2012 skilde vi oss. Jag träffade den riktiga kärleken o vi blev gravida i oktober 2012. Fick blödningar var på koll o ett hjärta slog. Helt okej. De avtog. Sen fick jag som mens varje dag i flera veckor.... så till slut fick jag en tid den 2 januari 2013 då. Jag krävde att bli skrapad direkt då fostret hade absorberats upp. Jag skulle inte orka ta hand om det själv i duschen som jag gjort tidigare.
Sen har vi försökt försökt försökt bli gravida, men varje månad har jag fått mensen. Så tråkigt. Jag blir ju ändå 38 till sommaren så man undrar ju ibland... Vi har haft stora psykiska påfrestningar under året med vårdnadstvist för min sambos barn, så jag hoppas att det bara är den stressen som gjort att det inte blivit nåt. Vi vill så gärna ha ett kärleksbarn.
Jag vet inte vad jag vill säga dig egentligen... det är nog bara att du inte ska känna att ni är ensamma om det här.
Och att även om man får barn helt utan bekymmer så kan det vara jobbigt och svårt när man vill ha fler...
Hoppas ni snart blir gravida igen...
Kram
