LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

Less är ju bara förnamnet eftersom vi är inne på 8:e året. Avskyr nyårsafton,det är ytterligare en påminnelse att ett år till gått utan barn och utan att åtminstone vara gravid... Less på kommandosex,less på hormoner,less på skuldbeläggandet från "förståsigpåarna",less på att alla runt om får barn efter barn efter barn...
Orkar knappt gnälla längre,man har passerat att vara ledsen,uppgiven,arg,man är bara tom till slut...

Kram medsyster!

Instämmer! Det jag inte förstår det är när många blir mammor så är det det enda samtalsämnet som finns. Det är bara barn det pratas om och det är grymt jobbigt för en som har det svårare att få barn, som bara väntar på det där pluset. Man känner sig taskig men jag missunnar absolut inte dom som får/har barn men varför ska det pratas om det precis hela tiden. Vill inte gå på middagar och kalas där det är många med barn för det är ingen som pratar med en. Det värsta är ju när folk frågar "när hade ni tänkt skaffa barn då?" och "slappna av så ska du se att pluset kommer" gahh!!

Jag är bara jag 8 år? Har ni genomgått IVF/står i adoptionskö nu eller så? Och jag är helt med dig angående tomheten.. Men den liksom kommer och går för mig. Just nu känner jag mig lite bitter haha! Men sånt går ju i vågor. Efter vårt sista IVF var jag till freds med att kunna göra saker andra i vår ålder inte kan pga barn, jobba mer, resa mer osv. Sen kom man ju ganska snabbt ur den dvalan och kände längtan igen. 

e linnea, håller helt med! Jag HOPPAS att jag inte blir en sån mamma som bara pratar om mitt barn, mitt barn, mitt barn! Och det mycket av respekt för andra om det finns några icke-föräldrar i sällskapet. Hur länge har ni försökt?
Satt med några kollegor för något år sedan som försökte övertala mig att övertala min man att bli med barn, de antog att det var skälet till att vi inte hade barn pga mitt svar "det händer när det händer, allt är inte upp till en själv", de satt en hel timme och talade om hur fantastiskt det är att vara förälder.. Vanligtvis brukar jag avbryta och säga som det är men just då orkade jag liksom inte.

Tack att ni skrev, ibland vill man bara känna att man inte är ensam och inte känna sig som en bitterf***a. 
Kram på er bägge, 2014 är vårt år!

Hoppar in i denna tråden jag också. Kan bara instämma i det ni skriver, visst känns det hopplöst.. Jag och min sambo är nu inne på vårt 6:e år sedan vi började försöka få barn. 6 år som pendlat mellan tomhet, sorg, hopplöshet, varförfrågor o.s.v. Varje månad så tänker jag "nu, nu är det vår tur.. denna gången kanske det funkar". Men varje månad har det varit samma sak, en stor besvikelse över att det inte funkade den gången heller. Är också frustrerad över att vara oförklarligt barnlös.. något fel är det ju, bara att läkarna inte vet vad. Det är nästan så jag hoppas att de kan hitta nåt fel som kan vara orsaken. Då slipper jag ju iallafall gå runt och fundera på varför det inte funkar för oss. Samtidigt så är det säkert precis lika jobbit att veta vad som är fel och inte kunna göra nåt av det. Ja, hela den här "barnlöshetsbubblan" är nån sorts hålrum där man inte önskar att någon ska behöva befinna sig.. Kram på er, det är oerhört skönt att veta att det finns fler i samma situation och att det är helt okej att känna som man gör.

Underbar tråd! Jag kan bara hålla med er, jag känner mig just nu så jäkla bitter & förtvivlad, ledsen & arg rakt igenom. Vi har nu försökt i snart sex år, börjar snart tappa räkningen på alla försök vi har gjort (10). Vi lyckades nu på sista & vi var världens lyckligaste fram till vecka 13 sen föll vi ner i det djupaste hål vi kunde tänka oss. Den 21/12 bekräftades en missed abortion! Livet är så himla orättvist! Åhh va skönt det är att få ur sig lite ibland....

Kram på er!

Hoppas verkligen detta blir vårt år! Orkar inte va bitter mer, det tär så fruktansvärt på en vaknade imorse av att jag tittade efter min bebis, drömmen var så verklig

Kära vän, får så ont i hjärtat av din berättelse! Det gör så ont och är så tomt i barnlösheten, men att sen få uppleva glädjen, och så pass länge dessutom, bara för att sen tas ifrån en... usch. Jag kan inte ens föreställa mig vilket hål det var/är! MASSOR med kramar till dig! Kommer ni fortsätta med försök? 

Har en fråga till allesammans, hur är era partners i det här? Känner ni att dom är på "samma nivå" som er? 

Min partner har ett barn sedan tidigare men han vill så gärna ha ett ihop med mig också. Han känner nog inte lika tomhet som mig och går inte och tänker på det dag in och dag ut. Ibland kan han bli lite irriterad när jag beklagar mig men han stöttar mig väldigt mycket när jag blir ledsen. Är dock orolig över om det är så att vi inte kan få barn, hur långt är han beredd att gå? Jag är ju beredd att gå så långt man kan gå om de så är ivf eller adoption.

Vill tillägga att han ofta säger till mig hur han längtar efter vårt barn och är nyfiken på hur vårt barn kommer se ut

Tack <3. Det är verkligen inte lätt nu, vi tar en dag i taget. Tyvärr så har vi väldigt svårt att finna någon glädje, känns som att vi bara finns för att finnas, så meningslöst. Hur kan man bli utsatt för sådan olycka gång på gång, det måste ju vända nån gång, eller? Jag är så less på alla runt omkring oss som väntar barn eller nyss har fått barn, det verkar så lätt för andra. Det är ingen som förstår eller kan sätta sig in i hur det är för oss som kämpar år ut & år in...

Ni förstår för ni är där själva, men man känner sig så ensam!

Vi kommer att försöka igen, , förhoppningsvis till våren. Vi vill inte ge upp men samtidigt så är vi livrädda!

Kramar <3