han är irriterad på mina barn hela tiden

Du behover väl lght bäst, så han borde ju flytta.

Tack för att du står upp för ditt barn!

Ja precis. Ring ditt bostadsbolag imorgon.

Jag tycker att han ska ge sig av med tanke på att du har 3st barn. 

Tråkig situation att befinna sig i. Jag tror inte du postade tråden för att du ville ha råd utan mer för att du är förbannad och vill få det ur dig.
Jag funkar kanske på ett annorlunda sätt än du men jag hade behållt ilskan för att den är en bra drivkraft när man ska göra beslut som förändrar tillvaron. Risken finns att när du ventilerar dig som du gör nu är du inte lika arg imorn och förnuftet kommer säga nått i stil med att det är bättre med en trygg tillvaro och ett hem för din familj snarare än att bege sig ut i letandet efter ett nytt hem. Fast det är klart, beror ju på vad man vill också, vitsen är kanske att ventilera dig så du kan fatta ett lugnt och riktigt beslut?

Du verkar vara mycket klok man Robert 832

Nej, kan säga mina barn har inte haft det lätt ...en pappa som lämnar dom o flyttar till annan ort...som periodvis inte träffar dom på månader! Jag har talat om det för min sambo att jag är allt de har kvar...skulle jag överge dom med? Nej aldrig i livet! Det är nog nu för dom! De ska få va lyckliga barn, ja så lyckliga som det är möjligt för mig att ge dom! Jag vill görna ha kommentarer va alla tycker....
Men mitt beslut är gjort.....detta var droppen!
Han satt häromdan framför barnen o sa: -Jag älskar eran mamma o lillasyster så mycket!
Eh, hur känner de då? Nej de ska inte behöva leva med känslan att denär någon börda för nån!!!!

Det kan inte vara trötthet o depression? Missförstå mig inte - det är INTE ok att vräka ur sig ngt sådant, men har ni nyligen fått barn så händer ganska mkt.. Både i förhållandet men även inom en själv. O även pappor kan få förlossningsdepression..

Sen kan det ju vara lite som många bonusmammor beskriver det - att i början går man "all in" o tror (o vill) att man kan klara av att plötsligt bli förälder. Att plötsligt bli förälder till tre tjejer är antagligen ganska omvälvande... Att sedan dessutom få ett biologiskt barn kan ha varit mer än han psykiskt klarar av...

Jag vet att jag fick en liten chock bär jag fick egna barn - o jag älskar bonusen. Men ändå - kärleken ÄR annorlunda, och den chocken gjorde mig lite rädd. Vad jag förstår har han inte varit med i bilden jättelänge o tro mig - det kan ta ÅR att hitta rätt i sina känslor...

Som sagt, det rättfärdigar inte vad han sa men kan vara en förklaring... Förstår att du reagerar som du gör - man blir som en tigermamma när det gäller barnen, men jag vill råda dig att INTE ta några beslut i ilskan (tvärtemot ovanståendes råd alltså), utan prata igenom det med din sambo - helst utan att "hoppa på". Att försöka se vad som jan ligga bakom - o försöka lösa den biten istället för att ge upp o lämna... Du skriver att han varit fantastisk fram till ni fick det gemensamma barnet - minns det men tänk även på att detta är HANS första o enda biologiska barn. Det är som sagt omvälvande. Minns hur DU reagerade första gången du fick barn. Antagligen förändrades hela världen o allt kretsade kring barnet.. Så är det för honom nu. Det är fortfarande inte ok, men det kanske kan vara en anledning till förändringen.

Kanske räcker värt att ge en chans? Ni HAR ju även ytterligare ett barn att ta hänsyn till nu.. O är han normalt bra med även dina barn sedan tidigare är det ju värt att jobba sig tillbaka till?

Kanske måste ni prata om hans roll till dina barn. På dig låter set som om han tagit på sig en papparoll o tagit fullt ansvar. Helt tydligt fungerar inte det just nu. Kanske aldrig. Det är DINA barn, inte hans, och kanske måste du ta huvudansvaret mer o han släppa. Att han ibland hjälper till men inte att det är självklart. Att du får sköta skola, läxor, tillsägelser, uppfostran osv. Inte han. Att han under en period får koncentrera sig på att vara pappa - för första gången. Han måste få plats att vara det oxå. Du får inte ta den biten ifrån honom. För även om ni i hushållet har fyra barn har han ett. Låter hårt men det ÄR ju så..

Önskar er lycka till o hoppas ni lyckas lösa detta..

Fast den kärleken MÅSTE man få lov att uttrycka...

Han får utrycka sin kärlek men han gjorde det som att det är vi tre o de inte får va me...
Tycker det är så många onödiga kommentarer från honom! Men natten på soffan för han gjorde tydligen susen för han ångra sig! Vet han kan va klantig i sina uttalanden sen innan!
Är väl därför jag blir så arg o besviken på han för han är verkligen en så bra kille annars, levde i förhållande med psykisk misshandel innan! :( han är verkligen en kanonpappa till vår lilla, kanske det gör min reaktion så stor med då jag önskar de andra hade detsamma!
Jag har sagt att han behöver inte älska mina barn! Men att uttala sig som han gjorde gör man inte!
För att andra föräldern till barnen sviker helt så antar jag att jag överbeskyddar dom kanske?
Jag älskar alla mina 4 barn lika mycket! För mig är deras värde det samma, vilka gener som än finns i dom! O det tala jag om för honom!

Så kan det säkert vara - att du är överbeskyddande.. O du skrev att du nyligen fått barn? Vet att det kan ta flera månader innan hormonerna gått ur kroppen - o man reagerar mkt starkare på allt som har med barnen att göra.. Har tre barn själv o efter varje barn har det tagit nästan ett halvår innan familjen hittat sina nya roller. Kan tänka mig det är extremt jobbigt att gå igenom det som nybliven förälder men samtidigt försöka vara förälder på heltid (som han ju är om barnen bor hos er) åt ngn annans barn samtidigt ;)

För självklart älskar du dina barn lika mkt, men hur hemskt det än låter så är det DINA barn. Inte hans. O lika självklart att du älskar dina barn mest i hela världen älskar han sitt barn mest i hela världen.

Har själv ett bonusbarn som jag älskar. Massor. Men det ÄR inte samma sorts kärlek som till mina biologiska barn. O det är helt naturligt o helt ok att känna så. MEN man ser till att behandla barnen likadant ändå. Man har samma regler o samma krav. O kramar o kärleksfulla ord.

Brumma skrev ungefär det jag tänkte. Vill bara tillägga att för honom är ni tre plus tre. Att uttrycka sin kärlek för enbart den lilla familjen är ok så länge man visar att de andra oxå spelar in. Men man kanske inte alltid måste uttrycka det samtidigt. Men visst kan man uttrycka just de orden även om fler än närvarande, men då får han ju även visa att de andra oxå tillhör familjen. Kan ju vara så att du läser in mer än vad han menade i det uttalandet. Att det för dig är så viktigt att dina barn sedan tidigare behandlas bra (vilket det naturligtvis är) att du analyserar o "letar" efter fel? Bara en tanke :)

Hej Undrar lite över hur det gått? Flyttade du? Löste ni det?

Vi har pratat massa! Jag har lärt mig säga ifrån när saker ej är ok, utan att brusa upp! Utan vi för en diskussion då, o många ggr får jag tala om för honom lr sätta in han i situationen så kan han få mer förståelse för vissa saker. Han har svårt att se på saker ur annan synvinkel än sin egen, men när vi pratar får han större förståelse. Han är otroligt bra med att ve om ursäkt om han inser felet ligger hos hans beteende.

Vi bor trångt (söker hus) alla går lite oå varann, lättast i detta har jag, som har relation till alla, så förstår alla konflikter som uppstår mellan alla parter. Huvudsaken är att man kan prata igenom o lösa allt.

Sen får tiden utsäga hur det blir i framtiden.....

Hej. Förlåt att det tog tid att svara. Jag har varit "indisponibel" ett tag.. Vad bra att det blivit bättre. Men du skriver bara att han skall ha förståelse och att han har fel.. Jag hoppas (för ert förhållandes skull) att han även får lov att framföra sin åsikt? Får han lov att bara vara förstagångspappa? Har du accepterat att han faktiskt bara är pappa till ett av dina barn, och att han måste få lov att vara det och att uttrycka sina känslor om det? Naturligtvis inte genom att vara elak mot dina barn men jag tro att detta är ngt en bonusförälder måste få lov att göra, annars kommer problemen växa sig större o större och då riskerar ännu en familj att gå sönder... Hur mår din stora tös? Har de börjat hitta en gemensam grund? Lillasyster kanske?

Hur har det gått?