Varför tror alla att felet ligger hos kvinnan???

När vi kämpade (3 år, 4 färska ICSI) fick jag rätt många gånger höra att jag skulle slappna av, men jag hade kunnat bli medvetslös utan att sambon hade fått mer spermier... Som mest fanns det 100000 totalt mot normalt massa miljoner per ml

Haha ja för det hjälper ju verkligen om du slappnar av..

Men 100000 är ju jättemånga!! För icsi iaf. Min man har inte ens 100 st

Har ni fått barn nu då?

Ja tror att man ofta utgår ifrån att de är kvinnan det är "fel på" efter som manliga problem inte lyfts fram i samma utsträckning. Se tex även på bröstcancer osv. Prostatacancer är lika stort.
Jag är en av de som inte har några spermier och för mig har de faktiskt vart så att många ifrågasatt om ja bara "skjuter lösa skott". Och visst har de varit så. Men nu när jag är utredd och klar visade de sig att min sambo också är "defekt" men ändå är det bara mina problem som de pratas om.
Oavsett om man är man eller kvinna och vem de än är fel hos så är det väldigt smärtsamt att känna att man inte fungerar, och frustrationen över att inte kunna göra något åt det.
Folk som pratar är också dom som har minst koll, och allt som ofta så tänker dom sig inte för innan dom öppnar munnen, oftast utan tanke på att dom sårar.
Ja tror att svårigheter till att få barn borde lyftas fram mer i media osv och att dom som har problem också börjar våga prata öppet om de utan att skämmas, både kvinnor och män. Problemet drabbar ca var 4e person i Sverige. Alla har någon i sin omgivning som haft eller har problemet men få vet om det. När de sen drabbar en själv är man på nåt sätt ensamast i världen trots att de finns mängder med andra som går samma väg.

Du verkar en smula stressad. Kanske skall ta det lite lugnt och slappna av? Gå en mindfulkurs eller något.

Vi fick en son för snart 5 år sedan, men mina sympatier ligger fortfarande hos ofrivilligt barnlösa i debatter som "slappna av" och liknande. Nej, för ICSI var det ju nog och över, men alldeles för få för att få läkarna att prova konventionell IVF (vilket jag kände kanske skulle vara ett sätt att verkligen hitta THE spermie) eller för att vi skulle ha en sportslig chans att få ett gratis hemmagjort barn

Ja det är ju lika ofta mannen, men ang det du skrev om folk här på fl så kan jag förstå att kvinnan vill leva hälsosamt osv för att optimera chanserna. Även om felet skulle vara på mannen. Nu har inte just vi fertilitetsproblem men säg att min man skulle ha 1 enda spermie, då skulle jag göra det jag kan för egen del för att öka chanserna. Så jag tror inte det är konstigare än att man vill påverka den biten som man faktiskt kan påverka. Däremot undrar jag varför vissa försöker i flera år utan att göra en utredning. Min syster t ex. Bara fortsätter hoppas varje månad, letar symtom etc och det har gått 6 år nu.

Ja men jag blir smått upprörd över att det är så, att bara kvinnornas problem lyfts fram. När var var på ivf-kliniken så fanns en broshyr där det på framsidan stod "varför har vissa kvinnor svårare att bli gravida än andra?". Jo det är jäkligt svårt för en kvinna att bli gravid när mannen inte har några spermier! Men det svaret fanns liksom inte med.

Tråkigt att höra att du inte har några spermier  Har ni fått barn med donatorspermier eller är det något ni funderar på?

Stressad nej, bara lite upprörd.

Ja men självklart att man gör man vad kan för att öka fertiliteten om man vill ha barn men nu tänkte jag mer på kvinnor som försökt få barn i under ett års tid och inte ens varit på utredning. Som sitter och anklagar sin egen kropp för att det inte blir någon graviditet. Trycker i sig dessa kosttillskott för att de tror att något är fel på kroppen. Om båda två åt kosttillskott (vilket naturligtvis också händer) så är det en annan sak.

Jag undrar också varför man inte går på utredning! Din syster kunde ju ha fått barn för länge sen med lite hjälp kanske, sex år är ju galet länge!

Ok då förstår jag. Där håller jag med såklart, man ska ju gå och ta reda på vad felet är istället för att ta för givet att det är kvinnan.

Nej precis, jag fattar inte varför man inte gör en utredning, och det känns bara sorgligt att dom är barnlösa och mår dåligt av det men gör inget åt det. Jag har ju inte varit i den situationen själv, men jag har tänkt att kanske är det så att man är rädd för att få ett besked att man inte kan bli gravid eller att mannen inte har spermier? Så länge man inget vet så kan man ju fortsätta hoppas. Men har svårt att förstå det ändå... För efter 6 år borde man redan blivit inställd på att det kanske aldrig blir av och då har man inget att förlora på att göra en utredning.

Känns tråkigt med tanke på att hon är 33 nu, jag är 32 och har två barn, åren bara går och hennes fästman är 50, så dom börjar ju bli för gamla för adoption också. (?) Är inte så insatt men kollat lite och dom flesta länder kollar föräldrarnas snittålder och vissa har maxålder och så. Känner att jag ju inte kan göra så mycket åt saken men tråkigt att dom inte tar tag i det. Vågar ju knappt ta upp samtalsämnet, hur tar man upp det och påpekar att man kan hjälpa med tips osv? Hon är inte typen som sitter vid datorn så jag tror inte hon vet vilka vägar det finns så som fertilitetsbehandling utomlands t ex.