Att förlora sitt barn i vecka 19..

Svårt att välja en kategori. Vi fick nämligen besluta oss för abort efter RUL + en extrakoll efter det.. Men dels gick inte saker som de brukar vid en "vanlig abort" och dels vill jag inte se det som en abort, utan som ett förlorat barn som var väldigt önskat och efterlängtat. Här kommer vår historia. Den är lång, men kanske kan den hjälpa någon annan vilsen själ nån gång.

Jag fick veta i mitten av september 2013 att väntade, plussade på flera stickor, det var inget planerat från början och därför blev både jag och min man väldigt chockade eftersom jag gick på p-piller. Vi har två barn sen tidigare som skulle hunnit bli 6 och 9 år när trean skulle komma. Det tog några dagar att smälta allting, men vi kände att vi glatt kunde ta emot detta besked och börja planera vår framtid tillsammans med den nya familjemedlemmen.

Jag fick väldigt ont i magen i vecka 9 (trodde jag då) och åkte in på ett akut VUL som visade att jag vari vecka 8 men att allt såg bra ut annars, ett litet hjärta pickade på bra. Härligt!

En morgon när jag var i vecka 13, vaknade jag av en molande värk i magen. När jag reste mig upp forsade blodet och jag försökte så gott jag kunde hålla tätt samtidigt som jag sprang till toaletten. Väl där forsade det bara. Stora tårar rann längst med mina kinder när jag satt där och ringde 1177 för att rådgöra. De sa att jag skulle åka upp till GYN på sjukhuset på en gång. Väl där förväntade jag mig det värsta, men mina farhågor kunde via VUL tröstas med att fostret fortfarande fanns i magen och var vid liv!?? De trodde att blödningarna berodde på moderkakan men försäkrade mig om att fostret mådde bra.
Det var här hela karusellen startade.. Efter detta blödde jag så gott som dagligen, fick mediciner mot detta, men så fort jag slutade att ta de så rann blodet igen.. Gick på kontroller varannan vecka och veckan före RUL var jag inne på VUL och allt såg bra ut med fostret. Min moderkaka låg dock fel hade det konstaterats, men det var inget man kunde göra något åt utan hoppades på att den skulle ändra läge när fostret blev större.

RUL. Jag var i vecka 18 (eller 17+5) och här märkte sköterskan snabbt att något inte stämde och kallade in en läkare. Fostret hade nästan ingen fostervatten. De gjorde även ett VUL för att försöka undersöka fostret bättre, som låg som en ihoprullad boll pga bristen på fostervatten. Han misstänkte fel på njurarna men kunde inte garantera något, då han såg så dåligt. Hjärtat och hjärnan fungerade bra, men det skulle aldrig räcka. Utan ett par fungerande njurar skulle fostret vara chansöst.. Vi bestämde att vi kommer in en vecka senare och ser om läget har förändrats..

Hemma grät jag.. kände mig sviken av livet och kunde inte förstå varför detta hände mig - så orättvist! Pratade mycket med min man om hur vi skulle göra om nästa ultraljud visade tecken på försämring eller avvikelser. Vi kom fram till att om så var fallet, så skulle vi avbryta denna graviditeten, det skulle inte vara värt mer sorg och besvikelser, vi fick tänka på våra andra två barn och ha i åtanke att det hade krånglat mycket de senaste veckorna. Kroppen sa ifrån. Men det var bara ifall vi visste att hoppet var ute. Vi behövde veta mer först. Så att vi slapp tänka "Tänk om"..

Veckan därpå, en tisdag, kom vi in på ultraljudet och läkaren kollade.. Jag kunde själv, till min stora sorg se att mängden fostervatten inte hade ökat, (vanligtvis är bilden svart bakom fostret, men här fanns bara ett foster ihopkrumpen..) Han kunde dock undersöka fostret något bättre och såg en avvikelse på njurarna, vilka han tyckte såg förstorade ut. Jag frågade om min feber kunde orsakat något, jag hade fått antibiotika och vart riktigt dålig några veckor tidigare, men han svarade att det inte hade något med detta att göra. Bristen på fostervatten var ett tecken på att fostret inte kunde producera något vatten pga njurfelet.

Läkaren konsulterade tillsammans med någon kollega från Göteborg som hade ännu längre erfarenhet av dessa problem, visst, det fanns fall då man försökt fylla på med fostervatten konstgjord väg, men de fallen hade mestadels ändå slutat i tragedier, senare i graviditeten eller efter förlossningen då barnen föddes med svåra njurproblem och dog som bara några dagar gamla..

Tårarna rann ner för mina kinder när jag sa till läkaren att vi beslutat oss att ge oss i denna kampen.. Han förstod att det var ett tufft beslut men var helt inne på vår linje. Vi fick ansöka lov från Socialstyrelsen eftersom vi passerat vecka 18. Följande dag träffade vi en kurator (också en del av processen i ansökan om abort till socialstyrelsen), finns fall där kuratorns ord kanske väger tyngre i socialstyrelsens slutgiltiga beslut, men i vårt fall var det läkarens medicinska orsaker som avgjorde allt och vi blev godkända samma vecka på fredagen. Vi åkte in samma dag och vi fick förklarat för oss vad som gällde. Ett piller denna dagen som skulle förbereda livmodern för kommande förlossning om två dagar. Jag frågade hur jag skulle må under dagarna innan söndagmorgon som vi skulle återkomma och fick svaret att jag eventuellt kunde få ont i magen men att det brukade vara lungt.

Sedan skiljer sig nog min resa från många andra fall och det är främst detta jag vill att fler som råkar ut för mitt läge, får möjligheten att läsa om och känna till.

Samma fredag, som jag fått tabletten, men senare på kvällen började jag känna en molande värk i magen. Jag antog att det ar tabletten som gjorde det och försökte att somna.. Vilket visade sig vara omöjligt. Jag hade inte ont men ett obehag som gjorde att det var omöjligt att somna. Vid halv tre på natten började det göra riktigt ont i magen och en timme senare hade jag kraftiga sammandragningar var femte minut. Jag försökte att härda ut, tänkte att det kanske kunde vara såhär - vad visste jag?
Kvart över fem orkade jag inte mer, det gjorde för ont och vi ringde in till avdelningen som vi skulle komma till på söndagen.

"Det brukar göra ont i magen, du får försöka att ta det lungt och ta två alvedon och vila dig, " fick jag först som svar.
"Jag har tagit alvedon men det hjälper inte. Jag tror att detta är sammandragningar, de gör väldigt ont."
"Försök så länge du kan att hålla ut nu. Om du verkligen känner att du inte klarar av det så får du givetvis komma in".

Ja la på. Aningens chockad, men försökte att trösta mig med att de säkert vart med om detta tidigare och visste av erfarenhet att det var såhär.

En timme senare ringde vi in igen. Då skrek jag av smärta och trodde att jag skulle dö, så ont hade jag, kunde knappt andas längre. Nu VISSTE jag att jag MÅSTE in. Så de sa inte emot när vi ringde och vi ringde efter en barnvakt som kunde komma på engång och stanna hos våra andra barn när de väl vaknade..

Väl inne, klockan 07 nångång, tog det en himla evighet innan jag fick något mot smärtan, kändes det som i alla fall, fick ett rum direkt men vad hjälpte det. Hade riktigt ont och slutligen fick jag smärtstillande via en nål i armen och OJ vad skönt det var när smärtorna släppte!

Fick en dos till två timmar senare och vid 12 verkade allt lungt, värkarna hade släppt. Läkaren kom in och sa att han inte ville starta förlossningen ännu utan låta livmodern förbereda sig mer och vi fick rådet att åka hem och vila oss inför morgondagens förlossning.

"Nu känner du igen dina smärtor så det kanske är lättare att hantera dem," sa en sköterska till mig innan vi gick. Jotack har fött två barn tidigare när jag hade dessa smärtor, tänkte jag. Men bestämde mig för att knipa. Min man behövde få sova, även jag, men han hade ingen säng på sjukhuset så vi åkte hem. Kanske var det lungt nu.

Halv ett, hemma vid parkeringen, ordentliga värkar igen. Stora enorma värkar som var utdragna. Men dum som man är så knuffar man undan känslan av att lyssna till sin kropp och vi gick in och försökte lägga oss och sova. Somnade en timme, vaknade vid halv 2 och hade ännu en gång rejäla smärtor. Försökte komma åt alvedonen som låg på bordet, men på grund av smärtorna kunde jag varken prata eller ta några. Jag kröp iväg till badrummet, kände mig kissenödig. När jag satt där om det inget. Jag kollade ner och såg tjockt slem..
Jag förstod att något var fel och blev alldeles kall. Snabbt tog jag hinken som stod intill toalettstolen och satte mig grensle över den och samma sekund hörde jag något åka ner i hinken.. Kikade ner och såg något hänga i en navelsträng.. I panik ropade jag på min man som sprang in och hans blick är något jag aldrig kommer att glömma - chocken och paniken i ett. Vad var det som hände??

Jag såg en sax och klippte av navelsträngen. Ingen av oss vågade att kolla ner i hinken. Vi ville inte ha de minnena av vårt barn. Vi valde att inte ta in den synen. Utan att se något, lyckades vi att linda in den i en handduk som vi la i en liten låda. Jag ringde sjukhuset, en chockad sköterska svarade att vi genast skulle åka tillbaka till sjukhuset.

Här trodde vi att det värsta var över. Att vi bara skulle åka in och få ut moderkakan och komma hem till kvällen. Klockan var strax över två när vi kom in till sjukhuset igen, med vårt änglabarn i en liten låda.

Jag undersöktes och moderkakan var kvar, varav de beslutade sig för att påbörja behandlingen som tänkts till nästa dag egentligen. Fick två tabletter och de sprutade in något värkstimulerande som genast satte igång svåra smärtor, fick smärtstillande mot det som genast hjälpte, men spydde sekunderna efter det. Gick på toaletten två gånger, fick kissa i någon slags skål, för att läkaren ville kunna undersöka moderkakan. Fyllde båda gångerna skålen med blod och blodklumpar men ingen moderkaka..

Läkaren kom in på rummet och sa att vi skulle komma in på ett VUL så skulle han se om han kunde hjälpa till att på något vis dra ut moderkakan ifall den låg nära till.
"Måste bara gå in och kissa", svarade jag och det är efter det allt är dimmigt. Minns frekvenser och min man har fyllt in resterna.
Jag reste mig upp, yr och illamående, han hjälpte mig in på toaletten, jag hade satt mig och återigen fyllt skålen med blod, ropat på honom att jag mår illa, han kom in med spypåsen och jag svimmade i hans armar.

Jag vaknade på golvet, blod överallt, hörde läkaren och ensköterskan och någonstans hörde jag min man. De pratade men jag visste inte till vem. Jag såg suddigt. De lyfte upp mig på en säng. Hörde något om en operation. Mådde illa och fick hjälp att sätta mig upp. Spydde. Fanns inte mycket att spy eftersom jag inte ätit något och inte fått dricka heller. Men tydligen reagerade kroppen såhär eftersom mitt blodtryck var så lågt nu. Jag förstod att jag skulle sövas och åka in på en skrapning. Sedan är minnena återigen suddiga..

Jag vaknade på IVA med slangar över hela kroppen. En sköterska kom in och kollade till mig. Jag frågade om allt gått bra och hon nickade. Jag kände tårarna och paniken komma krypandes och jag bad att de hämtade min man. Jag kände mig kall. Hörde att min temp var nere på 35,2 och att jag skulle få nytt blod. De försökte ta blodprov men fick sticka mig flera gånger för att ens få ut något. Min man kom äntligen och jag var så lycklig när jag såg honom. Hur skulle jag klarat mig utan hans närhet och styrka? Jag kände mig svag och såg fortfarande inte klart, jag hörde människorna men jag vet inte om de hörde mig när jag pratade eller om jag ens pratade. Somnade och vaknade och såg till att min man satt där. Somnade igen. När jag fått en påse blod började jag att piggna till mer. Och efter nästa påse såg jag klart igen och kunde känna igen mig själv. Tydligen fick jag tillbaka färgen med.

Vi rullades in på vårt rum vid halv 11 på kvällen, bad att få träffa läkaren för att få komma hem. Sköterskan trodde inte att läkaren skulle godkänna det men gick ändå iväg för att hämta honom. Han kom in och såg att jag såg mycket piggare ut och han berättade att det var bra att det blev en skrapning för moderkakan hade aldrig lossnat på egen hand, den satt hårt. Han trodde att allt gått så fort mycket pga att min kropp förberett missfall under alla de veckor som jag blött och att tabletten som jag fått, som egentligen inte skulle starta något missfall, i min kropp hade reagerat annorlunda pga omständigheterna. Han berättade att vår lillängel skulle obduceras och det först om 4-6 veckor kunde ges bättre svar på eventullt fler avvikelser. Utåt sett kunde han se att fötterna pekade något inåt, kanske pga att den legat så trångt.

Nå.. jag vet inte vad mer jag ska skriva, har kanske glömt något. Känns som det blev en roman ändå.

Detta har varit ett riktigt livstest, ett bevis på att livet verkligen inte alltid går som planerat. Men vi försöker att se ljust på framtiden, läkaren tröstade oss med att eftersom vi har två friska barn sen tidigare utan några missfall eller komplikationer så är riskerna minimala för att vi ska råka ut för detta igen. Men visst är man rädd. Och just nu behöver vi tid. Tid att läka såren och få nya krafter. Men en dag, lägre fram, hoppas jag att vi får en lycklig graviditet och ett barn till. Jag inser att jag tidigare tagit mina graviditeter förgivna, klart att det går bra, varför skulle något hemskt drabba oss. Jag har vart naiv. Men i allt ont finns det något gott. Jag tror på ödet och det finns nog en mening med allt, även om det är fruktansvärt svårt att se det just nu.

Ta hand om er där ute och har ni orkat läsa såhär långt ner så är ni guld värda.
God jul till er alla, må nästa år bli bättre