Känna sorg men "hon lever ju"

Nu har inte jag upplevt samma sak men jag vet att många gamla känner på samma sätt. Men det är klart att det är en stor sorg att inte kunna prata med mamma att hon inte är samma som förut. Du behöver få lov att sörja men även se de framsteg hon gör.

Det finns inget borde i sådana här fall och jag tror inte att folk förväntar sig att du bara ska vara glad. Men är man inte så nära så kanske man inte förstår hur det känns.

Jg kunde sörja att min pappa fick Alzheimers. De började misstänka det när han var 43 och han fick diagnosen något år senare. Det var en sorg att se honom bli sämre och sämre. Tyvärr dog han av en hjärtattack vid 57 års ålder och på ett sätt var det en lättnad för han visst fortfarande vilka vi var. Jag ge jobbat med dementa och vet hur jobbigt det är för de anhöriga när den sjuke inte kommer ihåg dom.

Min mormor fick en stroke när jag var 15 år. Hon fick afasi (pratade inget efter det), blev halvsidesförlamad och kunde inte kommunicera alls. Hon satt så i över tio år. Och jag hann sörja klart innan hon dog. För jag sörjde den mormor jag känt fram tills dess. Det var liksom bara skalet kvar efter den händelsen. När hon dog förra året så var det bara skönt att hon äntligen fick dö.
Jag tycker inte alls fina känslor är konstiga.

Jag har varit där jag med. Det är inte alls så att du inte borde sörja. Det var nån som sa till mig att man ofta förlorar de man älskar bit för bit, och man måste få sörja varje bit. Man inbillar sig ibland att förlora någon är ett enda, om förödande, slag men det är väldigt ofta inte så.

Jag tänker, liksom många andra påpekat, att det är inget som helst konstigt med din sorg. Din mamma har råkat ut för något stort, som förändrat henne och er relation. Med det är det helt normalt att det följer en sorg. På ett sätt har man ju mist den människan, så som man kände den innan. Allt är förändrat. Nu vet jag inte hur diagnosen för din mamma ser ut. Men jag kan berätta för dig att jag har jobbat en del med folk som drabbats av stroke. Många gånger är det otroligt att se resan tillbaka igen. Även om livet förändrat sig, så har många av dem kunnat träna upp sig igen på de mest makalösa sätt. Och deras personlighet har varit någolunda såsom innan. Förhoppningsvis kan din mamma också återerövra sitt gamla jag =). Håller tummarna för det. Men att du sörjer - gör det. Kanske kan du prata med din mamma om det? Hon sörjer säkert också. Eller övriga familjen? Om jag var dig kanske jag också skulle hitta någon i din mammas personal som man kan prata med. De brukar vara väldigt bra på att ge lite stöd och omsorg till anhöriga. Om det finns någon där som verkar lite extra klok - prata med den personalen =). God Jul till dig och din mamma.

Oj, min mamma har varit med om EXAKT samma sak! Hennes mamma fick en stroke för lite över ett år sen. Ett par månader innan mammas pappa dog...
De stod varandra väldigt nära, allihop. Särskilt mamma och mormor. Precis som du och din mamma.

Sörj! För fan, sörj! Och dra ner din sambo, ni delar ett liv tillsammans och då ingår både nöd och lust.

Tack för era kommentarer!
Framför allt nu under julen känns det ju lite extra jobbigt i och med att allt kretsar kring att få det att fungera rent praktiskt då hon får vara hemma på permission. Man är så uppslukat av allt fixande och trixande att man inte ens märker att det är jul. 

Kram till alla er också som behöver/behövde genomgå samma eller liknande. I alla år har man läst om olika sjukdomar som påverkar folk kraftig och alltid tyckt synd om personen, men man tänker aldrig på hur mycket anhöriga blir påverkade. 

Jag har tack och lov inte varit med om det men jag kan lova att jag hade sörjt om det hände. Tycker inte alls det är konstigt.

Jag får höra mycket på mitt jobb då folk gärna pratar av sig och det är väldigt vanligt att sörja när anhöriga drabbas av sånt. Även vanligt med dåligt samvete över att man tycker det är lite jobbigt att vårda och att hela ens liv kretsar kring den sjuke. Nu kanske du inte känner så, men skulle det komma senare så försök minnas att även det är helt normalt.
Man för sörja och man för tycka att det är jobbigt.

Stor kram!

Jag tycker inte alls att du sörjer utan anledning. Att bara leva räcker inte alltid när det gäller våra nära och kära.

Min pappa drabbades av Parkinsons för några år sedan. En väldigt aggressiv variant som snabbt tog ifrån honom förmågan att leva ett fullt och värdigt liv. De fysiska hindren hade kanske inte varit några större problem för oss barn, men han tappade förmågan att uttrycka sig efter några år. Hans sjukdom hade även inslag av demens så det var både mentalt och fysiskt. Min pappa som jag kände honom dog flera år innan hans kropp dog på riktigt. Det har jag sörjt varje dag sedan påverkan på hans hjärna började. Nu när han är död så sörjer jag inte min sjuka pappa utan jag sörjer min friska pappa som jag hade en gång.

I år firar jag första julen utan min pappa och det är svårt och jobbigt, speciellt eftersom han älskade mitt lilla barn så mycket och han hann inte ens vara med på hennes första födelsedag. Men det var svårt innan också då han inte riktigt kunde delta utan bara satt i sin rullstol med assistenten som hjälpte honom med allt.

Nu kanske din mamma med rätt hjälp och vård kan bli bättre så jag hoppas att du, även när du sörjer det som är just nu, också känner hopp inför framtiden.

Kram