Segaråttan

Äldre 22 Dec 09:54

15 svar

Grinig, tjurig, trött tonåring som bara letar fel

Sedan 12 års ålder ( är 15 år nu) har dottern varit trött, tjurig, grinig. Ena stunden är hon jätteglad för att sedan växla om att bli tjurig. Hon har en pojkvän som hon längtar efter i oändlighet men när dom ses så tjurar hon bara. Hakar upp sig på småsaker som man i normala fall bara skulle kasta av sig.

Problemet är att hela familjen blir drabbad av detta, det blir dålig stämning, helg efter helg, semestrar blir förstörda. När t ex pojkvännen har åkt hem så slutar det med att vi pratar med henne. Vi har provat med lugna logiska samtal, men även i grälande ton. Vi når inte fram varför hon är så här mot oss och sin lilla syster? Hon har inget överseende med sin lillasyster heller, kan hon haka och gnälla på henne så gör hon det men även kompisar. Hon letar fel, tjurar går iväg och ingen fattar vad som händer?

Vi kommer överens om att göra ett tecken ( hennes egen ide) när hon går över styr, då svarar hon i grinig ton högt och tydligt JAG VET. Hon lovar och lovar att inte göra om saker och ting men detta "glömmer" hon och så är det samma visa igen :(

Hon har gått hos kuratorer, coacher ( vilket hon själv har velat göra) för att må bättre men inget hjälper, hela munnen och kroppsspråket är bara surt, surt och surt. Och hon vill bara ligga inne på sängen i ett mörkt rum med pojkvännen och han är en aktiv grabb som inte vill det. Hon gnällde på sin förra pojkvän att han alltid var sur, aldrig ville göra någonting osv...... Nu är hon som sin förre pojkvän.

Vi orkar inte mer samma visa varje söndag, måndag ja, hela veckan.

Till saken hör att hon från förskolan fram till åk 6 var utfryst och mobbad i skolan, därav all hjälp från kuratorer och coacher. Hon använder detta flitigt mot oss och pojkvän att hon minsann inte har haft det så lätt.

Vi vet det och vi stöttade henne hela tiden så gott vi kunde, men nu är vi slutkörda.
Jag är hela tiden spänd, ledsen och deprimerad över situationen och några kuratorsnack hjälper inte heller. Vad kan man göra? känns inte som det bara är "vanlig" tonårstrots :(

Modernmom

Äldre 22 Dec 10:46

#1

Oh my.... Bävar inför mina fyra barns tonår... Får jag haka på här och få lite tips?

Olagligvik

Äldre 22 Dec 10:58

#2

Seriöst, det är nästan som att jag läser om mig själv!

Fast det här har väl vart ifrån 13 och tills nu. I mitt fall är det för att jag är "inbillat bortskämd". Jag var också rätt utfryst, fast fram till 4an. Jag hade väldigt mycket stöd då och alla hjälpte mig med nästan allting, i femman och sexan var alla så snälla mot mig och hjälpte mig så mycket osv osv, sen i 7an gick jag mer klara mig själv, och då kom hormoner och hej då blev jag tjurig och rätt elak faktiskt, trodde att jag fick vad jag ville (hjälp = materialism) och vips så är jag som jag är idag

Segaråttan

Äldre 22 Dec 11:36

#3

Modernmom skrev 2013-12-22 10:46:38 följande:

Oh my.... Bävar inför mina fyra barns tonår... Får jag haka på här och få lite tips?

Självklart får du hänga på den här tråden

Segaråttan

Äldre 22 Dec 11:38

#4

Olagligvik skrev 2013-12-22 10:58:33 följande:

Seriöst, det är nästan som att jag läser om mig själv!
Fast det här har väl vart ifrån 13 och tills nu. I mitt fall är det för att jag är "inbillat bortskämd". Jag var också rätt utfryst, fast fram till 4an. Jag hade väldigt mycket stöd då och alla hjälpte mig med nästan allting, i femman och sexan var alla så snälla mot mig och hjälpte mig så mycket osv osv, sen i 7an gick jag mer klara mig själv, och då kom hormoner och hej då blev jag tjurig och rätt elak faktiskt, trodde att jag fick vad jag ville (hjälp = materialism) och vips så är jag som jag är idag

Hur är du idag? är du äldre nu? menar finns det "bot" och bättring i en tonårings liv?

Olagligvik

Äldre 22 Dec 11:45

#5

Segaråttan skrev 2013-12-22 11:38:04 följande:

Hur är du idag? är du äldre nu? menar finns det "bot" och bättring i en tonårings liv?

Jag är 15 men det har väl släppt, när jag väl insåg hur jag var... Det var nog självinsikten som hjälpte mig ur det

Segaråttan

Äldre 22 Dec 11:57

#6

Olagligvik skrev 2013-12-22 11:45:32 följande:

Jag är 15 men det har väl släppt, när jag väl insåg hur jag var... Det var nog självinsikten som hjälpte mig ur det

Hur fick du hjälp med att inse hur du var? vi som föräldrar har provat alla metoder, inget hjälper :´(

SecretFlower

Äldre 22 Dec 12:18

#7

Det låter precis som mig i tonåren :)
Jag tyckte alla var emot mig och alla försökte bara kontrollera mig och bestämma över mig i precis allt.
På resorna vi gjorde tjurade jag och det kändes som ingen lyssnade på vad JAG ville...
Allting handlade om mig hela tiden!!

Jag flyttade sedan hemmifrån när jag var 16 för att plugga....Där gjorde jag precis som jag ville...färgade håret i 10 olika färger, hade tuppkam, rakade håret och festa hej vilt....men nånstans i allt så hittade jag mig själv och började lugna ner mig...och nu har jag jätte bra kontakt med min familj...fast ibland kan det vara störande om dom vill styra mig :)

Vad jag skulle rekommendera efter det som jag kände i den ålder.

*Var strikt med reglerna, dom finns i bakhuvudet hur vilt det än går till..jag kom alltid ihåg att sköta om mina kompisar och se till så alla kom hem säkert, hur vilt jag än festade

*Visa att ni finns där hur mycket hon än skriker emot och hur elak hon än är...det är en svår ålder och man måste få ur sig frustationen på nåt sätt, tyvärr är det på dem man känner sig trygg med. För man vet att dom älskar en ändå. Det blir bara värre om man mitt i allt inser att man står helt ensam och ingen bryr sig.

*Ge utrymme och självständighet
Hon blir snart vuxen och måste ta hand om sig själv. Låt henne få känna på vuxenlivet men ändå med en lite trygghet för hon är ännu ett barn. Låt henne få inse att hennes handlingar har konsekvenser. Men låt henne också veta att hon har ert stöd när hon behöver det.
En axel att gråta mot när pojkvännen dumpar henne för att hon är elak mot honom.

Segaråttan

Äldre 22 Dec 12:39

#8

SecretFlower skrev 2013-12-22 12:18:18 följande:

Det låter precis som mig i tonåren :)
Jag tyckte alla var emot mig och alla försökte bara kontrollera mig och bestämma över mig i precis allt.
På resorna vi gjorde tjurade jag och det kändes som ingen lyssnade på vad JAG ville...
Allting handlade om mig hela tiden!!

Jag flyttade sedan hemmifrån när jag var 16 för att plugga....Där gjorde jag precis som jag ville...färgade håret i 10 olika färger, hade tuppkam, rakade håret och festa hej vilt....men nånstans i allt så hittade jag mig själv och började lugna ner mig...och nu har jag jätte bra kontakt med min familj...fast ibland kan det vara störande om dom vill styra mig :)

Vad jag skulle rekommendera efter det som jag kände i den ålder.

*Var strikt med reglerna, dom finns i bakhuvudet hur vilt det än går till..jag kom alltid ihåg att sköta om mina kompisar och se till så alla kom hem säkert, hur vilt jag än festade

*Visa att ni finns där hur mycket hon än skriker emot och hur elak hon än är...det är en svår ålder och man måste få ur sig frustationen på nåt sätt, tyvärr är det på dem man känner sig trygg med. För man vet att dom älskar en ändå. Det blir bara värre om man mitt i allt inser att man står helt ensam och ingen bryr sig.

*Ge utrymme och självständighet
Hon blir snart vuxen och måste ta hand om sig själv. Låt henne få känna på vuxenlivet men ändå med en lite trygghet för hon är ännu ett barn. Låt henne få inse att hennes handlingar har konsekvenser. Men låt henne också veta att hon har ert stöd när hon behöver det.
En axel att gråta mot när pojkvännen dumpar henne för att hon är elak mot honom.

Tack så mycket, väldigt värdefull information och även insikt hur vi som vuxna kanske gör fel. Fick en liten tankeställare där

.
Man tror i denna kaotiska situation att det ska vara för evigt, men realistiskt sett så bör det lugna ner sig

Och det är helt rätt att det är i hemmets trygga vrå barn/tonåringar ska "leva" ut.
Vi älskar henne oändligt, men ibland är det svårt när det bara är tjurigt, tjurigt,surt <3

Olagligvik

Äldre 22 Dec 12:41

#9

Segaråttan skrev 2013-12-22 11:57:13 följande:

Hur fick du hjälp med att inse hur du var? vi som föräldrar har provat alla metoder, inget hjälper :´(

Alltså jag var tvungen att inse själv vad jag gjorde. Ingen vill ju vara med en dryg människa liksom, och jag var tvungen att fatta det, att jag kunde såra folk och stöta bort dom, jag märkte att folk tog avstånd ifrån mig och drog en koppling.

Segaråttan

Äldre 22 Dec 12:56

#10

Olagligvik skrev 2013-12-22 12:41:39 följande:

Alltså jag var tvungen att inse själv vad jag gjorde. Ingen vill ju vara med en dryg människa liksom, och jag var tvungen att fatta det, att jag kunde såra folk och stöta bort dom, jag märkte att folk tog avstånd ifrån mig och drog en koppling.

Vi får nog helt enkelt bara ignorera tjurigheten, låta henne leva ut om du förstår vad jag menar.
Så kanske hon förstår och kopplar ihop ett plus ett.
Kompisar och pojkvän kommer också markera, det blir bakslag.......men å andra sidan är detta kanske ända möjligheten.
Kanske är det först då man kan resonera kring varför saker och ting händer?

Segaråttan

Äldre 22 Dec 13:22

#11

SecretFlower skrev 2013-12-22 12:18:18 följande:

Det låter precis som mig i tonåren :)
Jag tyckte alla var emot mig och alla försökte bara kontrollera mig och bestämma över mig i precis allt.
På resorna vi gjorde tjurade jag och det kändes som ingen lyssnade på vad JAG ville...
Allting handlade om mig hela tiden!!

Jag flyttade sedan hemmifrån när jag var 16 för att plugga....Där gjorde jag precis som jag ville...färgade håret i 10 olika färger, hade tuppkam, rakade håret och festa hej vilt....men nånstans i allt så hittade jag mig själv och började lugna ner mig...och nu har jag jätte bra kontakt med min familj...fast ibland kan det vara störande om dom vill styra mig :)

Vad jag skulle rekommendera efter det som jag kände i den ålder.

*Var strikt med reglerna, dom finns i bakhuvudet hur vilt det än går till..jag kom alltid ihåg att sköta om mina kompisar och se till så alla kom hem säkert, hur vilt jag än festade

*Visa att ni finns där hur mycket hon än skriker emot och hur elak hon än är...det är en svår ålder och man måste få ur sig frustationen på nåt sätt, tyvärr är det på dem man känner sig trygg med. För man vet att dom älskar en ändå. Det blir bara värre om man mitt i allt inser att man står helt ensam och ingen bryr sig.

*Ge utrymme och självständighet
Hon blir snart vuxen och måste ta hand om sig själv. Låt henne få känna på vuxenlivet men ändå med en lite trygghet för hon är ännu ett barn. Låt henne få inse att hennes handlingar har konsekvenser. Men låt henne också veta att hon har ert stöd när hon behöver det.
En axel att gråta mot när pojkvännen dumpar henne för att hon är elak mot honom.

Låter bra fick lite egen insikt i hur vi agerar som vuxna.
Men regler anser jag kan t ex vara det sociala samspelet mot oss i familjen och andra självklart, visst kan man få ha dåliga dagar och tjura, det har jag också. Men om vi ignorera tjurigheten så markerar vi och i sin tur borde det leda till att hon börjar fundera ( förhoppningsvis).

Fjärilslarv

Äldre 22 Dec 14:04

#12

Hon kanske är deppremerad?
Hon mår inte bra på något annat sätt?
Har någon diagnos/några diagnoser?
Hon är en helt vanlig tonåring med hett temprament?

Hur som så ska man uppföra sig! Vad får hon för konsekvenser för sitt handlande?

Segaråttan

Äldre 22 Dec 16:29

#13

Fjärilslarv skrev 2013-12-22 14:04:48 följande:

Hon kanske är deppremerad?
Hon mår inte bra på något annat sätt?
Har någon diagnos/några diagnoser?
Hon är en helt vanlig tonåring med hett temprament?

Hur som så ska man uppföra sig! Vad får hon för konsekvenser för sitt handlande?

När vi har kört den lugna metoden (inga konsekvenser som att t ex datorförbud, mobilförbud osv...) Så vi har lugnt diskuterat varför det blir såhär, hon har fått sätta ord på vad som händer. Gjort negativa och positiva listor t ex. Och när hon blir sådär arg när hon ska sova så kan hon titta på alla positiva saker som finns runtomkring henne.

Annars har det varit dator/mobilförbud/utegångsförbud, inte gå efter henne när utbrotten kommer.

Vi försöker så mycket vi orkar att hjälpa henne men ibland är man inte mer än människa, någon diagnos har hon inte enl. kuratorn.

När det gäller sin relation till pojkvännen så mår hon nog inte bra då hon vet att hon inte har varit okej mot honom. Och då oroar hon sig för det som i sin tur leder till irritation mot oss andra.
Sen smsar hon endel och försöker "reda" ut via sms ( vilket vi har sagt är dumt, det skrivna ordet är så lätt att feltolka) "plupp" så säger han via sms någonting som misstolkas och så är karusellen igång,

Hon oroar sig extremt mycket för saker som inte hänt ännu. Vill planera och veta vad som ska hända i framtiden och det kan vara lite svårt ibland. Hon behöver inte veta den dagliga planeringen, det är okej för henne att hipp o happ hitta på saker lite impulsivt.

Fjärilslarv

Äldre 22 Dec 16:43

#14

Segaråttan skrev 2013-12-22 16:29:33 följande:

När vi har kört den lugna metoden (inga konsekvenser som att t ex datorförbud, mobilförbud osv...) Så vi har lugnt diskuterat varför det blir såhär, hon har fått sätta ord på vad som händer. Gjort negativa och positiva listor t ex. Och när hon blir sådär arg när hon ska sova så kan hon titta på alla positiva saker som finns runtomkring henne.

Annars har det varit dator/mobilförbud/utegångsförbud, inte gå efter henne när utbrotten kommer.

Vi försöker så mycket vi orkar att hjälpa henne men ibland är man inte mer än människa, någon diagnos har hon inte enl. kuratorn.

När det gäller sin relation till pojkvännen så mår hon nog inte bra då hon vet att hon inte har varit okej mot honom. Och då oroar hon sig för det som i sin tur leder till irritation mot oss andra.
Sen smsar hon endel och försöker "reda" ut via sms ( vilket vi har sagt är dumt, det skrivna ordet är så lätt att feltolka) "plupp" så säger han via sms någonting som misstolkas och så är karusellen igång,

Hon oroar sig extremt mycket för saker som inte hänt ännu. Vill planera och veta vad som ska hända i framtiden och det kan vara lite svårt ibland. Hon behöver inte veta den dagliga planeringen, det är okej för henne att hipp o happ hitta på saker lite impulsivt.

en kurator är inte expert på diagnoser.

Segaråttan

Äldre 22 Dec 19:36

#15

Nej jag vet att kuratorer inte är det.
Men när vi hade ett gemensamt samtal med kuratorn så uteslöt hon dock att hon inte hade någon diagnos. Dom hade suttit i något team där även psykolog mfl går igenom tonåringar/barn som söker sig till BUP

Grinig, tjurig, trött tonåring som bara letar fel

INNEHÅLL