Stöd till oss med barn i rejäl 3års trots. vad gör man? bryter snart ihop

Jag förstår hur du känner då jag själv har en treåring och en bebis på ett halvår. Vi har haft en hel del tuffa perioder sedan lillasyster kom och i synnerhet då jag har varit extra trött känns det som.

Innan lillasyster föddes var min dotter väldigt duktig på att leka själv även om hon hade ett väldigt stort närhetsbehov på kvällarna och gärna satt i knät. Efter lillasyster kom blev hon nedputtad från tronen och reagerade såklart på det. Efter en långhelg med två barn ensam höll jag på att bli tokig av trötthet och allt trots, samtidigt som jag skulle hålla hushållet flytande, så jag bestämde mig för att det var läge att gå föräldrakursen som vår kommun erbjöd för så kunde vi inte ha det.

Den utgick från boken De otroliga åren 3-8 år och gav mig en del redskap. Det barnet törstar efter är extra mycket uppmärksamhet genom positiv närvaro av föräldern. Man tror att man ger det, men oftast stöter man snarare barnet ifrån sig för att det är så jobbigt när det försöker lära sig gränserna och inse att det inte bestämmer allt.

Vi fick i läxa att ge våra barn minst 10 minuter per dag under 8 veckor då man leker tillsammans eller du åtminstone finns närvarande för barnet utan att tänka på disken, använda telefonen eller så. Nästa steg är att vända på kakan och ge barnet beröm för allt önskvärt beteende. Självklart måste du hindra eller avleda om det finns risk att någon skadas och så, men jobba på det positiva.

Tänk sedan igenom om det finns några tröskelsituationer som alltid ställer till problem t ex övergångar vid läggning och försök hitta nya strategier. Beröm när barnet lyckas eller ge fysisk beröring. Här har vi kämpat med segande vid maten, klä på sig på morgonen, gå upp på natten mm under en period. Lyckas vi stävja något poppar något annat upp.
Just nu väljer dottern kläderna antingen kvällen innan eller innan jag duschar. Medan jag duschar är hon med i badrummet och klär på sig. Det funkar mycket bättre än i sovrummet då hon skulle upp och hoppa hos lillasyster i sängen och göra allt annat, vilket gjorde mig smått galen. Sedan gäller det mycket att förbereda dem och påtala vad som är önskvärt beteende. Förbered henne redan på kvällen vad du förväntar dig på morgonen.

Sedan måste du stå för dina gränser oavsett om det är hemma eller vid hämtning. Varken barn eller vuxna har rätt att slåss, puttas, sparkas o s v och där gäller nolltolerans.

Kräv inte att livet ska vara så fantastiskt och mysigt utan sänk kraven och beröm dig själv och varandra för varje gång ni lyckas behålla tålamodet. Lugnare perioder kommer även om det inte känns så just nu.

Jag har inget råd men ville bara säga att du är inte ensam.
Vi har precis så just nu. Jag blir gråhårig snart.

Känner också igen detta, har en son på 2,5 år som kan driva mig till vansinne =/ Du fick bra råd av mammalovis tycker jag, speciellt detta att försöka förutse besvärliga situationer. Om hämtningen på dagis är svår kanske du kan ringa innan och be personalen hjälpa henne att klä sig så du bara kan ta med henne ut?

Jag har fördelen att min äldsta son som nu är 6 år har varit ännu mer trotsig och "bökig" jämfört med lillebror när han var i den åldern. Så jag jämför med honom och tänker att det kommer att bli bättre med lillebror också, och tröstar mig med att lillebrors utbrott trots allt är mildare än hur stora pojken kunde hålla på...

Hur går det om du satsar på att sätta dig med henne och "leka igång" henne en stund då hon är som mest klängig? Om hon kommer in i en lek kanske du kan smyga dig därifrån? 

Sen tycker jag att TV och film en väl vald stund på dagen kan fungera bra för att få barnet att varva ner och ge lite vila till en själv. 

Så är det här också. En treårig tjej och hennes lillasyster är 8 mån.

Vi är helt i chock och har varit sen i våras.

Ja, vi har också ett monster.

Vill också ha massor av tips och pepp!

Att dela föräldraledigheten med pappan är ju ett hett tips. Det är ju oftast lättare för den som är på jobbet än den som är hemma hela dagarna med båda barnen.

Så nu tänkte jag få in svar på alla era inlägg. Först tack för alla svaren. Skönt att höra att det finns fler (även om det inte är skönt för er :)

* Ja, jag är gärna den som förbereder. Jag gör alltid klar kläderna för dagis dagen innan så de tar hon på sig själv på morgonen när hon vaknat för hon vet var dom ligger och ser det som en rolig sak att hon kan göra själv. Självaste morgonen är faktiskt bland de lättaste sakerna. (tvitvitvi). Även när vi lägger henne på kvällen har jag ofta pratat om vad som ska hända nästa dag för att hon ska vara beredd och det har funkat bra.
Det värsta är dagen i sig. Speciellt efter dagis. för då ser man att hon även tar efter vissa buspojkar i gruppen som dom har lite problem med. och testar då det extra mycket när vi går hem mm.

* Ja, vi hade nyss ett föräldramöte där de pratade om den där saken att ge 5 positiva saker innan man ger 1 negativ. Bra tänk, men svårt att hålla med all stress. Tror det hade varit en sak om man bara haft ett barn eller ett större barn. Men när man samtidigt har ett till barn som kräver hjälp (1åringen) med tex blöjbyte, mat, ramlar, uppmärksamhet, lägga sig osv. så hinner inte alltid ens hjärna stressa ner och tänka och andas så mycket man känner man vill. som nu idag tex. Dottern började direkt efter vaknat och prata fult och säga saker som gör att man inte känner för gå utanför dörren och träffa någon som vi skulle. Direkt får man starta sitt ANDAS, prata lugnt, förklara för henne.. men samtidigt börjar man höra 1åringen skrika och tjuta för hon vill ha välling och så börjar 3åringen tjata om välling och en annan är jättekissnödig. jag försöker hinna kissa och då står hon och drar och hänger i dörren och ska absolut vara med. jag lyckas få klart vällingarna och ger dom det och när jag ska byta blöja på 1åringen som vägrar ligga still och har sin egna lilla minitrots så ska man kämpa med det, samtidigt som då 3åringen ska klänga och typ vara i ens knä mitt i blöjbytet osvosov.. det bara fortsätter mot högre nivåer så att säga.. samtidigt blir man mer och mer hungrig. kommer ner och ska försöka få i sig en macka, medan då den ena springer in på toa för mannen glömt stänga den dörren. jag springer dit och stänger, då ropar 3åeringen att hon vill ha kläder, går och väljer till henne, då hittar 1åringen blöjorna som också pappa glömt slänga ut påväg till jobbet så jag får springa dit, då går 3åringen och river ut kläderna och detta fortsätter. hungern tar på ens tålamod också.. det jag menar är att då är det svårt att hålla tonen och klara att säga 5 saker bra ist för det som är dåligt om ni förstår..å efter kan man få dåligt samvete för man inte orkade..

* Å det med pappan. som jag också säger till honom flera ggr. när han kommer hem behöver jag PAUS för att orka nästa dag. jag har också "jobbat" hela dagen. (folk jobbar ju på dagis så varför räknas det inte som jobba med 2 små hemma? :.. han får gå på toa och äta ifred på jobbet, får inte jag hemma :) iaf, jag vill gärna att när han kommer hem vid 16,15 att han kan ha fokusen på dom tills de lägger sig.. självklart är jag med ändå och leker och pratar, men att jag inte behöver ha måstena för mitt psyke orkar inte efter en dag av deras gnäll och tjut och allt vad de hittar på.. så då kanske jag kan gå och sätta mig och lägga ut sker på tradera, räkniningar eller få STÄDA IFRED haha, något utan behöva springa iväg för varje ljud som jag gjort sen 6-7 på morgonen..
Vilket han förstår och flera ggr erbjudit sig att ta komp eller annat för att vara hemma när det varit som värst..
MEEEN det är tyvärr så att han orkar med det ännu mindre.. han "ledsnar" redan efter 10min hemma på 3åringens sätt..och han får panik och har ännu svårare att stå emot att inte bli butter och annat..å då får jag dåligt samvete och är med iaf och får inte min paus..,förstår ni? fast trots han själv inte klarar 10min med mig som stöd, så är det ändå inte helt förståligt hur jag klarar båda själv flera timmar..

* Ja tvn.. hon började små kolla tv runt 2,5år.. men hon har inte vidare ro i kroppen att sitta och titta.. ibland kan hon fastna för nåt och titta. men nu senaste måste nästan nån av oss vara med. annars kommer hon klängandes runt en..man blir tokig.. man måste ju hinna göra något annat än ha henne på sig liksom.

* Å nja innan så lekte hon inte vidare bra själv heller..1åringen däremot har lekt väldigt bra själv.. hon går iväg och leker för sig själv många ggr..hooooppas det fortsätter.

* har ni tips på självlekar? känns som när hon kommer till 4år kanske hon kan klara leka mer själv för då kan hon fått mer fantasi och laga mat för sig själv och annat.. medan nu är hon begränsad på nåt vis..å min fantasi tar slut också..
å vad man än gör så ska hon göra det 5min sen nåt annat..

puh..skriver av mig.. att skriva är det som lättar lite när man håller på att explodera!!!
Hon håller på HELA TIDEN.. jag försöker tänka.. nu ska jag fokusera på det positiva och säga postiva.. MEN DET HÄNDER KNAPPT NÅT POSITIVT..för hon hittar bara på skit. tar varje sak från lillasyster så hon blir ledsen eller putter/drar i henne så hon ramlar, står och tjatar och gapar med höga toner vid mig så jag blir tokig, stökar ut ALLT ÖVERALLT och VILL INTE STÄDA..slarvar med mjölken i munnen så den ska rinna  ur, äter inte över bordet, osvosvo.. alltså självklart är mycket normalt, men när allt sker samtidigt och på raken och mååånga dagar..blir tokig..å snart börjar väl dne minsta låta och göra likadant :( hon iakttar ju massa och härmar redan.

hade tänkt vi skulle göra lite pepparkakor..att hon kunde få greja osv.. men hon har inte lyssnar på nåt och bara håller på gå emot allt heeeela tiden, så nu vet jag inte om jag orkar och hon förtjänar det verkligen inte..

Vi har en 3,5-åring som liknar ditt barn, men troligen inte lika illa. Hon har en storebror och det är ju enklare att resonera med honom om hur vi kan göra för att hålla lillasyster på humör än det är att resonera med en ettåring. 

Det vi gjort som hjälper enormt mycket är att sära på barnen. Att få egen tid med en förälder är nåt båda barnen längtar efter. Och blir lugnare av. Man behöver inte göra nåt speciellt eller under särskilt lång tid. 15 minuter då bara jag och 3,5-åringen grejar med nåt och andra föräldern ser till att syskonet gör nåt annat räcker för att lugna ner stämningen hemma. Ett litet tips i alla fall...

Hej! Jag känner också igen mig, min 3,5-åring var rent fruktansvärd för några veckor sedan. Vi tassade runt honom för att inte starta utbrotten, men förr eller senare var man tvungen att dra en gräns för när gnället blev för långvarigt, han vägrade lämna stället han var på eller började med något som han mycket väl visste att han inte fick (ta storasysters teckningar och börja riva, kasta leksaker etc).
Så fort vi sa nej började han gallskrika, verkligen hyperskrika, slå och sparka omkring sig, kasta grejer och helt enkelt inte gå att ha i närheten. Så kunde han hålla på i ett par timmar innan han slutligen lugnade ner sig. En rent hemsk tillvaro, som slet hårt på alla i familjen! Även här drog jag det tyngsta lasset eftersom maken helt enkelt inte klarade av gallskrikandet, han var tvungen att ta sig ut. (jag tror att jag utvecklade tinnitus på kuppen faktiskt…)
Till slut kände jag att jag bara inte klarade mer. Vi hade sedan länge bokat en weekend-resa fre-sön, då barnen skulle vara hos farmor och farfar. Ju närmare det kom kändes det jobbigt, jag visste ju att lillkillen mådde dåligt när han betedde sig som han gjorde, och hur skulle farmor och farfar hantera det?

Vi for i alla fall, och vilken lättnad! Vi behövde verkligen en paus från varandra allihop. När vi kom hem var lillen, som uppfört sig som en ängel under helgen, (och storasyster såklart) jätteglada och supermysiga i några dagar. Sedan började grabbens trots komma tillbaka stegvis - men det planade ut! Det landade på en mycket mer hållbar nivå, och har nu ett par veckor senare gått ner så att han istället för att explodera för varje negativt svar nu söker efter var jag sätter gränsen och accepterar den (givetvis efter att ha tjatat och surat litet, men ändå!)

Jag vet inte om du har möjligheten att få komma iväg ett par dagar på något sätt, det kan ju vara knepigt om lillasyster får följa med men inte hon t ex... Men jag är oerhört glad att vl gjorde det, det känns som att det var det som till slut tog bort den onda cirkel vi hamnat i!