Våga ställa krav på ditt barn

Våga ställa krav på ditt barn! På 30-, 40-, 50- och 60- talet var det självklart att barn skulle hjälpa till. Barn var små vuxna! Nu har pendeln slagit om, föräldrar blir stolta över sina barn för att de städar sitt eget rum. Ordet ?Krav? är ett laddat ord. För mig är krav något positivt. Det handlar om att våga växa, våga utmana sig själv, våga misslyckas. Det handlar även om att det ska finnas rätt förutsättningar för att kunna uppfylla kraven.  Jag kan i dag ofta se att föräldrar har svårt att ställa krav på sina barn. Det dåliga samvetet kommer fram om de ställer krav på sina barn , samtidigt blir föräldrar irriterade över att barnen inte hjälper till hemma. Jag brukar säga med en viss glimt i ögat, - ?Din familj är som ett litet företag, och det är du som är VD för Svensson AB?. Alla i ett företag behövs och har olika funktioner, dessa funktioner behövs för att företaget ska gå runt! Samma sak gäller i en familj. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda! Ett barn klarar ofta mycket mer än de krav vi föräldrar ställer på dem. Vi önskar att de själva ska göra saker när de själva vill och att de själva ska se vad som behövs göras. När de inte lyckats eller inte gör det vi önskar blir vi lätt irriterade, ?Det är ju självklarheter vi ber om!? Ber vi dem om att göra något och de säger -?Nej?, gör vi klart för dem att det inte var en fråga egentligen utan att det var jag som förälder som krävde/förväntade mig att det skulle göras utan diskussion. Det är här kan det bli galet. Idag har barnen val, oftast mer val än vad deras föräldrar hade som barn. När vi ber eller frågar, -?Skulle du kunna hjälpa mig med ??, tar barnet det som en uppriktig fråga. Barn i dag har lärt sig att det finns val. Är det inte förhandlingsbart, förhandla inte! Säg i stället till ditt barn, -?Jag vill att du dukar av nu.?, då är du tydlig med vad du vill och du säger vad barnet ska utföra. Ett problem som jag tycker mig se är att vi tror att vi måste diskutera om nästan allt med våra barn. De ifrågasätter och vi svarar genom att vi har med oss som föräldrar att de ska känna sig lyssnade på. När jag jobbar med föräldrar burkar jag säga, -?Är det ni diskuterar förhandlingsbart ? förhandla! Är det inte förhandlingsbart - gå inte ens in i diskussionen!? Du som förälder bestämmer vad som är förhandlingsbart eller inte. Du och enbart du! Ditt barn kommer att försöka förhandla om det finns utrymme. Lura inte in barnen i att försöka förhandla om ni redan har bestämt er. Säg nej istället och stå kvar vid ert nej! Du lär barnet att i vissa lägen går det att förhandla och i vissa fall behöver barnet acceptera att det inte blir som de själva vill och lära sig att stå ut med det. Jag hade en diskussion med en förälder som ibland inte fick sin vardag att gå ihop. Den lilla gick på förskolan och den äldre gick på gymnasiet. Till slut frågade jag varför inte tonåringen kunde hämta på förskolan vid behov. Svaret blev -?Jag vill inte begära det av henne/honom, det är jag som har valt att ha fler barn och hon/han kanske har egna planer ?. Sant? det är föräldrarna som har valt att ha fler barn men varför ska inte tonåringen kunna hjälpa till när det behövs. Föräldern slutar inte vara ansvarig för att den behöver hjälp vid olika tillfällen. Just nu behövdes detta stora barn för att företaget skulle gå runt men rädslan för eller önskan om att inte belasta honom/henne var för stor. Självklart kan det bli en diskussion om man frågar sin tonåring, men vad gör det? Det är ju fortfarande du som förälder som bestämmer. Att be om hämtning av syskon på förskolan är inom en tonårings kapacitet, så varför inte? Barn lever oftast upp till vad vi som föräldrar förväntar oss av dem om vi ger de rätta förutsättningarna.  Samma sak gäller med små barn!  I vår familj finns 4 barn. Det finns inte en chans på jorden att vi som föräldrar skulle kunna finnas överallt och göra allt? I min familj kör jag stenhårt med att hjälpa till med städ, tvätt och disk. Det är fel av mig att skriva att hjälpa till ? vi hjälps åt! VI är en familj och har lika stor del i familjen. Att hjälpas åt med dessa saker är inte förhandlingsbart. Jag tror på att det ska finnas förutsättningar för att lyckas och det är jag som föräldrar som skapar dessa förutsättningar.  En familj med få barn får mer av sina föräldrar, en familj med många barn får mer av hela familjen. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda.  För att städningen, disk och tvätt skulle fungera fixade vi ett system i familjen, ett system som var lättillgängligt och är lätt överskådligt. Varje vecka följde vi systemet så att allt blev en vana. I dag rullar det på. De vet vad som gäller och de vet vad jag förväntar mig av dem. Då är det rimligt att vi hjälps åt med dessa saker. Genom att förutsättningarna finns lyckas barnen med vad vi förväntar eller kräver av dem. Det skapar självkänsla och även självförtroende. Min 10-åring är lika kapabel som jag att vika sina kläder och lägga dem i sin låda? därför får 10-åringen göra det. Att vi hjälps åt gör att vi föräldrar får mer tid till att göra annat med våra barn. Vi kan alla göra roligare saker än att bara städa. Barn kan mycket mer än vad vi vuxna tror. Jag anser att det är jag som ska förbereda mina barn inför vuxenlivet och dessa saker är en av sakerna jag vill att det ska kunna när de flyttar hemifrån eller flyttar ihop med någon.  I bland ser jag föräldrar som släpar hem kassar från Konsum och bredvid går barn tomhänta. Barn behöver också få känna att de behövs, annars kan det bli svårt att få hela familjen att hjälpas åt. Att få känna sig behövd, vem vill inte det? Så skapa förutsättningar och ställ krav, krav behöver inte vara av ondo!

Våga ställa krav på ditt barn!
På 30-, 40-, 50- och 60- talet var det självklart att barn skulle hjälpa till. Barn var små vuxna! Nu har pendeln slagit om, föräldrar blir stolta över sina barn för att de städar sitt eget rum.

Ordet ”Krav” är ett laddat ord. För mig är krav något positivt. Det handlar om att våga växa, våga utmana sig själv, våga misslyckas. Det handlar även om att det ska finnas rätt förutsättningar för att kunna uppfylla kraven. 

Jag kan i dag ofta se att föräldrar har svårt att ställa krav på sina barn. Det dåliga samvetet kommer fram om de ställer krav på sina barn , samtidigt blir föräldrar irriterade över att barnen inte hjälper till hemma. Jag brukar säga med en viss glimt i ögat, - ”Din familj är som ett litet företag, och det är du som är VD för Svensson AB”. Alla i ett företag behövs och har olika funktioner, dessa funktioner behövs för att företaget ska gå runt! Samma sak gäller i en familj. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda!

Ett barn klarar ofta mycket mer än de krav vi föräldrar ställer på dem. Vi önskar att de själva ska göra saker när de själva vill och att de själva ska se vad som behövs göras. När de inte lyckats eller inte gör det vi önskar blir vi lätt irriterade, ”Det är ju självklarheter vi ber om!” Ber vi dem om att göra något och de säger -”Nej”, gör vi klart för dem att det inte var en fråga egentligen utan att det var jag som förälder som krävde/förväntade mig att det skulle göras utan diskussion. Det är här kan det bli galet. Idag har barnen val, oftast mer val än vad deras föräldrar hade som barn. När vi ber eller frågar, -”Skulle du kunna hjälpa mig med …”, tar barnet det som en uppriktig fråga. Barn i dag har lärt sig att det finns val. Är det inte förhandlingsbart, förhandla inte! Säg i stället till ditt barn, -”Jag vill att du dukar av nu.”, då är du tydlig med vad du vill och du säger vad barnet ska utföra.

Ett problem som jag tycker mig se är att vi tror att vi måste diskutera om nästan allt med våra barn. De ifrågasätter och vi svarar genom att vi har med oss som föräldrar att de ska känna sig lyssnade på. När jag jobbar med föräldrar burkar jag säga, -”Är det ni diskuterar förhandlingsbart – förhandla! Är det inte förhandlingsbart - gå inte ens in i diskussionen!” Du som förälder bestämmer vad som är förhandlingsbart eller inte. Du och enbart du! Ditt barn kommer att försöka förhandla om det finns utrymme. Lura inte in barnen i att försöka förhandla om ni redan har bestämt er. Säg nej istället och stå kvar vid ert nej! Du lär barnet att i vissa lägen går det att förhandla och i vissa fall behöver barnet acceptera att det inte blir som de själva vill och lära sig att stå ut med det.

Jag hade en diskussion med en förälder som ibland inte fick sin vardag att gå ihop. Den lilla gick på förskolan och den äldre gick på gymnasiet. Till slut frågade jag varför inte tonåringen kunde hämta på förskolan vid behov. Svaret blev -”Jag vill inte begära det av henne/honom, det är jag som har valt att ha fler barn och hon/han kanske har egna planer ”. Sant… det är föräldrarna som har valt att ha fler barn men varför ska inte tonåringen kunna hjälpa till när det behövs. Föräldern slutar inte vara ansvarig för att den behöver hjälp vid olika tillfällen.
Just nu behövdes detta stora barn för att företaget skulle gå runt men rädslan för eller önskan om att inte belasta honom/henne var för stor. Självklart kan det bli en diskussion om man frågar sin tonåring, men vad gör det? Det är ju fortfarande du som förälder som bestämmer. Att be om hämtning av syskon på förskolan är inom en tonårings kapacitet, så varför inte? Barn lever oftast upp till vad vi som föräldrar förväntar oss av dem om vi ger de rätta förutsättningarna. 
Samma sak gäller med små barn! 

I vår familj finns 4 barn. Det finns inte en chans på jorden att vi som föräldrar skulle kunna finnas överallt och göra allt…
I min familj kör jag stenhårt med att hjälpa till med städ, tvätt och disk. Det är fel av mig att skriva att hjälpa till … vi hjälps åt! VI är en familj och har lika stor del i familjen. Att hjälpas åt med dessa saker är inte förhandlingsbart. Jag tror på att det ska finnas förutsättningar för att lyckas och det är jag som föräldrar som skapar dessa förutsättningar. 

En familj med få barn får mer av sina föräldrar, en familj med många barn får mer av hela familjen. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda. 
För att städningen, disk och tvätt skulle fungera fixade vi ett system i familjen, ett system som var lättillgängligt och är lätt överskådligt. Varje vecka följde vi systemet så att allt blev en vana. I dag rullar det på. De vet vad som gäller och de vet vad jag förväntar mig av dem. Då är det rimligt att vi hjälps åt med dessa saker. Genom att förutsättningarna finns lyckas barnen med vad vi förväntar eller kräver av dem. Det skapar självkänsla och även självförtroende. Min 10-åring är lika kapabel som jag att vika sina kläder och lägga dem i sin låda… därför får 10-åringen göra det. Att vi hjälps åt gör att vi föräldrar får mer tid till att göra annat med våra barn. Vi kan alla göra roligare saker än att bara städa. Barn kan mycket mer än vad vi vuxna tror. Jag anser att det är jag som ska förbereda mina barn inför vuxenlivet och dessa saker är en av sakerna jag vill att det ska kunna när de flyttar hemifrån eller flyttar ihop med någon. 

I bland ser jag föräldrar som släpar hem kassar från Konsum och bredvid går barn tomhänta. Barn behöver också få känna att de behövs, annars kan det bli svårt att få hela familjen att hjälpas åt. Att få känna sig behövd, vem vill inte det?
Så skapa förutsättningar och ställ krav, krav behöver inte vara av ondo!

Enligt statistik hjälper barnen till mycket mer hemma nu än vad föräldrarnas generation gjorde. Så det du säger stämmer inte, statistiskt sätt.

Vad tycker Unika Föräldrar om veckopeng? Jag och min kommer verkligen inte överens. Han har två barn sen innan och det märks att han tycker synd om barnen när deras elaka styvmor (skämt) säger att rummet måste städas ordentligt innan det blir någon veckopeng. Han vill ge barnen pengar utan att dom har gjort något för att förtjäna det. Jag växte upp utan veckopeng. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag tycker inte att barn behöver så mycket i veckopeng eftersom dom köper mest strunt för pengarna ändå. Vi har för övrigt dåligt ekonomiskt pga att jag är föräldraledig.
Bra skrivet innan. Jag håller med om att man faktiskt får sätta krav på barnen.

Enligt statistik hjälper barnen till mycket mer hemma nu än vad föräldrarnas generation gjorde. Så det du säger stämmer inte, statistiskt sätt.

Fast TS skriver snarare om mor- och farföräldrna (som växte upp på 30-60-talen), dagens föräldrar är oftare födda på 70-90-talen och hade det nog i allmänhet lite slappare....

Jag var i alla fall barn på 70-talet, och tonåring på 80-talet och gjorde verkligen inte mycket hemma (precis lika lite som mina kompisar). Jag tycker inte min dotter (8 år) gör så himla mycket heller hemma, men jämfört med mig i samma ålder så är hon väldigt flitig (dessutom har hon läxor, vilket vi inte hade alls på lågstadiet...)

Men mina föräldrar klagade inte, och när jag flyttade hemifrån som 18-åring klarade jag att ta hand om mitt hem (även om jag behövde läsa innantill i en kokbok för att klara av det mesta av matlagning), så det gick ju bra ändå.