• Unika Föräldrar

    Våga ställa krav på ditt barn

    Våga ställa krav på ditt barn!
    På 30-, 40-, 50- och 60- talet var det självklart att barn skulle hjälpa till. Barn var små vuxna! Nu har pendeln slagit om, föräldrar blir stolta över sina barn för att de städar sitt eget rum.

    Ordet ”Krav” är ett laddat ord. För mig är krav något positivt. Det handlar om att våga växa, våga utmana sig själv, våga misslyckas. Det handlar även om att det ska finnas rätt förutsättningar för att kunna uppfylla kraven. 

    Jag kan i dag ofta se att föräldrar har svårt att ställa krav på sina barn. Det dåliga samvetet kommer fram om de ställer krav på sina barn , samtidigt blir föräldrar irriterade över att barnen inte hjälper till hemma. Jag brukar säga med en viss glimt i ögat, - ”Din familj är som ett litet företag, och det är du som är VD för Svensson AB”. Alla i ett företag behövs och har olika funktioner, dessa funktioner behövs för att företaget ska gå runt! Samma sak gäller i en familj. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda!

    Ett barn klarar ofta mycket mer än de krav vi föräldrar ställer på dem. Vi önskar att de själva ska göra saker när de själva vill och att de själva ska se vad som behövs göras. När de inte lyckats eller inte gör det vi önskar blir vi lätt irriterade, ”Det är ju självklarheter vi ber om!” Ber vi dem om att göra något och de säger -”Nej”, gör vi klart för dem att det inte var en fråga egentligen utan att det var jag som förälder som krävde/förväntade mig att det skulle göras utan diskussion. Det är här kan det bli galet. Idag har barnen val, oftast mer val än vad deras föräldrar hade som barn. När vi ber eller frågar, -”Skulle du kunna hjälpa mig med …”, tar barnet det som en uppriktig fråga. Barn i dag har lärt sig att det finns val. Är det inte förhandlingsbart, förhandla inte! Säg i stället till ditt barn, -”Jag vill att du dukar av nu.”, då är du tydlig med vad du vill och du säger vad barnet ska utföra.

    Ett problem som jag tycker mig se är att vi tror att vi måste diskutera om nästan allt med våra barn. De ifrågasätter och vi svarar genom att vi har med oss som föräldrar att de ska känna sig lyssnade på. När jag jobbar med föräldrar burkar jag säga, -”Är det ni diskuterar förhandlingsbart – förhandla! Är det inte förhandlingsbart - gå inte ens in i diskussionen!” Du som förälder bestämmer vad som är förhandlingsbart eller inte. Du och enbart du! Ditt barn kommer att försöka förhandla om det finns utrymme. Lura inte in barnen i att försöka förhandla om ni redan har bestämt er. Säg nej istället och stå kvar vid ert nej! Du lär barnet att i vissa lägen går det att förhandla och i vissa fall behöver barnet acceptera att det inte blir som de själva vill och lära sig att stå ut med det.

    Jag hade en diskussion med en förälder som ibland inte fick sin vardag att gå ihop. Den lilla gick på förskolan och den äldre gick på gymnasiet. Till slut frågade jag varför inte tonåringen kunde hämta på förskolan vid behov. Svaret blev -”Jag vill inte begära det av henne/honom, det är jag som har valt att ha fler barn och hon/han kanske har egna planer ”. Sant… det är föräldrarna som har valt att ha fler barn men varför ska inte tonåringen kunna hjälpa till när det behövs. Föräldern slutar inte vara ansvarig för att den behöver hjälp vid olika tillfällen.
    Just nu behövdes detta stora barn för att företaget skulle gå runt men rädslan för eller önskan om att inte belasta honom/henne var för stor. Självklart kan det bli en diskussion om man frågar sin tonåring, men vad gör det? Det är ju fortfarande du som förälder som bestämmer. Att be om hämtning av syskon på förskolan är inom en tonårings kapacitet, så varför inte? Barn lever oftast upp till vad vi som föräldrar förväntar oss av dem om vi ger de rätta förutsättningarna. 
    Samma sak gäller med små barn! 

    I vår familj finns 4 barn. Det finns inte en chans på jorden att vi som föräldrar skulle kunna finnas överallt och göra allt…
    I min familj kör jag stenhårt med att hjälpa till med städ, tvätt och disk. Det är fel av mig att skriva att hjälpa till … vi hjälps åt! VI är en familj och har lika stor del i familjen. Att hjälpas åt med dessa saker är inte förhandlingsbart. Jag tror på att det ska finnas förutsättningar för att lyckas och det är jag som föräldrar som skapar dessa förutsättningar. 

    En familj med få barn får mer av sina föräldrar, en familj med många barn får mer av hela familjen. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda. 
    För att städningen, disk och tvätt skulle fungera fixade vi ett system i familjen, ett system som var lättillgängligt och är lätt överskådligt. Varje vecka följde vi systemet så att allt blev en vana. I dag rullar det på. De vet vad som gäller och de vet vad jag förväntar mig av dem. Då är det rimligt att vi hjälps åt med dessa saker. Genom att förutsättningarna finns lyckas barnen med vad vi förväntar eller kräver av dem. Det skapar självkänsla och även självförtroende. Min 10-åring är lika kapabel som jag att vika sina kläder och lägga dem i sin låda… därför får 10-åringen göra det. Att vi hjälps åt gör att vi föräldrar får mer tid till att göra annat med våra barn. Vi kan alla göra roligare saker än att bara städa. Barn kan mycket mer än vad vi vuxna tror. Jag anser att det är jag som ska förbereda mina barn inför vuxenlivet och dessa saker är en av sakerna jag vill att det ska kunna när de flyttar hemifrån eller flyttar ihop med någon. 

    I bland ser jag föräldrar som släpar hem kassar från Konsum och bredvid går barn tomhänta. Barn behöver också få känna att de behövs, annars kan det bli svårt att få hela familjen att hjälpas åt. Att få känna sig behövd, vem vill inte det?
    Så skapa förutsättningar och ställ krav, krav behöver inte vara av ondo!
  • Svar på tråden Våga ställa krav på ditt barn
  • Farmor52
    Unika Föräldrar skrev 2013-12-08 09:08:29 följande:
    Våga ställa krav på ditt barn! På 30-, 40-, 50- och 60- talet var det självklart att barn skulle hjälpa till. Barn var små vuxna! Nu har pendeln slagit om, föräldrar blir stolta över sina barn för att de städar sitt eget rum. Ordet ?Krav? är ett laddat ord. För mig är krav något positivt. Det handlar om att våga växa, våga utmana sig själv, våga misslyckas. Det handlar även om att det ska finnas rätt förutsättningar för att kunna uppfylla kraven.  Jag kan i dag ofta se att föräldrar har svårt att ställa krav på sina barn. Det dåliga samvetet kommer fram om de ställer krav på sina barn , samtidigt blir föräldrar irriterade över att barnen inte hjälper till hemma. Jag brukar säga med en viss glimt i ögat, - ?Din familj är som ett litet företag, och det är du som är VD för Svensson AB?. Alla i ett företag behövs och har olika funktioner, dessa funktioner behövs för att företaget ska gå runt! Samma sak gäller i en familj. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda! Ett barn klarar ofta mycket mer än de krav vi föräldrar ställer på dem. Vi önskar att de själva ska göra saker när de själva vill och att de själva ska se vad som behövs göras. När de inte lyckats eller inte gör det vi önskar blir vi lätt irriterade, ?Det är ju självklarheter vi ber om!? Ber vi dem om att göra något och de säger -?Nej?, gör vi klart för dem att det inte var en fråga egentligen utan att det var jag som förälder som krävde/förväntade mig att det skulle göras utan diskussion. Det är här kan det bli galet. Idag har barnen val, oftast mer val än vad deras föräldrar hade som barn. När vi ber eller frågar, -?Skulle du kunna hjälpa mig med ??, tar barnet det som en uppriktig fråga. Barn i dag har lärt sig att det finns val. Är det inte förhandlingsbart, förhandla inte! Säg i stället till ditt barn, -?Jag vill att du dukar av nu.?, då är du tydlig med vad du vill och du säger vad barnet ska utföra. Ett problem som jag tycker mig se är att vi tror att vi måste diskutera om nästan allt med våra barn. De ifrågasätter och vi svarar genom att vi har med oss som föräldrar att de ska känna sig lyssnade på. När jag jobbar med föräldrar burkar jag säga, -?Är det ni diskuterar förhandlingsbart ? förhandla! Är det inte förhandlingsbart - gå inte ens in i diskussionen!? Du som förälder bestämmer vad som är förhandlingsbart eller inte. Du och enbart du! Ditt barn kommer att försöka förhandla om det finns utrymme. Lura inte in barnen i att försöka förhandla om ni redan har bestämt er. Säg nej istället och stå kvar vid ert nej! Du lär barnet att i vissa lägen går det att förhandla och i vissa fall behöver barnet acceptera att det inte blir som de själva vill och lära sig att stå ut med det. Jag hade en diskussion med en förälder som ibland inte fick sin vardag att gå ihop. Den lilla gick på förskolan och den äldre gick på gymnasiet. Till slut frågade jag varför inte tonåringen kunde hämta på förskolan vid behov. Svaret blev -?Jag vill inte begära det av henne/honom, det är jag som har valt att ha fler barn och hon/han kanske har egna planer ?. Sant? det är föräldrarna som har valt att ha fler barn men varför ska inte tonåringen kunna hjälpa till när det behövs. Föräldern slutar inte vara ansvarig för att den behöver hjälp vid olika tillfällen. Just nu behövdes detta stora barn för att företaget skulle gå runt men rädslan för eller önskan om att inte belasta honom/henne var för stor. Självklart kan det bli en diskussion om man frågar sin tonåring, men vad gör det? Det är ju fortfarande du som förälder som bestämmer. Att be om hämtning av syskon på förskolan är inom en tonårings kapacitet, så varför inte? Barn lever oftast upp till vad vi som föräldrar förväntar oss av dem om vi ger de rätta förutsättningarna.  Samma sak gäller med små barn!  I vår familj finns 4 barn. Det finns inte en chans på jorden att vi som föräldrar skulle kunna finnas överallt och göra allt? I min familj kör jag stenhårt med att hjälpa till med städ, tvätt och disk. Det är fel av mig att skriva att hjälpa till ? vi hjälps åt! VI är en familj och har lika stor del i familjen. Att hjälpas åt med dessa saker är inte förhandlingsbart. Jag tror på att det ska finnas förutsättningar för att lyckas och det är jag som föräldrar som skapar dessa förutsättningar.  En familj med få barn får mer av sina föräldrar, en familj med många barn får mer av hela familjen. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda.  För att städningen, disk och tvätt skulle fungera fixade vi ett system i familjen, ett system som var lättillgängligt och är lätt överskådligt. Varje vecka följde vi systemet så att allt blev en vana. I dag rullar det på. De vet vad som gäller och de vet vad jag förväntar mig av dem. Då är det rimligt att vi hjälps åt med dessa saker. Genom att förutsättningarna finns lyckas barnen med vad vi förväntar eller kräver av dem. Det skapar självkänsla och även självförtroende. Min 10-åring är lika kapabel som jag att vika sina kläder och lägga dem i sin låda? därför får 10-åringen göra det. Att vi hjälps åt gör att vi föräldrar får mer tid till att göra annat med våra barn. Vi kan alla göra roligare saker än att bara städa. Barn kan mycket mer än vad vi vuxna tror. Jag anser att det är jag som ska förbereda mina barn inför vuxenlivet och dessa saker är en av sakerna jag vill att det ska kunna när de flyttar hemifrån eller flyttar ihop med någon.  I bland ser jag föräldrar som släpar hem kassar från Konsum och bredvid går barn tomhänta. Barn behöver också få känna att de behövs, annars kan det bli svårt att få hela familjen att hjälpas åt. Att få känna sig behövd, vem vill inte det? Så skapa förutsättningar och ställ krav, krav behöver inte vara av ondo!

    Ja, just så enkelt och just så svårt är det. Vi behöver alla känna att vi behövs, det är ett grundläggande behov hos oss människor. Barn behöver känna att de är behövda. Bland det värsta som kan drabba oss, gammal som ung, är att vi känner att vi inte behövs. Tack TS för ditt inlägg!
    Ett hem utan böcker är som en kropp utan själ.
  • sextiotalist
    Unika Föräldrar skrev 2013-12-08 09:08:29 följande:
    Våga ställa krav på ditt barn!
    På 30-, 40-, 50- och 60- talet var det självklart att barn skulle hjälpa till. Barn var små vuxna! Nu har pendeln slagit om, föräldrar blir stolta över sina barn för att de städar sitt eget rum.

    Ordet ”Krav” är ett laddat ord. För mig är krav något positivt. Det handlar om att våga växa, våga utmana sig själv, våga misslyckas. Det handlar även om att det ska finnas rätt förutsättningar för att kunna uppfylla kraven. 

    Jag kan i dag ofta se att föräldrar har svårt att ställa krav på sina barn. Det dåliga samvetet kommer fram om de ställer krav på sina barn , samtidigt blir föräldrar irriterade över att barnen inte hjälper till hemma. Jag brukar säga med en viss glimt i ögat, - ”Din familj är som ett litet företag, och det är du som är VD för Svensson AB”. Alla i ett företag behövs och har olika funktioner, dessa funktioner behövs för att företaget ska gå runt! Samma sak gäller i en familj. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda!

    Ett barn klarar ofta mycket mer än de krav vi föräldrar ställer på dem. Vi önskar att de själva ska göra saker när de själva vill och att de själva ska se vad som behövs göras. När de inte lyckats eller inte gör det vi önskar blir vi lätt irriterade, ”Det är ju självklarheter vi ber om!” Ber vi dem om att göra något och de säger -”Nej”, gör vi klart för dem att det inte var en fråga egentligen utan att det var jag som förälder som krävde/förväntade mig att det skulle göras utan diskussion. Det är här kan det bli galet. Idag har barnen val, oftast mer val än vad deras föräldrar hade som barn. När vi ber eller frågar, -”Skulle du kunna hjälpa mig med …”, tar barnet det som en uppriktig fråga. Barn i dag har lärt sig att det finns val. Är det inte förhandlingsbart, förhandla inte! Säg i stället till ditt barn, -”Jag vill att du dukar av nu.”, då är du tydlig med vad du vill och du säger vad barnet ska utföra.

    Ett problem som jag tycker mig se är att vi tror att vi måste diskutera om nästan allt med våra barn. De ifrågasätter och vi svarar genom att vi har med oss som föräldrar att de ska känna sig lyssnade på. När jag jobbar med föräldrar burkar jag säga, -”Är det ni diskuterar förhandlingsbart – förhandla! Är det inte förhandlingsbart - gå inte ens in i diskussionen!” Du som förälder bestämmer vad som är förhandlingsbart eller inte. Du och enbart du! Ditt barn kommer att försöka förhandla om det finns utrymme. Lura inte in barnen i att försöka förhandla om ni redan har bestämt er. Säg nej istället och stå kvar vid ert nej! Du lär barnet att i vissa lägen går det att förhandla och i vissa fall behöver barnet acceptera att det inte blir som de själva vill och lära sig att stå ut med det.

    Jag hade en diskussion med en förälder som ibland inte fick sin vardag att gå ihop. Den lilla gick på förskolan och den äldre gick på gymnasiet. Till slut frågade jag varför inte tonåringen kunde hämta på förskolan vid behov. Svaret blev -”Jag vill inte begära det av henne/honom, det är jag som har valt att ha fler barn och hon/han kanske har egna planer ”. Sant… det är föräldrarna som har valt att ha fler barn men varför ska inte tonåringen kunna hjälpa till när det behövs. Föräldern slutar inte vara ansvarig för att den behöver hjälp vid olika tillfällen.
    Just nu behövdes detta stora barn för att företaget skulle gå runt men rädslan för eller önskan om att inte belasta honom/henne var för stor. Självklart kan det bli en diskussion om man frågar sin tonåring, men vad gör det? Det är ju fortfarande du som förälder som bestämmer. Att be om hämtning av syskon på förskolan är inom en tonårings kapacitet, så varför inte? Barn lever oftast upp till vad vi som föräldrar förväntar oss av dem om vi ger de rätta förutsättningarna. 
    Samma sak gäller med små barn! 

    I vår familj finns 4 barn. Det finns inte en chans på jorden att vi som föräldrar skulle kunna finnas överallt och göra allt…
    I min familj kör jag stenhårt med att hjälpa till med städ, tvätt och disk. Det är fel av mig att skriva att hjälpa till … vi hjälps åt! VI är en familj och har lika stor del i familjen. Att hjälpas åt med dessa saker är inte förhandlingsbart. Jag tror på att det ska finnas förutsättningar för att lyckas och det är jag som föräldrar som skapar dessa förutsättningar. 

    En familj med få barn får mer av sina föräldrar, en familj med många barn får mer av hela familjen. Alla behövs och alla måste få känna sig behövda. 
    För att städningen, disk och tvätt skulle fungera fixade vi ett system i familjen, ett system som var lättillgängligt och är lätt överskådligt. Varje vecka följde vi systemet så att allt blev en vana. I dag rullar det på. De vet vad som gäller och de vet vad jag förväntar mig av dem. Då är det rimligt att vi hjälps åt med dessa saker. Genom att förutsättningarna finns lyckas barnen med vad vi förväntar eller kräver av dem. Det skapar självkänsla och även självförtroende. Min 10-åring är lika kapabel som jag att vika sina kläder och lägga dem i sin låda… därför får 10-åringen göra det. Att vi hjälps åt gör att vi föräldrar får mer tid till att göra annat med våra barn. Vi kan alla göra roligare saker än att bara städa. Barn kan mycket mer än vad vi vuxna tror. Jag anser att det är jag som ska förbereda mina barn inför vuxenlivet och dessa saker är en av sakerna jag vill att det ska kunna när de flyttar hemifrån eller flyttar ihop med någon. 

    I bland ser jag föräldrar som släpar hem kassar från Konsum och bredvid går barn tomhänta. Barn behöver också få känna att de behövs, annars kan det bli svårt att få hela familjen att hjälpas åt. Att få känna sig behövd, vem vill inte det?
    Så skapa förutsättningar och ställ krav, krav behöver inte vara av ondo!
    Jag är född på 60-talet och var den enda i klassen som behövde göra något hemma.
    Nej, alla behövde inte hjälpa till hemma på det sättet, det fanns hemmafruar som gjorde rätt mycket.

    Utöver detta så behärskar min tonåring tillräckligt mycket för att kunna bo själv och detta utan ett enda krav på det sättet.

    Vi har inget system när det gäller städning eller så, här städas det efter behov och när andan faller på. Att vika kläder och stoppa in i skåpet är inte kvantfysik och det behövs väl inte läras ut

    Några kassar bär jag inte hem (och ännu mindre från Konsum ;) ) kassarna hamnar på cykeln och mitt barn har inte varit med och handlat sedan han var 5-6 år, och då hade vi så långt till affären, så det var bil. Men trots detta så är han fullt kapabel att gå och handla själv.
    Däremot, när vi varit ute och rest så har han självklart varit med och burit, utan ett enda krav.
  • Litet My

    Jag är förvisso 80 talist men tycker du har rätt i mycket. Min äldsta har Autism (högfungerande) och han har en hel del sysslor inbakade i sin struktur som att vara den som slänger sopor, fixar sitt rum, hjälper till med lillasyster, diskar vissa dagar,handlar bortglömda saker inför middagen osv. Han är 8 år.

    Dock vet jag att många tycker jag är oerhört hård och elak som ställer såna krav. Dock ser jag hur otroligt positivt han utvecklas i och med att han får ta ansvar och ha sina sysslor som han sköter galant. Eftersom han är ett barn som rätt ofta misslyckas i tex samspel och såna saker är detta en av sakerna som han verkligen lyckas med och får positiv uppmärksamhet för.

    Lillasyster är bara 2 år men hänger med och hjälper till på sitt sätt, tex med att samla ihop tvätten och stoppa den i tvättmaskinen, även hon otroligt stolt att kunna få vara med och hjälpa till.

    Nu är jag inget fan av Anna Wahlgren, men just denna biten att "ta barnen i bruk" tycker jag om, dock kanske inte så extremt som hon körde med.

  • ModernMillie

    Vad tycker Unika Föräldrar om veckopeng? Jag och min kommer verkligen inte överens. Han har två barn sen innan och det märks att han tycker synd om barnen när deras elaka styvmor (skämt) säger att rummet måste städas ordentligt innan det blir någon veckopeng. Han vill ge barnen pengar utan att dom har gjort något för att förtjäna det. Jag växte upp utan veckopeng. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag tycker inte att barn behöver så mycket i veckopeng eftersom dom köper mest strunt för pengarna ändå. Vi har för övrigt dåligt ekonomiskt pga att jag är föräldraledig.

    Bra skrivet innan. Jag håller med om att man faktiskt får sätta krav på barnen.

  • Lady Paraplyh

    Enligt statistik hjälper barnen till mycket mer hemma nu än vad föräldrarnas generation gjorde. Så det du säger stämmer inte, statistiskt sätt.

  • sextiotalist
    Lady Paraplyh skrev 2013-12-11 22:42:41 följande:
    Enligt statistik hjälper barnen till mycket mer hemma nu än vad föräldrarnas generation gjorde. Så det du säger stämmer inte, statistiskt sätt.
    Det har jag också läst flera gånger. De barn som växer upp idag gör betydligt mer hemma än vad min generation gjorde
  • Plärtan
    ModernMillie skrev 2013-12-11 22:39:23 följande:
    Vad tycker Unika Föräldrar om veckopeng? Jag och min kommer verkligen inte överens. Han har två barn sen innan och det märks att han tycker synd om barnen när deras elaka styvmor (skämt) säger att rummet måste städas ordentligt innan det blir någon veckopeng. Han vill ge barnen pengar utan att dom har gjort något för att förtjäna det. Jag växte upp utan veckopeng. Vi hade helt enkelt inte råd. Jag tycker inte att barn behöver så mycket i veckopeng eftersom dom köper mest strunt för pengarna ändå. Vi har för övrigt dåligt ekonomiskt pga att jag är föräldraledig.
    Bra skrivet innan. Jag håller med om att man faktiskt får sätta krav på barnen.
    Din man kanske tycker att städa rummet är sånt som ska göras i vilket fall som helst, och inte något man ska ha betalt för? Jag och min sambo har samma diskussion, han fick veckopeng utan att göra något hemma för att få den, medan jag fick tjäna ihop pengar genom att hjälpa till hemma. Han fick över mig på sin sida med argumenten att i en familj hjälps man åt och städa sitt rum ska man inte göra för att få betalt. Han är rädd att barnen inte kommer vilja hjälpa till senare om de inte får betalt för det.
  • Mrs Green
    Lady Paraplyh skrev 2013-12-11 22:42:41 följande:
    Enligt statistik hjälper barnen till mycket mer hemma nu än vad föräldrarnas generation gjorde. Så det du säger stämmer inte, statistiskt sätt.
    Fast TS skriver snarare om mor- och farföräldrna (som växte upp på 30-60-talen), dagens föräldrar är oftare födda på 70-90-talen och hade det nog i allmänhet lite slappare....

    Jag var i alla fall barn på 70-talet, och tonåring på 80-talet och gjorde verkligen inte mycket hemma (precis lika lite som mina kompisar). Jag tycker inte min dotter (8 år) gör så himla mycket heller hemma, men jämfört med mig i samma ålder så är hon väldigt flitig (dessutom har hon läxor, vilket vi inte hade alls på lågstadiet...)

    Men mina föräldrar klagade inte, och när jag flyttade hemifrån som 18-åring klarade jag att ta hand om mitt hem (även om jag behövde läsa innantill i en kokbok för att klara av det mesta av matlagning), så det gick ju bra ändå.
  • sextiotalist
    Mrs Green skrev 2013-12-12 21:46:49 följande:
    Fast TS skriver snarare om mor- och farföräldrna (som växte upp på 30-60-talen), dagens föräldrar är oftare födda på 70-90-talen och hade det nog i allmänhet lite slappare....

    Jag var i alla fall barn på 70-talet, och tonåring på 80-talet och gjorde verkligen inte mycket hemma (precis lika lite som mina kompisar). Jag tycker inte min dotter (8 år) gör så himla mycket heller hemma, men jämfört med mig i samma ålder så är hon väldigt flitig (dessutom har hon läxor, vilket vi inte hade alls på lågstadiet...)

    Men mina föräldrar klagade inte, och när jag flyttade hemifrån som 18-åring klarade jag att ta hand om mitt hem (även om jag behövde läsa innantill i en kokbok för att klara av det mesta av matlagning), så det gick ju bra ändå.
    Haha, jag är uppvuxen under 60-talet och sambon är född på 50-talet (med äldre syskon) och så även under den tiden så gjorde man mindre än vad vissa anser att barn ska göra idag (nej, ingen är av varken jag, sambon, eller våra syskon har barnbarn, sambons äldsta syskon är över 60)
  • Tangent

    Är född på 60-talet, behövde knappt göra något hemma. När jag var 12-13 började jag bädda min egen säng, inga andra plikter. När jag gick i gymnasiet tog jag självmant på mig vissa hushållsuppgifter. Min son 10 år har inga plikter utom att han ska göra läxan.

  • Gladskit

    Jag är tidig 80-talist och vi hjälpte till mycket hemma. Men utan tjat egentligen utan det bara var så. Det fanns småsyskon att hämta på dagis, det fanns potatis att skala och det fanns ett städschema. Städschemat kanske var lite i värsta laget men min far var väldigt förtjust i att sitta vid datorn och lära sig funktionerna i ordbehandlingsprogrammet när vi fick hem vår första dator på tidiga 90-talet så han gjorde jättefint med tabeller som skulle kryssas i

    Man gjorde helt enkelt det man kunde för att underlätta. Istället för att kolla på tv och skala lite potatis istället så gick det ju snabbare för mamma att fixa klart maten när hon kom hem. Och om jag dammsög övre plan och syrran nedre så blev mer tid för gemensamma (roliga) aktiviteter för hela familjen istället för att mamma & pappa skulle göra allt.

    Min son får veckopeng och jag kräver inte direkt något för att han  ska få sin guldpeng. Däremot är den förhandlingsbar så tillvida att jag kan plocka bort den om han inte sköter sig.

    Att städa sitt rum, dammsuga eller plocka ur diskmaskinen om vi ber om det, hjälpa till att skära sallad, gå ut med soporna osv vill vi att han gör ändå.
    Ibland när jag ber honom göra något säger han "vad får jag för det" så man märker att han redan har det tänket vilket jag inte alls gillar. Du kan få en puss brukar jag säga. Eller så förklarar jag att om du gör det och hjälper mig och pappa så kan vi alla bli klara lite snabbare och göra något roligt tillsammans sen, och det fungerar för det mesta.

Svar på tråden Våga ställa krav på ditt barn