Änka träffar ny efter någon månad, vanligt? bra? dåligt?

ps, jag själv skulle aldrig vilja träffa någon ny om jag förlorade min man, det VET jag med 100& säkerhet, kanske därför det känns så konstigt för mig?

Det är väldigt vanligt, både för kvinnor och män. Ofta är det rädslan över att bli ensam för resten av livet som gör att man hoppar på första bästa chans man får.
Ibland visar det sig vara på riktigt och det håller länge och ibland är det uppenbart att det bara var en fas i sorgearbetet. Men den hon har träffat bör inse det, det är nog det första man tänker på när man träffar en som har förlorat sin make/maka.

Alla sörjer olika och olika länge. Hon kanske inte vill vara ensam och om hon har träffat nån ny som hon gillar så är det ju superbra! :) 

Tycker det är. Fel,ingen respekt mot den döde

Den där inställningen är i mina ögon konstigare än att din väninnan träffat en ny man. 

Det beror ju på. Om mannen varit sjuk en längre tid kanske hon redan har sörjt "klart" så att säga. 

Annars verkar det kanske lite konstigt, men jag tror att det är ganska vanligt att människor som trivs att leva i parförhållanden fortsätter med det även efter en älskad makes död. Han kanske till och med har uppmuntrat henne att hitta någon ny efter sin död.

Jag skulle inte vilja leva ensam hela livet om min man dog och jag hoppas verkligen att han hittar någon ny om jag skulle gå bort före honom. 

Fast man sörjer o älskar nog den avlidne iaf! Men man kanske bearbetar det på så sätt att man släpper in någon! Min farmor träffade en ny när farfar dog, kanske några månader! Jag blev bara glad! Varför slösa bort år med att va ledsen o sörja när man kan vara lycklig o resa o leva livet med någon man tycker om samtidigt som man såklart har en saknad o tomhet av den andra! Men man kan inte gräva ner sig i graven tillsammans, man måste ju leva vidare!

Vissa gör de snabbt, andra långsammare! Men tycker inte man ska klanka ner eller säga till personen att de är rätt eller fel! De kan va fel, men det gör inte personen som sörjer sämre om den får va glad lite:)

Min åsikt!

Och.. Man kan inte veta hur man reagerar själv i sorgarbete!

alla mår bra av att ha någon att ty sig till när man genomgått en kris, som ett dödsfall är. Även om dödsfallet kanske var väntat så ÄR det tufft. Det blir en omställning av livet. 
Om den mannen hon mött är en bra person så ser jag inget fel i att hon har någon som bryr sig om henne lite mer än släkt och vänner kan göra. Det behöver inte vara respektlöst mot den  döde, kanske hade de pratat om det innan han dog tex. Att det är ok att man träffar nån ny. Ingen vet något om detta så varför döma? 

Hej. Jag är en av dem som "gått vidare".
Oktober förra året miste jag min sambo och pappan till vårt gemensamma barn på 4 månader var hon då. 
Vi hade ett 4 årigt förhållande bakom oss. Förhållandet i sig var inte bra de 2,5 sista åren då vi i princip grälade var och varannan vecka. Han var uppslukad i jobb, stress och var jämnt sjuk av olika anledningar men "hade inte tid" att gå till läkaren. Han var en väldigt auktoritär person som gärna bossade. Han fick ofta mig att må dåligt pga att jag inte gjorde tillräckligt eller att hans misstag var pga mig tex missat möte, missat väckarklocka etc etc allt var mitt fel. Som sagt bra hade vi det inte. Jag är en fighter som resonerade att har jag gett mig in i nåt så får jag kämpa tills det blir bättre. Sedan kom vår dotter ….2 månader för tidigt och detta var 4 månader innan han dog. På mors dag samma år alltså förra året hade vi det värsta grälet någonsin där han totalt nervärderade mig, klankade ner på mig, sa hur fet och ful jag blivit efter graviditet (gick upp 9 kg totalt gick ner allt plus lite till på 2 veckor och vägde 60kg så jag var inte tjock någonstans) han sa så mycket elakt och han var totalt förändrad. Han hade varit liknande de sista gångerna då vi bråkade men aldrig så svart i ögonen av hat som han var denna gång jag blev rädd. Jag bestämde mig denna dag för att ge mig av,men det var inte lätt pga vi hade nu en dotter och om jag gav mig av med henne visste jag att jag skulle få både polis, han och många fler på mig. Han blev fruktansvärt arg när han blev arg. Det gick någon månad till och oktoer kom. Jag fyllde år 15 okt och det var allmänt stelt och konstigt. Jag sa inte en gång efter grälet att jag älskade honom för det kunde jag inte säga.Han hade i samma veva strax innan stora grälet gått på dottern och när jag kom hem från stallet säger han att det var nära att hon fick ligga på gräsmattan bara för att hon 2 mån gammal skrek och var lite gnällig. (Jag var hennes trygghet då han aldig hade henne i princip). Jag blev skit arg och sa till på skarpen att han aldrig skulle få ha henne ensam igen och det fick han inte heller, Jag kånkade med henne fram o tillbaka överallt ….allt för att inte lämna henne till honom.. tiden gick och den 19 okt förra året gick han tyvärr bort hastigt i hjärtinfarkt under en övning på sjön. 

Lång historia …
Men till huvudpunkten som denna tråd handlar om….att gå vidare….två veckor efter hans bortgång kontaktar en gammal barndomsvän mig på facebook. visar sig att han var gemensam vän genom jobb med min sambo och han ville beklaga sorgen. vi började ha kontakt och sågs på en kaffe. Han lyssnade, stöttade mig i sorgen, såg mig gråta, hjälpte mig att skaffa hem mat etc…fanns 24 sju om jag så behövde. Inga planer på nåt och jag var totalt stängd och fokuserad på mig och vår dotter. efter hand tiden gick drygt 2 månader ca(1,5) så började jag öppna mig…jag började rannsaka vad det var jag egentligen kände…jag gjorde test med mig själv genom att inte prata eller träffas på ett tag och sedan ta kontakten igen och ja visst,….de var mer än vänskap. jag kände dragningen och kunde liksom inte sluta tänka på honom. Han hade redan berättat att han kände mer än vänskap och hade redan gjort under gymnasietiden. Jag sa då till honom att nej de funkar itne,,,,jag vill bara vara vän. Vi fortsatte som vänner, blev lite mer då och då men inget officiellt par utan "nära vänner". I Januari detta året går jag ut med att vi blir ett par och att jag och dottern min är lyckliga och mår bra/bättre nu. 
Då börjar helvetet…..
många gamla vänner vänder mig ryggen, får massa samtal med heta diskussioner om hur illa valt av mig och hur känslokall jag är bla bla bla…detta gjorde mig så ledsen och kände mig (fortfarande) skamsen och totalt blåst.
Jag kände mig som världens sämsta människa och psykiskt sätt var jag totalt nerbruten…redan efter min sambos död såklart...

Men ska man verkligen behöva ta sån skit från andra när man bara följer sitt hjärta? 
Jag undrar bara de...

Det enda jag gjorde var att för första gången i hela mitt liv följa det JAG VILL OCH DET MITT HJÄRTA SA ÅT MIG!!!!! har aldrig tänkt på mig själv och ja jag önskar jag hade lämnat honom för länge sedan men han manipulerade mig och jag var så nerbruten och tänkte att de blir bättre….och när jag väl kommer till ståndpunkt att lämna honom ja då har jag ett litet barn som jag måste ta hänsyn till i situationen och göra det bästa…ja då var det inte bara att ta icakassen och gå….!

Mycket utanför ämnet kanske men krävs en förklaring bakom,….

Så…min åsikt….
Att man går vidare snabbt efter ens sambo/makes bortgång är inte på nåt sätt konstigt fel, märkligt eller hemskt. Utan något fint, tecken på friskhet och att man har hjärtat kvar.
Tänk själva….va egoistiskt det vore att kräva att någon skulle leva ensam en viss tid när du går bort eller ännu värre hela dennes liv?! egoistiskt enligt mig. Går jag bort vill jag att min älskade ska gå vidare så snabbt han kan och finns där någon som kan göra honom lycklig när jag inte längre kan göra det på jorden så är det ju maximal lycka för mig. Att se ner på honom o mitt barn ledsen ensam och utan kärlek är inte vad jag vill göra iaf…NÄ jag vill kunna se ner på honom o se att han lever ett lyckligt friskt liv med barn och kärlek…inte sörja mig ensam!

Min åsikt!
styrke kram från mig till alla er som befinner sig i likanande sits….
Änglar finns, Ödet finns…följ ditt hjärta…kärlek är inte fel!

Enda sättet att veta till 100 % är om man själv har varit i samma fruktansvärda situation. Annars kan man bara tro och tycka. Men inte veta.

Den döde lär inte bry sig nämnvärt... Och på vilket sätt vore det mer respektfullt att må dåligt i sin ensamhet?

Det handlar nog i så fall mer om vad omgivningen lägger för moraliska värderingar i det hela och om att man bör ge sig tid till att sörja färdigt innan man ger sig in i något nytt - och hur lång eller kort tid det kan ta vet man bara själv.

Min man gick bort för några månader sedan efter flera års sjukdom. Konstigt nog känner jag mig redan redo att gå vidare och det finns en person jag skulle vilja börja intressera mig för. Vet inte alls hur jag ska göra (hur dejtar man?) och samtidigt vill jag verkligen hinna sörja klart för att vara mentalt redo när jag väl går in i ett ev nytt förhållande. Vill även av respekt för min man och det fina vi hade ge det lite mer tid. Men jag börjar redan efter bara 3 månader känna mig redo men det beror till stor del på att jag har sörjt under flera års tid.

Exakt. Man har ingen aning innan man själv varit i samma situation. Jag skulle önska att vänner, grannar kollegor mfl slutade döma utifrån vad de TROR att de skulle göra om samma sak hände dem för de har ingen aning om de inte har drabbats.