Hjälp oss med råd och information!

Hej! För att göra en lång historia kort. 

Jag är bonusmamma till en Tjej som är 13 år som jag kommer kalla Anna i det här inlägget. 
Jag har två barn tillsammans med hennes pappa. 

För 4 år sen flyttade jag och pappan tillbaka till min hemstad (10 mil ifrån där dottern bodde, pga jobb och skola)
Pappan gav då samtidigt mamman ensam vårdnad om Anna, något han djupt ångrar idag. 

Pappan fick reda på att han blivit pappa genom att göra ett faderskapstest när Anna bara var några dagar gammal. Det här kom som en chock för honom och han var inte så engagerad den första tiden. Han ville inte ha barn då. Mamman gjorde det inte lättare heller genom att stänga ute honom, han var inte välkommen till dop osv. 

Hon har aldrig bott på heltid hemma hos sin pappa. Det har varit lite då och då, och hon har alltid varit välkommen. När mamman behövde hjälp eller skulle jobba så var hon hos pappan dom första åren. 

Allting funkade bra fram tills ca 4 år sen. Mamman har 3 andra barn, med 3 andra pappor och gillar att vara ute och partaja så hon blev nog bara mer än glad att hon kunde vara hos sin pappa. 

MEN nu är hon äldre, och redan som 6 åring visste hon att när klockan ringde på morgonen så skulle hon gå upp och sätta på kaffe till sin mamma, hon är det äldsta barnet så får ofta hjälpa till att ta hand om sina små syskon. Mamman är nu ensamstående med yngsta barnet på snart 2 år. Anna får hjälpa till väldigt mycket hemmet, laga mat, tvätta osv. Mamman jobbar även natt så då har Anna hans om syskonen. 

Vi försöker hålla kontakt men hon kommer bara längre och längre ifrån oss. Vi försöker få hit henne så ofta det bara går. Men dom avbokar ofta i sista stunden. Vi tror att hon dels behövs hemma. Vi får heller inte reda på någonting. Hon pircade nästan när hon var 7 år trots att pappan sa nej, nu har hon hål i tungan och ska tatuera halva ryggen. En annan pappa berättade för 3 år sen att Anna varit mobbad i skolan. Vi får alltså inte reda på någon ting. Vi vågar även aldrig ge henne tex pengar i födelsedags present eller julklapp, då vi hört av andra att mamman tar dom. 

Anna påverkas mycket av sin mamma och lyssnar mest på henne. Pappan försöker verkligen hålla kontakten, han ringer henne, men hon ringer aldrig, han försöker få hit henne (vi hämtar alltid och lämnar) men det avbokas 8 av 10 gånger. Hon hörde inte av sig på farsdag, hon skulle komma när både min dotter och son fyllde år men kom inte... 

Hon har även tidigare haft stödfamilj, ville vi att hon skulle komma hit någon helg hon igentligen skulle vara hos stödfamiljen tycker mamman att hon hellre ska åka dit, lika så med andra släktingar. Vi ville att hon skulle komma hit den här helgen. Vi köpte hus för 4 månader sen men hon har fortfarande inte varit här. Men då skulle dom ha en massa kalas. Nu såg vi på facebook att alla barnen ska vara hos deras mormor nästa helg för attt mamman ska vara "barn ledig". Mormorn träffar dom så ofta ändå så då kunde ju mamman sagt att hon kunde åka hit. 

Vi har även fått reda på att hon bott hemma hos hennes morfar en längre tid, och tidigare hemma hos en av hennes syskons pappa. 

På facebook såg vi att Anna och hennes mamma varit på ungdomsmottagningen och skaffat kondomer till Anna. Hennes mamma har skämtat innan om att dom snart kommer bli mormor och morfar. Senare gjorde Anna ett inlägg på facebook där hon skrev "På väg till *** utan stopp" då kommenterade mamman, "haha ja men du har ju iallafall skydd för en snopp"

Hon kommer bara längre och längre bort och det känns som att vi tappar henne. Pappan vill nu ansöka om gemensam vårdnad igen, vi har pratat lite med familjerådgivningen här i vår kommun och papper har skickats hem till mamman men som hon inte har skrivit under, så nu måste han isåfall gå vidare till rättegång. 

Förlorar han rättegången så kommer vi kanske aldrig mer få träffa Anna. Är det värt att riskera? Går han vidare till domstol så startar han verkligen ett krig. Jag märker även på honom att han verkar ge upp. Han ringer henne mer och mer sällan och nu när vi bestämt 3 tillfällen att få hit henne men att hon aldrig kommer så tar det lite tid innan han försöker igen. 

Vi är absolut inte ute efter att få hit henne på heltid eller ställa till det för dom. Vi vet att hon vill bo hos sin mamma och att hon trivs där. Vi skulle aldrig tvinga hit henne om hon verkligen inte for riktigt illa. Vi är bara ute efter att kunna behålla en relation och försöka göra den bättre! Få träffa henne mer, hindra tatueringen på ryggen och få reda på om något händer i tex skolan

Han har fast jobb, bra ekonomi och som sagt två barn med mig. 

Han var lite stökig för 10 år sen, åkte dit för stöld och har haft betalningsanmärkningar, men är inte alla värda en andra chans? Jag har läst om pappor som haft drogmissbruk som fått tillbaka vårdnaden om sina barn. 

Hur ska vi göra? Är det verkligen så vanligt som man hör, att pappan nästan alltid förlorar i domstol?