Någon mer som inte kan prata med sin missbrukande anhörig?

Min pappa är alkoholist och är precis likadan. Blir tyst så fort man försöker prata om det.
När jag var yngre försökte jag prata med honom ofta. Försökte få honom att förstå hur det fick mig att känna.
Jag försökte med allt men ingenting bet.
Nu har jag släppt det. Min pappa är alkoholist har alltid varit och kommer alltid att vara.
Det är hans problem, jag kan inte ta på mig det.
Jag kan inte hjälpa honom om han inte vill bli hjälpt.
Det är jättetråkigt på många sätt men det är så det är.
Jag förstår absolut din frustration.
Men det är inte ditt det är hennes!

Hon kanske verkligen inte själv anser sig ha alkoholproblem och därav tar hon inte åt sig när du försöker diskutera den saken?

Hur ofta och mycket dricker hon?

Jo jag har försökt jobba på mitt medberoende (mha psykolog) och jag tycker att jag har kommit en bit på väg ändå. 

Men hur skulle man kunna ha en missbrukare i sitt liv utan att dennes problem påverkar en? Går det?!

Jag älskar ju min mamma och jag vill inte släppa henne...

Ja hon har ju i alla fall ingen färdig sjukdomsinsikt eftersom hon tror (eller säger) att hon fixar det här själv.

Hon har varit i alkoholist i minst 15 år med allt vad det innebär: Hon har förlorat körkortet, blivit påkommen på jobbet och tvingad till blodprov och program (som hon hoppade av - och därefter sa hon upp sig), blivit liggande i ett snöfyllt dike, tagit hem en uteliggare och gjort oss familjemedlemmar ledsna gång på gång på gång. Osv.

Samtidigt har hon lyckats upprätthålla ett hyfsat ansikte utåt och det finns de som fortfarande tror att hon och min pappa lever ett idylliskt liv i fina villan.

Det är klart att hans missbruk fortfarande påverkar mig. Men nu när jag är vuxen kan jag ju bestämma själv på vilken nivå.
Jag svarar till exempel aldrig när han ringer efter 21.
När vi ska ses föreslår jag ofta grejer som gör att han måste vara nykter.
Jag älskar min pappa och vi pratar i telefon nästan varje dag. Men innan kvällen kommer och innan han blir full.
Jag väljer själv hur delaktig jag vill vara i hans missbruk.

Känner helt igen beteendet.  Min morsa var likadan.
Låtsades alltid som inget hade hänt. Ville aldrig tala om det. Pressade man henne blev hon arg och gick iväg för att supa ner sig. Hon förnekade dock inte att hon hade ett problem men hon ville aldrig höra vad hon gjort. Förmodligen minns hon inget då hon blandade vin med piller. Med en farsa som sällan var hemma var hon alltid mitt problem. När hon är i det tillstånd ser jag inte henne som min morsa och jag gör vad som krävs för att få kontroll på situationen.
Hon slutade senare med pillrerna vilket gjort henne mycket mer hanterbar. Hon blev mindre psykotiskt och gick det överstyr gav man henne bara några shots så hon somna.
Tidigare blev jag alltid jättearg om hon skulle dricka, men  utan pillrerna var hon inte lika störig och jag accepterade helt enkelt hennes drickande.
Hon dricker inte alls lika ofta, och även om hon dricker mycket blir hon inte jobbig. Nu bor jag inte längre hemma så jag vet inte hur det är nu, bryr mig inte heller.

Jag kan inte ge dig några tips på hur du ska få henne att öppna upp sig, men jag rekommenderar att du nästa gång tar kontroll över henne och på ett eller annat sätt lugnar ner henne. Att försöka tala med dem är meningslöst.