IVF - nu vill inte min sambo och jag börjar bli osäker på relationen

Ingen som har några tankar att dela med sig av?

Det första först: Red ut vad du känner för och vad du vill med den karl du lever nu, innan du utforskar vad du känner för någon annan! Känslorna kan skena iväg och spela en spratt när man är i en pressad situation som du är nu. Är din attraktion för kompisen "på riktigt" eller kan det vara så att du mest bara flyr från verkligheten en stund, typ en tonårsrevolt för att komma ifrån det tunga allvaret som en fertilitetsutredning/-behandling och knakande förhållande innebär? Försöker du kanske fylla ett behov som din sambo inte kan/vill se att du saknar, blir smittad av den bekräftelse kompisen ger dig som du inte får i din nuvarande relation och känner dig lite förälskad enbart därför, kanske övertolkar hans flörtighet och bygger upp en inre bild som kanske inte är så häftig när allt kommer till kritan, "gräset är inte alltid grönare" och såna klyschor. Förstår du hur jag menar? Säger inte att det ÄR så för dig, men för din egen skull tycker jag att du ska reda ut en del saker innan du blandar in en ny person och kanske "råkar" gå för långt, otrohet löser oftast inga problem utan snarare skapar flera.

Så, sambon först. Om du ställer ett ultimatum, IVF eller gå isär, vad tror du att han väljer?
- Om ni genomgår IVF och får barn halvt om halvt mot hans vilja, hur tror du att relationen kommer se ut efteråt? Tror du att han kommer stanna hos dig eller finns det en risk att han lämnar dig/er inom kort?
- Om ni INTE gör IVF och förblir barnlösa, kommer du att kunna acceptera det eller kommer du känna dig bitter mot honom för att han har förvägrat dig chansen att få barn? Kommer det att ge en hållbar relation?
Finns det något alternativ som kommer att ge dig tillfredsställelse och förbättra ert förhållande?

Du känner dig osäker redan som det är, har ni någonsin pratat om det ordentligt, gått i parterapi e dy? Det är kanske ett steg att börja med annars, att ni får kommunicera bättre med varandra för att verkligen försöka förstå varandra och er själva, reda ut vad ni vill och känner och åt vilket håll ni vill dra.
Annars får du ställa dig frågan: Vill du nöja dig med det du har, eller vill du vara NÖJD, och kan du någonsin bli helt nöjd tillsammans med din sambo? Klart att det är tufft och jobbigt att bryta upp, speciellt om man vill ha barn och tiden börjar rinna ut. Men ska du verkligen låta honom vela och slösa tiden så länge till, om han kanske aldrig blir så redo att han säger okej till IVF så kommer det definitivt vara kört för dig att få barn, medan du fortfarande har en chans om du går vidare idag.

Tack för ett bra och balanserat svar. Tror att du har rätt i mycket av det du skriver. Att jag blivit förälskad nu tror jag beror på en kombination av att min sambo varit borta väldigt mycket under hösten samtidigt som jag inte får den bekräftelse jag behöver i vår relation och att jag alltid varit lite småattraherad av den här kompisen. Jag ser det nog lite som en väg ut ur relationen - en väg som jag inte vågar ta rakt upp och ned. Jag har tänkt på att jag måste kommunicera mina behov tydligare; att jag behöver mer bekräftelse än vad jag får nu (jag tror t ex aldrig att han sagt att han älskar mig under dessa fem år utan att jag sagt det först och han är dålig på att ge mig komplimanger). när jag läser ditt svar ser jag på något sätt en omöjlighet i att fortsätta med min sambo. Hur jag än vrider och vänder på det så blir det inte bra. Jag har på något sätt tänkt att om vi gör IVF och får barn så kommer han att älska barnet ändå efteråt och inte ångra sig - att många män gruvar sig men när de väl fått barn så inser de det fantastiska med det. Men det kan man ju som sagt inte veta. Jag tror iaf inte att han kommer att lämna mig - han har uttryckt en rädsla för det någon gång men säger själv att han är alldeles för ansvarstagande för att göra det och det tror jag också att han är. Det behöver ju dock inte betyda att förhållandet blir bra för det.

Om vi inte gör IVF men fortsätter försöka på naturlig väg så tror jag ju ändå att jag förr eller senare kommer att bli gravid eftersom jag blivit det en gång tillsammans med honom men fick missfall då. Men det finns det ju förstås ingen garanti för och blir jag inte det tror jag att jag kommer att bli bitter på honom ja för att vi inte testade IVF. Det kommer förstås inte att vara en hållbar situation.

Vi har gått i parterapi under den period han inte ville försöka få barn. Det ledde inte till så mycket utan det var mer senare som han bestämde sig själv för att han ändå ville försöka.

Det jag har tänkt spontant nu är att föreslå att vi tar ett uppehåll då båda får tänka igenom hur vi vill ha det. Är det ett dumt alternativ tro? Alla andra alternativ (förutom att bryta upp) känns som slöseri med tid på något sätt och det känns som om det behövs ett rejält break för att ta reda på vad jag verkligen känner.

En till sak; borde jag berätta för sambon att jag blivit småförälskad i en annan (behöver ju inte nödvändigtvis tala om vem det är kanske) eller är det bara att strö salt i sår? Han har själv sagt innan när vi diskuterat otrohet att han inte tycker att man ska berätta eftersom det då bara handlar om att lätta sitt eget samvete.