Tal till "mormor"

Min "mormor" dog för ett litet tag sedan och jag har blivit till frågad om jag vill säga något, och har skrivit i hop ett litet "tal" som jag skulle vilja ha lite feedback på.
 
(läses mot deltagarna)
I dag begraver vi en människa att beundra, en människa full av kärlek, omtanke, glädje och trivsamhet. Jag är stolt över att få ha varit hennes barnbarn. Den rikedom som hennes närvaro i mitt liv har gett mig är ovärderlig. Mormor finns inte längre ibland oss, men hon lever vidare i våra hjärtan. Hon lever vidare i uttryck, ord och tankesätt. Hon lever vidare i maträtter och samhörighet. Hon lever vidare i trivsamhet, i hem som står öppna och i skratt som delas.

(läses mot kistan)

Jag ska bevara somrarna, alla blommor som var så mycket vackrare och mer växtkraftiga i dina rabatter, förväntningarna inför sommarloven som var så mycket starkare i din närhet och de där sommargardinerna som var så luftiga och ljusa.

Mormor, jag kommer att sakna dig. Livet kommer inte att vara sig likt nu när du inte längre finns bland oss. För sådan är döden. Orättvis för oss som blir kvar, för oss som måste fortsätta våra liv utan dig. Det är klart att man blir arg. Fast vad har jag att vara arg över? Jag som har haft turen att vara barnbarn till den bästa mormor man kan tänka sig.