syskon eller inte?

Hej,
jag har ett lyxproblem egentligen fast det skapar så mycket tankar och funderingar att jag knappt vet vart jag ska börja. Vi har en son på precis tre år fyllda. Ett underbart barn som förgyller livet. Själv har han börjat prata en del om bebisar och mannen vill väldigt gärna ha ett syskon. Vi båda har haft flera syskon och vill egentligen inte att han ska bli ett ensambarn men jag känner inte att jag fixar vare sig graviditet eller förlossning. Min graviditet var väl egentligen normal utan större konstigheter men jag mådde inte bra ändå. Jag hade stora problem med illamående och kräkningar som inte började tonas ner förrän femte månaden och detta tillsammans med alla de andra kroppsliga effekterna som smärtor, svårigheter att röra sig, förstoppning och halsbränna osv.. tillsammans med en väldig oro för att något skulle gå fel tärde på mig så mycket att jag nästan blev deprimerad. Sista månaden isolerade jag mig helt och vägrade svara i telefon. Jag sa aldrig något till MVC vilket jag nog skulle. Förlossningen blev präglad av en stressig arbetsmiljö och jag fick aldrig någon smärtlindring mer än lustgas fast jag bad om det. Annars gick ju allt egentligen bra, så jag vet inte varför jag känner så starkt obehag emot det. Så fort sonen var född slappnade jag av och mådde bra igen. Men att må så dåligt som jag gjorde nu när jag desssutom redan har ett barn och redan är trött pga sömnbrist och en del vardagsstress tror jag inte att jag orkar helt enkelt. Vilket jag också sörjer eftersom det känns som att hela min kropp samtidigt skriker efter en bebis till;)

Det som kan ha förvärrat mina känslor är att dels dog ett barn i vår föräldragrupp ca 1 mån efter vår sons födelse, dels fick min svägerska svår preeklampsi vilket resulterade i många saker men framförallt att barnet till slut dog, detta medan vår son inte ens hade fyllt ett år.

Är man inte redo ska man ju inte skaffa barn, men jag tror inte jag någonsin blir redo i så fall.. Har ni någon synpunkt på detta?