Jag saknar ett forum där man kan få prata av sig utan att bli dömd för sina val. Ni som är välkomna i tråden är ni som lever i nära anslutning till en alkoholist. Men även ni som har levt med alkoholister, ni kanske har bra råd. Men jag avsäger mig tyckare som inte har egen erfarenhet! Välkomna!
Valet att leva med en alkoholist? Vill du försvara det?
Antar att du menar att man levt med en alkoholiserad partner?
Jag gjorde, när jag var 14, ett aktivt val att hellre bo hos min alkoholiserade far framför min friska mor. Jag vet inte om det är exemplet du letar efter, men det är det närmaste jag kommit till att någonsin vilja leva med någon med alkoholism.
Jag såg min far som sjuk och som att alla var onda mot honom. Alla skrek och sade hemska saker. Min far blev ännu mer försjunken i alkoholismen och jag ville finnas där för honom och hjälpa honom när ingen annan gjorde det. Det blev en relation där jag lagade mat, såg till att han sov i sin säng och inte vid köksbordet, handlade och skötte hushållssysslor. Det var jag som sade till alla att det var jättebra hemma medan han kunde dra strömmen ur hela huset klockan fem på eftermiddagen och skrika åt mig att jag skulle sova. Han skrek och hotade mig när han var full och arg. När hans skämtade om kvinnor och jag lade mig kallade de mig fula saker, då satt min far där med dimmig blick och bara såg på. Natten han jagade ut mig ur huset och låste dörren (det var vinter och jag var bara i nattlinne) var natten jag sade att jag aldrig ska låta någon, som gör ett aktivt val av alkohol framför familj och vänner, dra ned mig.
Jag förstår inte alls hur människor kan välja att leva med alkoholister. Det håller inte i längden. Alla jag känner som gjort valet att ha en alkoholist som partner/sambo/man har blivit kränkta när personen varit alkoholpåverkad, många har dessutom blivit utsatta för våld och några för övergrepp. Det som varit gemensamt för dem alla har varit att de inte velat lämna mannen i sticket och att deras kärlek var starkare än den psykiska och fysiska misshandel de stod ut med. Vissa av mina vänner är kvar i såna relationer, men de flesta har valt att lämna. De har själva dragits ned i skiten och bara blivit att må dåligt av männen.
Förr hade jag vänner med alkoholproblem, men inte längre. Jag har valt bort dem eftersom de alltid valt bort mig för alkohol (eller baksmälla). En relation där man bara får skit - den funkar inte. Idag har jag sporadisk kontakt med min far. Han har fortfarande alkoholproblem. Jag kan vara med honom när han är nykter, men så fort han dricker lämnar jag honom. Han blir bara elak och fördjävlig. Då får han vara det själv.
Min lilebror är en alkholist . Det är svårt att leva m honom . För han ljuger , manipulerar , beskyller alla andra för sina problem . Hans barn som är världens gulligaste kille är inte tillräckligt för att sluta dricka .
Jag har bråkat med honom om detta och ställt honom mot väggen . Det gör bara att han inte dricker på några månader . Vilket är ganska enkelt för honom att ej göra då han är periodare .
Han har också gått på beroendemottagningar för att lämna kissprov en gång i veckan , ätit antabus . Men jag vill att han opererar in antabus eller liknande så att han inte kan ta tabletterna bara när han vill och när det passar . Mina föräldrar tror inte att hans problem är så stort eftersom han är mkt bra på att ljuga . Vilket alla missbrukare är . Det är svårt att lita på honom . Vilket gör att det blir endel slitningar inom familjen .
Kan säga att min lilebror är en mkt elak alkholist . Inte emot mig . Men emot våra föräldrar och den flickvän han har just då för smaken , Han blir våldsam både fysiskt och psykist , samt suicid . Jag har alltid varit den som lugnat honom . Men det går inte just nu när jag nyligen fått vår son . Han ringer alltid när han är full och behöver prata . Meningen m livet , avundsjuka osv . Jag brukar ge honom ngn timme för då vet jag att han inte gör ngt dumt efteråt .
Fast han kommer inte få sitta barnvakt åt mitt barn . Av den enkla anledningen att man ej kan lita på honom .
Min exman var ( är) alkoholist. Det jag tänkt på efteråt är skammen jag kände. Ingen visste om hans alkoholproblem för jag låtsades inför alla att allt var bra
Jag lever med en alkoholist. Men vet inte hur länge till det går. I julas bestämde jag mig för att det fick vara nog och åkte med barnen. Nu har han varit nykter i 3v och ska börja på KBT. Själv har jag också börjat med KBT för att orka vara stark. Barnen ska få börja i gruppspel.