• ElenaG

    Varför?

    Vet inte hur jag känner mig nu för tiden,känns som allt i mitt liv står på paus,och jag börjar fundera på mina tidigare beslut i ungdomen. Jag och min man har varit tillsammans i fem år nu och det va för ungefär tre år sen vi började "försöka" att få barn till och från.men inget händer hoppet försvinner och jag vill inte riktigt prata om det, för ett år sen kontaktade jag gyn ang att på börja göra en utredning,men började må så dåligt då att jag inte orkade åka och göra det...saken är den när jag va 17 blev jag gravid med min dåvarande pojkvän men gjorde abort då jag inte hade gått klart skolan,ingen inkomst och pojkvännen drog när han fick veta detta. Nu börjar man fundera varför det inte "funkar" nu. Hoppet kommer och går .och vänner runt om blir gravida hela tiden, känner att man blir jätte glad för deras skull men längst in i hjärtat gör det ont att det aldrig är vi.. Vad ska jag göra?


  • Svar på tråden Varför?
  • ElenaG
    ElenaG skrev 2013-10-30 11:16:44 följande:
    Vet inte hur jag känner mig nu för tiden,känns som allt i mitt liv står på paus,och jag börjar fundera på mina tidigare beslut i ungdomen. Jag och min man har varit tillsammans i fem år nu och det va för ungefär tre år sen vi började "försöka" att få barn till och från.men inget händer hoppet försvinner och jag vill inte riktigt prata om det, för ett år sen kontaktade jag gyn ang att på börja göra en utredning,men började må så dåligt då att jag inte orkade åka och göra det...saken är den när jag va 17 blev jag gravid med min dåvarande pojkvän men gjorde abort då jag inte hade gått klart skolan,ingen inkomst och pojkvännen drog när han fick veta detta. Nu börjar man fundera varför det inte "funkar" nu. Hoppet kommer och går .och vänner runt om blir gravida hela tiden, känner att man blir jätte glad för deras skull men längst in i hjärtat gör det ont att det aldrig är vi.. Vad ska jag göra?

  • Blubban82

    Skulle du orka göra en utredning nu? Kanske skulle du behöva tala med någon professionell för att få hjälp att hantera situationen?

  • ElenaG

    Jag vet inte, vill så gärna men är så otroligt rädd, på samma gång. Är rädd att få höra något jag inte vill höra:/.

  • Johanna03

    Det som är gjort går inte at göra ogjort - och bara för att du vill ha barn nu betyder det inte att du gjorde fel val då. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss, men att tänka för mycket på hur eller varför vi hamnade där vi är hjälper ganska lite i just den här situationen. Jag hoppas verkligen att du inte skyller din situation nu på ditt beslut att göra abort där och då. Ofrivillig barnlöshet är vanligt och med all sannolikhet finns inget samband med din tidigare abort, även om den kan indikera att problemet kanske ligger främst hos din man (vilket inte heller det vore speciellt konstigt, i hälften av fallen är det så, elelr så är det som med oss, att det är fel på båda två - alt at man inte hittar fysiska fel på någon men det inte vill sig i alla fall). Däremot förstår jag att det känns tungt att tänka på barnet du "kunde ha haft"- men att vara ofrivilligt barnlös är jobbigt oavsett - att veta att man kunde börjat försöka tidigare, att man varit gravid men fått missfall, att man gjorde abort i en situation där barn inte kändes som ett alternativ - det ändrar inte det faktum att vi sörjer idag att vi inte har några barn att ta and om just här och nu.

    Om vi alla ofrivilligt barnlösa fick backa tiden, och visste då vad vi vet idag, är vi nog många som skulle börjat försöka få barn tidigare, sökt hjälp fortare etc. Men det är meningslöst att tänka så, vi fattar våra beslut utifrån här och nu, och det enda du kan göra är att börja (om) med utgångspunkt från där du är idag.

    Sök hjälp. Både utredning men även psykolog/jurator. Om du bor i en större stad brukar dom ha kurator på fertilitetskliniken som dom hänvisar til. Gick dit själv - trodde inte jag behövde en psykolog men insåg när jag väl var där at jag haft fel - grinade i nästan en tmme coh gick dit igen bara någon vecka senare för att få prata av mig. Utredning tar tid - lång tid - så bättre att börja den processen och bearbeta känslorna samtidigt - kommer bli en berg och dalbana oavsett.

    Önskar dig och din man all lycka till, och hoppas du får den hjälp du behöver att ta dig vidare.

  • ElenaG

    Johanna03.

    Jag är så tacksam för att få höra dessa ord, du anar inte, tack det värmer verkligen att höra. Och med det du säger har du så rätt.har känt att jag lite skäms över att gå och prata med någon eftersom jag varit så inställd på att man en dag bara ska "plussa" som alla andra vänner, och att det känns som dom inte kan hjälpa mig med det som jag vill ha . .men ska absolut över väga detta .om det kändes bra för dig kanske det kan hjälpa mig att ge det en chans . Tack så mycket !!

Svar på tråden Varför?