Allt känns hopplöst och jag är maktlös

För några dagar sedan hamnade min mamma på MAVA i Lund. Mitt i natten kördes hon dit. Min mamma är sedan tidigare svårt drabbad av en stroke. Förlamad på höger sida och tappat språket. Under en tid har hon levt så. Det har vart otroligt tufft och svårt men det har ändå gått.

Nu hamnade hon då på MAVA. De visste inte vad som fattades henne. Jag och min bror åker dit dagen efter, alltså dagen till natten innan. När vi kommer på eftermiddagen till MAVA så är hon flyttad till Neurologen. Då fattar vi ju att det är en ny hjärninfarkt.

Vi kommer in på hennes rum och både jag och min bror möts av en enorm chock. Hon är just i detta nu förlamad i hela kroppen. Hon kan inte ens vrida huvudet. Hon är vaken men borta. Tittar upp men kan inte följa med blicken. Hon är inte alls kontaktbar. Hon ligger där som ett kolli och jämrar sig högt.

Hela dagen igår fick jag jaga läkare av någon form som kan informera. Till slut sent på dagen ringer det en gäspande läkare. Jag tycker mig inte ha fått några vettiga svar. Tiden får utvisa. Och så är det ju. De kan ju inte sia om saker.

Idag besökte jag henne. Och det är så oerhört fruktansvärt att se sin mamma förvandlats till ett kolli. Det är inget liv. Tänk om hon ska "leva" sådär. Hur länge liksom?

Jag står och gråter hejdlöst i korridoren. Ingen. INGEN kan tröst eller bara ens notera. Jag och min bror har inte fått någon som helst stöd från någon i på hela detta stora sjukhus. Inte ens blivit erbjudna ett samtal med någon. Whatever eller whoever.
Jag och min bror befinner oss mitt i en stor j-a sorg. Ovisshet. Hopplöst och vi känner oss så oerhört maktlösa.

Jag gråter dagarna i ända. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vem jag kan vända mig till. Ringde ett samtal i kommunen om samtalsstöd men får vänta tills december. Ingen på sjukhuset där min mamma ligger vill hjälpa till.

Vad ska man ta sig till? Hur ska man bearbeta den här sorgen? Vart ska man ta vägen?

Jag är förtvivlad.