Vi kom aldrig så långt som till donation, men min sambo har så ont om spermier att vi var tvungna att göra provrörsbefruktning med mikroinjektion. Hade vi inte lyckats på fjärde försöket hade vi åkt till Danmark för anonym donatorinsemination. Vi hade en pappa, men saknade spermier. Jag vet att experter i Sverige kommit fram till att barn har rätt att spåra sitt ursprung, men för oss var det viktigt att det inte skulle finnas någon "riktig" pappa att söka upp. Spermierna likställde vi med medicin. Vissa kvinnor behöver tabletter för att få ägglossning. Vissa män får sina spermier ur pungen, andra handlar i Danmark.... Den riktiga pappan är den barnet växer upp med. Man donerar inte för att bli uppsökt av ett barn om 20 år. Man donerar för att hjälpa ett barnlöst par. Vill donatorn ha barn skaffar det nog det istället för att donera. Så resonerade vi. Lycka till!
PS: Jag tycker att spermiedonation är mycket bättre alternativ än adoption, för man vet att barnet haft det bra. Ett adopterat barn kan ha med sig så mycket i bagaget (Det är det enda jag har emot adoption. Vi kände oss för trasiga efter 3 års ofrivillig barnlöshet och alla utredningar och behandlingar, så vi kände inte att vi var starka nog att adoptera ett barn, som kanske farit illa flera år av sitt unga liv)
