Bonuspappa med dilemma

Hej! Jag är bonusförälder för två flickor, en som precis fyllt 2 år och en på 4 år. Har varit tillsammans med mamman i strax över ett år och vi passar väldigt bra ihop och vi har väldigt kul ihop.

Nu till mitt dilemma, säkert ett klassiskt sådant men oavsett lika jobbigt för mig. Jag har väldigt svårt för den äldre tjejen, hon var 3 år när vi träffades så hon var redan formad av tidigare uppväxt och hennes beteende är i min åsikt helt kaosartad. Hon är bortskämd till den grad att hon får raseriutbrott och våldsamma tendenser när hon inte får sin vilja igenom. Hon har varit våldsam mot den yngre dottern (Vet ej om det är normalt mellan syskon eftersom jag inte har barn själv men det gjorde ont i hela kroppen av att vittna vissa saker hon gjorde, tex, riva stora sår i ansikte och på kroppen, slå henne med leksaker osv. Lämnade allt för ofta stora märken på den minsta). Jag reagerade starkt på det här medan mamman försvarade den äldre istället för att bestraffa med konsekvenser för att stoppa beteendet, till slut fick jag nog en dag när jag var själv med barnen och hon försökte klösa henne i ansiktet så jag röt till ordentligt (är oftast väldigt lugn och sansad så det bet väldigt bra) och sedan dess har hon aldrig varit våldsam i min närhet.

Det här är bara en del av mina problem med det här barnet men saken är den att jag verkligen inte klarar av henne, jag trivs inte i hennes närvaro. Nu tänker ni säkert att det bara är att göra slut så är problemet löst MEN jag absolut älskar den yngsta, av hela mitt hjärta, kan inte tänka mig att leva utan henne och tanken av att göra slut vilket skulle resultera i att jag säkerligen aldrig mer skulle få träffa henne är hjärtskärande och tanken får mig att bli extremt deprimerad, min tanke och upplevelse av livet börjar förändras väsentligt.

Jag vet verkligen inte vad jag ska göra, just nu är valet gjort för mig eftersom jag inte vill vara utan mamman eller den yngsta, men känns som jag faller ner i ett mörkt hål.

Kan även tillägga att pappan tar väldigt lite del av barnen, dricker väldigt mycket samt tar droger. Enda gång vi pratat med varandra var när han hotade mig till livet.

Frågan är väl egentligen, borde jag välja bort det här för barnen och mammans bästa och ta chansen att jag aldrig kommer få träffa "mitt" barn igen?

alynda

Äldre 15 Oct 14:56

#1

Du talar om en 3-4-åring, då är väldigt många barn mitt uppe i s k " trotsålder". Trots är lite vilseledande, för det handlar om ett absolut nödvändigt utvecklingsstrateg, där barnet ska pröva gränser och forma sin egen vilja. I vissa saker måste barnet kunna få påverka, men våld måste man förstås sätta stopp för. Inte på ett ältande sätt, bara visa att det inte är ok (man kan visst ryta till vid allvarligare incidenter) och alltid trösta och bekräfta om barnet visar ånger (om man förstår att barnet blir skamset,inte nödvändigtvis ett "förlåt"). Men att barn ger sig på sina syskon, utan full förståelse för konsekvenserna är ganska vanligt. Skulle du uppleva det lika märkligt om det gällde pojkar (det behöver du inte svara på men det är väl belagt att människor upplever våldsamma tendenser hos flickor som värre ). Alla har rätt till sina känslor, både du och 4-åringen, men man måste lära sig att hantera dem. 4-åringen får inte slåss och klösa och du måste hitta ett sätt att ta henne till dig om du vill behålla hennes mamma och lillasyster. Flickan är trots allt bara 4 år och har inte ansvar för situationen. Kanske bör du sitta ner med mamman under lugna omständigheter och fråga hur hon ser på dottern våldsamma utfall? Ansträng dig att förstå, målet är att du ska bli av med dina starkt negativa känslor för flickan, inte att hon ska "kuvas". Hon är ett barn och har rätt att vara fullt accepterad och respekterad av de människor hon växer upp med. Starka känslor av avsky kan bli frestande att frossa i, men tala förnuft med dig själv. Personligen tycker jag att det kan funka att låtsas för sig själv att barnet är en gullunge (funkade när jag jobbade i barnomsorgen och hade svårt för vissa barn), och försöka se barnet ur det perspektivet. Med tiden blir set en vana och jag har i princip alltid kunnat börja tycka om dessa barn, i alla fall de i förskoleåldern.

jennaA

Äldre 15 Oct 15:02

#2

TS, jag rekommenderar verkligen att läsa denna artikel av Ross Greene, han är expert på barnpsykologi. Läs och du kommer förstå 4-åringen. Lycka till.
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/arkiv/arga-barn-gor-sa-gott-de-kan_8037366.svd

Plainsongs

Äldre 15 Oct 16:11

#3

Kasta inte bort det här för att den äldsta inte kan bete sig. Var konsekvent och tålmodig, det blir bättre.

Alfa123

Äldre 15 Oct 16:44

#4

Tack för alla svar!

Om jag utvecklar lite och frågar såhär, måste man tycka om sitt bonusbarn? Mamman märker ju av mina känslor men hon säger att bara jag inte gör skillnad på dom och de förstår jag och det gör jag inte, men tanken blir att ska jag köpa något så tänker jag på den minsta o sen köper jag något bara för att till den äldre, inte för att jag vill. Sen lyser ju känslorna igenom såklart och det märks antar jag.

Alfa123

Äldre 15 Oct 17:18

#5

Lägger till; Jag vill ju inte att mina känslor ska påverka hennes uppväxt negativt, mina känslor yttrar sig i närkontakt och det är där skillnaden mellan barnen uppstår, kramar och myser mycket med den lilla och väldigt sällan med den äldre. Försöker vara så bra bonuspappa till dom som jag kan men mina känslor kan jag inte styra över och jag har väldigt dåligt samvete över det.

Skulle vilja dra parallellen med sitt eget barn och ett bonusbarn, det är så jag känner för den lilla samt äldre.

Alfa123

Äldre 15 Oct 17:20

#6

alynda skrev 2013-10-15 14:56:42 följande:

Du talar om en 3-4-åring, då är väldigt många barn mitt uppe i s k " trotsålder". Trots är lite vilseledande, för det handlar om ett absolut nödvändigt utvecklingsstrateg, där barnet ska pröva gränser och forma sin egen vilja. I vissa saker måste barnet kunna få påverka, men våld måste man förstås sätta stopp för. Inte på ett ältande sätt, bara visa att det inte är ok (man kan visst ryta till vid allvarligare incidenter) och alltid trösta och bekräfta om barnet visar ånger (om man förstår att barnet blir skamset,inte nödvändigtvis ett "förlåt"). Men att barn ger sig på sina syskon, utan full förståelse för konsekvenserna är ganska vanligt. Skulle du uppleva det lika märkligt om det gällde pojkar (det behöver du inte svara på men det är väl belagt att människor upplever våldsamma tendenser hos flickor som värre ). Alla har rätt till sina känslor, både du och 4-åringen, men man måste lära sig att hantera dem. 4-åringen får inte slåss och klösa och du måste hitta ett sätt att ta henne till dig om du vill behålla hennes mamma och lillasyster. Flickan är trots allt bara 4 år och har inte ansvar för situationen. Kanske bör du sitta ner med mamman under lugna omständigheter och fråga hur hon ser på dottern våldsamma utfall? Ansträng dig att förstå, målet är att du ska bli av med dina starkt negativa känslor för flickan, inte att hon ska "kuvas". Hon är ett barn och har rätt att vara fullt accepterad och respekterad av de människor hon växer upp med. Starka känslor av avsky kan bli frestande att frossa i, men tala förnuft med dig själv. Personligen tycker jag att det kan funka att låtsas för sig själv att barnet är en gullunge (funkade när jag jobbade i barnomsorgen och hade svårt för vissa barn), och försöka se barnet ur det perspektivet. Med tiden blir set en vana och jag har i princip alltid kunnat börja tycka om dessa barn, i alla fall de i förskoleåldern.

Det du säger låter väldigt förnuftigt, ska prova det du sa. Har pratat med mamman om hennes beteende och hon tar defensiv ställning utan att jag är attackerande i mina argument och försvarar henne vilket kanske är naturligt men inte direkt en lösande inställning.

Hon menar hela tiden på att jag måste anstränga m

Alfa123

Äldre 15 Oct 17:24

#7

alynda skrev 2013-10-15 14:56:42 följande:

Du talar om en 3-4-åring, då är väldigt många barn mitt uppe i s k " trotsålder". Trots är lite vilseledande, för det handlar om ett absolut nödvändigt utvecklingsstrateg, där barnet ska pröva gränser och forma sin egen vilja. I vissa saker måste barnet kunna få påverka, men våld måste man förstås sätta stopp för. Inte på ett ältande sätt, bara visa att det inte är ok (man kan visst ryta till vid allvarligare incidenter) och alltid trösta och bekräfta om barnet visar ånger (om man förstår att barnet blir skamset,inte nödvändigtvis ett "förlåt"). Men att barn ger sig på sina syskon, utan full förståelse för konsekvenserna är ganska vanligt. Skulle du uppleva det lika märkligt om det gällde pojkar (det behöver du inte svara på men det är väl belagt att människor upplever våldsamma tendenser hos flickor som värre ). Alla har rätt till sina känslor, både du och 4-åringen, men man måste lära sig att hantera dem. 4-åringen får inte slåss och klösa och du måste hitta ett sätt att ta henne till dig om du vill behålla hennes mamma och lillasyster. Flickan är trots allt bara 4 år och har inte ansvar för situationen. Kanske bör du sitta ner med mamman under lugna omständigheter och fråga hur hon ser på dottern våldsamma utfall? Ansträng dig att förstå, målet är att du ska bli av med dina starkt negativa känslor för flickan, inte att hon ska "kuvas". Hon är ett barn och har rätt att vara fullt accepterad och respekterad av de människor hon växer upp med. Starka känslor av avsky kan bli frestande att frossa i, men tala förnuft med dig själv. Personligen tycker jag att det kan funka att låtsas för sig själv att barnet är en gullunge (funkade när jag jobbade i barnomsorgen och hade svårt för vissa barn), och försöka se barnet ur det perspektivet. Med tiden blir set en vana och jag har i princip alltid kunnat börja tycka om dessa barn, i alla fall de i förskoleåldern.

Det du säger låter väldigt förnuftigt, ska prova det du sa. Har pratat med mamman om hennes beteende och hon tar defensiv ställning utan att jag är attackerande i mina argument och försvarar henne vilket kanske är naturligt men inte direkt en lösande inställning.

Hon menar hela tiden på att jag måste anstränga mig mer och jag förstår att problemen ligger hos mig inte hos barnet. Men när jag sedan ska lägga in mina värderingar i uppfostran så brukar mamman lägga sig i och försvara vilket i min mening tar bort min auktoritet inför barnet vilket i sin tur leder till mer negativa känslor när barnet inte lyssnar på mig när mamman är med, stor skillnad när vi är själva, enorm skillnad på hennes beteende då eftersom hon verkar veta att jag är konsekvent och tänker igenom mina svar innan jag säger något och sen står jag fast vid det.

Bonuspappa med dilemma

INNEHÅLL