Mysigastunder skrev 2013-10-15 08:26:05 följande:
Jag menar att en del barn är mer elaka än andra, man hör ju pedagoger prata om hen som är lite mer vildare, busigare och mer hårdhänt än andra barn. Vad det beror på är väl svårt att säga, många tror ju att det beror på bristande uppfostring hemmavid men det kan ju vara andra orsaker. Men, en del barn verkar inte riktigt se de här gränserna som finns, dem slår sina kamrater, kastar pinnar och säger dumma saker.
Om ett barn slår sina kamrater och kastar pinnar så är det pedagogerna som har misslyckats, inte barnet! Vi pratar om förskolebarn här. Vissa barn är vildare av naturen, impulsivare, mer hetlevrade, har svårare att kommunicera, har svårare att läsa av andra och har svårare att veta var gränserna går, ja. Men då är det pedagogernas jobb att ha extra koll på dom barnen i situationer där problem kan uppstå, att läsa av situationerna, att förebygga att nåt händer så gott det går och att, när nåt ändå händer, hantera det på ett lämpligt sätt.
Sen är det naturligtvis föräldrarnas jobb att uppfostra barnet också, men föräldrarna kan inte dagligen träna på hur barnet ska bete sig tillsammans med tjugo andra barn i stora grupper, det är pedagogernas jobb...
Ett lämpligt sätt att agera är knappast att försöka tvinga ett barn att säga förlåt, när barnet inte nödvändigtvis ens förstår vad ett förlåt innebär, hur man säger förlåt eller varför hen ska säga förlåt. Barn i denna ålder beter sig så gott dom kan, beter dom sig olämpligt så är det för att dom inte kan/vet bättre. Så pedagogens jobb är rimligtvis att på nåt sätt markera att beteendet inte är ok (t.ex. en tillsägelse, "nej, inte kasta sand på andra barn"), att förklara varför beteendet inte är ok (t.ex. "det kan göra ont, hen blir ledsen"), och visa hur man gör istället (t.ex. "här, titta hink och spadar, vi kastar sand i hinken istället"). Och sen förhoppningsvis stanna kvar en stund och kasta sand i hinken tillsammans med båda barnen och se till att barnen fattar grejen.
Nu är exemplet ovan en idealsituation, men tänkesättet, att markera, korrigera, förklara, föreslå alternativ och följa upp, torde funka i de flesta situationer. Sen är det ju så att olika barn har olika förutsättningar, kanske p.g.a. olika mognad, olika hemförhållanden, ev funktionshinder m.m., så vissa barn lär sig första gången, andra måste man hjälpa, guida och påminna om och om igen. Men principen är den samma.