Jag erkänner...

Grattis! Tyvärr tillhör jag dom som nästan springer om jag ser en gravid så det kvittar att du kämpat i åratal-det vet ju inte jag... Men njuta får du förstås,men samtidigt ha förståelse för om du skulle råka ut för nån sån som jag. Jag är själv väldigt ambivalent hur jag ska bete mig som gravid,jag vet faktiskt inte... Före v.25 kommer jag nog hur som helst inte tro på det och dölja det kommer jag göra in i det längsta ifall det blir missfall återigen. Att vara gravid är m.a.o absolut INGET jag ser fram emot,bara att få ett barn och då testar vi den vägen först.

Tack!

Jag hade inte så stora problem med att se och umgås med gravida innan jag blev gravid, det var bara vid några enstaka tillfällen som det blev för mycket och jag verkligen kände mig utanför när tjejer i min egen ålder eller lite yngre hade sin gemenskap som föräldrar och man verkligen kände att de var där jag ville vara och att jag inte kunde flika in någonting i samtalet utan att det skulle märkas.

Men trots att det inte var något stort problem för mig så har jag fullförståelse för att det är ett problem för många andra barnlösa. Och jag har ju alltid antennerna ute, en tjej som har sambo, bostad och jobb men inte barn kan självklart vara en ofrivillig barnlös, särskilt om hon är kring de 30 eller över. Men hittills är det fortfarande jag, i min vardag, som är den lite äldre och stadgade tjejen utan barn (men nu med bebis i magen).

Jag såg fram emot att vara gravid nån gång 2007... Sedan blev det så abstrakt och allt handlade bara om att bli gravid (och även adoption, har en köplats sedan 2009), alltså plussa. Inga tankar eller förhoppningar om hur det skulle vara att ha ett växande barn i magen. Lät inte mig själv tänka på det, för att inte bli för ledsen om det aldrig skulle hända. Det var först i vecka 22 när jag kände de första sparkarna som jag insåg att det finns något positivt med själva graviditeten, förutom att det kommer ett barn. Sedan dess har jag mer och mer börjat uppskatta det. Även om jag har dagar då jag är otroligt orolig och tänker att det aldrig kommer gå bra hela vägen och att det aldrig kommer bli något barn för oss, så tycker jag för det mesta att det är mysigt och fantastiskt att den där lilla i magen verkligen är en person för mig nu. Så långt hade jag aldrig tillåtit mig själv att tänka innan vecka 28.

Hoppas du är där jag är snart, och att du också får uppleva dagar då man känner sig som en helt vanlig gravid!

Jag tror alla som kämpat i åratal för första barnet och gjort flera IVF:er och sen förstås om man ovanpå det haft flera missfall har svårt att tro på en graviditet förrän det gått ganska lång tid. Det är ju inte konstigt alls-man är ju van att det alltid går åt helvete liksom... Men nånstans v.25 går ju gränsen för när nästan alla barn som föds klarar det alldeles utmärkt så du kommer garanterat att få barn!

Det är där min ambivalens ligger också-oron att allt ska skita sig igen och då kommer jag inte våga njuta tillsammans med andras förväntningar att jag borde njuta och vetskapen att säkert nån ofrivilligt barnlös kommer se min gravidmage och vilja spy. Jag tror  att jag kommer bli en försikig gravid,men vem vet? Uppseende kommer jag väcka,få i min ålder är gravida,speciellt i dessa trakter där "ingen" får barn efter 35... Å andra sidan kommer det inte vara mina egna ägg och då är chansen 48% mot kanske 10% max att det verkligen ska bli ett barn så jag kommer ju säkert vara lite lugnare redan från början än vid tidigare graviditeter.

Ja,usch,man blir aldrig nöjd känns det som!