Adopterad ... och mår bra (långt)
Jag har naturligtvis inte läst alla inlägg, men får en känsla av att de flesta adopterade har haft det svårt/mår inte bra/vill söka sina rötter.
Verkar också finnas en stor oro bland adoptivföräldrar för anknytning/anpassning.
Jag törs nästan inte skriva, men tanken är att ge en bild av att det kan bli så bra ändå.
Min mor berättade för mig att när hon såg mig, så visste hon att jag var hennes bebis! Hon bara visste det, som en nyförlöst mamma bara vet att det skrikande, bleka, halvblodiga knytet är hennes!
Hon tänkte aldrig ordet adoption och så har jag vuxit upp. Mycket tidigt visste jag att jag inte hade varit i mammas mage, att jag hade andra biologiska föräldrar. Vi önskade tillsammans att de fick det lite lättare i livet när de "visste" att jag hade det bra.!
Jag vet inte om hennes självklara attityd påverkade så starkt, men hon har ALLTID varit min mamma! Inget konstigt med det. Min mormor var sträng och hade många åsikter om mig (jag kan vara jobbigt envis!) och det fick jag banne mig veta, men aldrig att jag fick höra något om jag inte var min mammas flicka. Blev morfars "favorit". Han var än mer sträng, men rättvis. Alla vi kusiner fick lära oss hyfs och vett ... och glädjen av att ingå i en stor, underbar släkt!
Jag är svensk och levt och betett mig så. Det märker jag i diskussioner. Jag "förstår" svensk kultur, älskar Sverige, försvarar och njuter! Klart att jag har fått några klumpiga/dumma kommentarer, men jag tror att mamma fick mig att förstå att okunniga människor finns överallt och om allt, inte bara om adopterade barn. Jag vet att jag tyckte så synd om en söt, ljushårig flicka som tyvärr fick höra elaka kommentarer bara för att hon alltid var mer eller mindre snorig.
Jag har tre vuxna barn med en svenskfödd man. Barnen är mäkta stolt över sitt andra ursprung! Vi kan inte språket, firar inga högtider osv, men vi håller oss väldigt medvetna om att vi har rötter där ifrån. Livet har varit svårt, men inte pga av adoption, utan ekonomi och "jobbig" ex. Såna problem som så många andra har.
Idag är det egentligen invandrare som kan vara nyfikna och faktiskt en aning ohyfsade mot mig. Förstår inte hur det kan komma sig att det inte hörs att jag ser utländskt ut, undrar varför jag är så typisk svensk, vill inte släppa in folk dygnet runt, talar tyst och eftertänksamt. Är trevlig, men reserverad. I början svarade jag: Jag ÄR ju svensk! Idag ids jag inte svara.
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2013-10-11 23:10
Råkade skicka inlägget innan jag skrev det viktigaste! Jag har haft ett underbart liv som "adopterad". Jag älskar min mamma över alla gränser för att hon såg mig som det var. Sitt barn. Med alla med- och motgångar.
