Får man skrika på barn?

Klart man kan och ska kunna ryta till ordentligt!

Det tycker jag. Föräldrar är inte mer än människors och ibland brister tålamodet. Jag tycker däremot inte att det får bli en vana, att man skriker på barnen för minsta lilla fel av ren slentrian. Har man skrikit för mycket och omotiverat får man be barnet om ursäkt, men det är en rättighet (både av föräldrar och barn) att få bli arg och höja rösten.

Helst inte, jag tycker inte om att skrika på mina barn och jag vill inte göra det. Men jag är ju bara människa och tålamodet kan inte alltid vara på topp. Då händer det att jag höjer rösten och ibland rentav skriker på dem, när frustrationen blir övermäktig. Och det är så klart okej att bli arg och visa det, även för vuxna. Men skrikandet ska man nog akta sig för så att det inte blir en vana.

Stå och skrika på och "ryta till" är för mig två skilda saker. Några gånger har jag skrikit och det kändes inte bra och jag tror jag varken jag eller sonen lärde sig ett dugg av det. Höjt rösten har jag gjort och det har hjälp just för stunden sen brukar vi prata om varför det måste gå så långt att jag måste ryta till.

Varför lyssnar han inte första gången eller andra, varför ska jag behöva tjata 15 ggr och sedan bli så arg att jag måste ryta till. De flesta gånger jag behövt ryta till är när han inte kommer när maten faktiskt är klar, utan gör en Alfons Åberg (jag ska bara....) och kommer när maten är kall och då vägrar han äta för att maten är kall. 

Jag tycker att man som förälder har rätt att ryta till (men inte stå och skrika!) men gör man det ofta har det ändå ingen verkan. Man bör välja sina strider.

/Lene 

Jag anser att det är ungefär lika vettigt att skrika på barn som på vuxna, dvs inte vettigt alls. Det gör ingen nytta, det underlättar inte samvaron på minsta sätt och i slutänden kommer barnet att helt sluta lyssna på den som jämt skriker. En skrikande förälder ger ett skrikande barn - eller ett barn som inte vågar öppna munnen alls.

Får och får...

Men det är ju ganska korkat att skrika på ett barn, d.v.s. fullständigt okonstruktivt. Dessutom brukar skrikiga föräldrar ge skrikiga barn, så önskar man sig ett skrikigt barn - så får man väl skrika...

Vi skriker inte hemma hos oss. Vi är, helt enkelt, inte skrikiga. Jag och sambon skriker aldrig på varandra, så varför skulle vi skrika på sonen? Idiotiskt.

Däremot måste man få bli arg ibland. Men det kan man bli utan att skrika.

Jag skriker inte på mina barn, dom få gångerna som det behövs höjer jag röster och visar att jag är arg och då slutar dom göra det som jag är irriterad på. Jag har kontroll över mina barn, och dom lyder mig även om jag inte skriker eller straffar dom. Synd att inte alla har det så, men det är det som funkar för mig.

Tack för svar! Ni som inte skriker - har ni bra knep för hur man kan göra om man känner att man är på väg att tappa tålamodet med barnet? Och ni som skriker får ni dåligt samvete eller är det en metod som ni är nöjda med?

Ta en egen time-out är bra . Är man ute eller i en situation man inte kan lämna barnet i så tar man en gemensam time-out. 

Nej, jag behöver inget knep. Jag har helt enkelt inte något särskilt hetsigt humör, och det ligger inte riktigt för mig att skrika åt någon. Sedan tillkommer att jag har ett oändligt tålamod med barn av någon anledning (medan jag kan bli galen på 5 sekunder om det är någon pryl som jäklas).

Låter som en bra egenskap :)

Ryta och skrika är för mig inte samma sak. Att skrika på sitt barn är för mig att ofta skrika just "Emma sluuuuta nuuuuu" Osv.
Att ryta till kan vara om man försökt få "Emma" att sluta kasta saxar efter katten, eller sluta med att sparka med skorna mot dörren tillslut ryta till "Emma, nu slutar du sparka mot dörren!".
Men jag tror inte på skrikandet, inte alls. Skriker inte åt andra personer, så varför skulle jag skrika åt mina barn?