Är jag ensam om att tycka så här?

Jag håller med dig. Blir även väldigt trött på "fina historier" som cirkulerar, t.ex. den med att "Gud" bara väljer ut speciella föräldrar till fh barn. Känns som någon desperat fh mamma som försökt att lysa upp sin tillvaro med någon sån historia och sen verkligen trott på den.

Förstår att det kanske känns lite som ett hån.. Jag har ingen relation till någon som är gravt funktionshindrad och är kanske egentligen inte den som ska uttala sig.

Men det jag tror att man menar med det är att man kanske ska försöka se de positiva sakerna istället för att fokusera på vad man inte kan/kommer kunna göra. Saker som kanske andra som inte är funktionshindrade går miste om. Vet ej vad detta skulle vara, men så är det väl med allt.

Försöka se saker som kanske känns o-bra ur ett annat perspektiv..

Håller med... Klart det inte är en gåva. Det är ju ett handikapp. Tycker man hör liknande från föräldrar som får barn med ds. Väldigt konstigt.

Jag som är ett diagnostiserat barn till två "friska" föräldrar tog ganska illa vid när jag läste den här tråden. Större delen av min umgängeskrets består dessutom av människor med olika funktionsnedsättningar och en del med funktionshinder.

Klart att man stöter på motgångar, men man kan ju inte bara se till dem. Ser man bara till motgångarna - vad är då meningen med att leva? Jag känner många som säkert inte ens kommer klara av att bo själva på grund av deras problematik, en del kommer kanske aldrig hitta kärleken - men deras liv är inte meningslösa för det. Man måste se till vad de faktiskt kan göra och försöka uppnå.

Jag är själv väldigt högfungerande, men det finns saker jag aldrig kommer klara lika bra som andra. Jag kommer kanske alltid behöva gå i terapi för att ens orka göra dem sakerna. Min partner har också problem som hen kanske aldrig kommer kunna lösa. Men vi får inte begrava oss under alla motgångar. Då kan vi ju lika gärna skita i allt och bara låsa in oss och dö.
Mitt syskon har större svårigheter än mig och våra föräldrar har börjat inse att hen aldrig kommer kunna göra samma saker om andra. Ett tag var det dystert, men jag orkade inte med deras suckande och "hen kommer aldrig kunna göra det eller det". Jag sade åt dem att "nu är det såhär, hen är ert barn och hen kan faktiskt göra det här. Hen har nyligen börjat med det här och har gjort stora framsteg med det. Varför ser ni inte till det istället?" Det har tagit lite tid och det behövs antagligen mer, men våra föräldrar har börjat se till vad mitt syskon faktiskt kan göra, istället för tvärtemot. Alla mår bättre av det.

Jag vänder ofta en utav mina diagnoser till min fördel. Även om jag är helt värdelös på socialt samspel och sällan, väldigt sällan, ens lyckas hålla en konversation så är jag logisk. Jag kan något många andra inte kan, sätta tanken före känslan. Jag är otroligt kunnig inom vissa områden.
Jag har bl.a. en vän som inte är lika högfungerande som mig, hen har väldigt många problem och tillhör en utav dem som kanske aldrig får någon riktig sysselsättning eller kommer kunna bo ensam. Hen har intressen som hen älskar och lever för. Hen är jätteduktig på det hen gör och när jag presenterar hen för någon så tänker jag aldrig på vad hen inte kan göra, utan vad hen faktiskt kan.

Snälla. Även om det kan kännas lönlöst ibland, om inte annat än för era barns skull, försök se det som de faktiskt kan göra. Om inte det, se dem som de människor de är och inte alla deras svagheter på ett papper.

Jag förstår hur du menar ts och är benägen att hålla med dig, i sopen med den inbjudan.