Jag går in i väggen NU.

Mitt tips är att du ska gå till en läkare som får avgöra.....

jajo.. jag vill bolla lite med folk som kanske har känt samma sak först.

Puffar

Känns som du är ganska nära. Men också att du är medveten om det. Planera är a och o. Du måste frigöra tid och på den tiden göra ingenting.. ligga på sänhen och andas med magen är en lagom aktivitet

Kanske kontakta en kostkonsulent. Viktigt att kroppen får all hjälp den behöver för att ladda batterierna! Söka läkare och bli sjukskriven ärbra för vila vila vila är nyckeln

Det låter helt klart att du har nått väggen. Känner igen många saker som du skriver. Hjärnan är överbelastad och man gör jävligt korkade saker och vill mest sova. Om man nu generaliserar så är det oftast "duktiga" personer som går in i väggen. Man pressar sig in i det sista och har inte vett nog att säga nej eller sätta stopp. Vissa dagar känns som om man har inbillat sig då det känns helt ok men så dyker något stressande upp och så är man där igen. När det är som mest stressade situationer dyker självmordstankar upp. Jag kan inte stoppa dem, de bara maler fast jag VET att jag inte vill ta livet av mig. Tankar på om hur lätt det skulle vara att bara ta brödkniven och skär över pulsådern lite snabbt så skulle allt vara över, helt sjukt :/  Eller ta för mycket lugnande och somna in helt enkelt. Dessa tankar har lugnat ned sig med hjälp av medicin tack och lov men så jävla jobbigt att komma på sig själv vad faan man tänker.

För mig var det först när jag diskuterade mina "knasigheter" med min syster som inte heller mår så bra då jag hörde hur knäppt jag faktiskt mådde. Hade tvångstankar som innebar att jag inte kunde korsa vägen med cykeln om det kom bilar , även om det var cykelöverfart eller övergångställe haha! Kunde inte förmå mig att stanna det kändes "fel" i hela kroppen. Väl på jobb tog jag på mig för mycket ansvar och kunde inte sitta still.

Har haft det enormt jobbigt att komma till ro och slappna av. Måste göra flera saker åt gången typ, sitta vid dator, titta på tv:en och tala i telefon samtidigt. Övar stenhårt på att göra en sak i taget. Om jag ska städa så börjar jag på ett ställe och plockar men när jag lägger tillbaka saker på sin plats tappar jag fokus och gör nått helt annat bara för att komma på en ca 20 min senare att jag faktiskt skulle städa osv. Jag har det extremt jobbigt med mycket surr/oväsen. Har jättesvårt att filtrera ljuden och vissa höga ljud (oftast musik) skär som knivar i öronen.

Just nu är det bara promenader träningsmässigt som fungerar, jag orkar inte jogga som jag vanligtvis älskar. Jag känner mig nästan döende efter 2 km och helt knäckt. (Brukar kuta ca 5km i blandat tempo).

Tycker absolut du ska kontakta din vårdcentral snarast så att du kan få hjälp! Kram

Såg det här på nyhetsmorgon imorse angående stress: www.tv4.se/nyhetsmorgon/klipp/doktorn-svarar-s%C3%A5-p%C3%A5verkas-din-kropp-av-stress-2455895

Det är hemskt hur vi alla påverkas så hårt av stress och press, speciellt arbetsrelaterat verkar det som. Jag är själv väldigt stressad av mig och har precis börjat jobba med att komma till sans helt med min stress. Det är verkligen hemskt, kan tipsa om att bli medlem på stressklubben.se om du behöver prata med fler i samma situation.

Lycka till. Kram 

Jag trodde också att jag inbillade mig i början, att det skulle " gå över" och fortsatte köra på i samma tempo till jag en morgon inte kom upp ur sängen ... Det är 1 år sen och jag har fortfarande problem fast jag är bättre. Så jag inbillade mig inte, och inte du heller

Jag känner igen mig precis! Förverkligade en dröm som sedan drev mig rakt in i väggen... Ville inte inse utan skyllde på allt annat (hormoner, ovan vid nya arbetsuppgifter, det blir bättre sen osv osv) Men till sist fick jag nog. Hade känt mig instängd, låst och fast utan utväg utan chans till bättring och hade det inte varit för mina barn vet jag inte hur det hade kunnat sluta. Jag bestämde mig för att bryta upp, drömmen var en mardröm och jag slängde all prestige åt helvete och lämnade alltihop. Konstigt nog gick allt över som genom ett trollslag, jag öppnade färgburkar och målade om(något jag aldrig trodde skulle bli gjort), började få koll på saker, kunna ligga steget före som jag gjorde förr, kunna tänka tankar som egentligen inte rörde något viktigt alls utan bara små enkla ting. förut fanns bara panik i hjärnan, ett svart täcke som blev tyngre för varje dag, livet är för kort, man kan inte leva så. vad som helst är bättre.

ibland krävs drastiska åtgärder, men det är sååå värt det!!!

Du måste ändra på din livssituation så att du får normalt med fritid.