Mitt liv som medberoende

Tänkte dela med mig av mitt liv som medberoende till en alkoholist. Tar tacksamt emot andras erfarenheter, tips och råd. 

Jag sitter här i vår soffa och tänker: Ska jag verkligen skriva om det här? Kommer han att bli sårad? Kommer det bara att bli värre? Jag intalar mig själv att sluta tänka och känner hur luften går ur mig. Hur börjar man? Vart börjar man? För en dryg månad sen fick jag veta att jag hade en tumör på min livmoder. En tumör som skulle opereas bort.

Det var en chock, det var ett uppvaknande, det var ännu en anledning för min man att dricka. 
Operationen var lätt och allt gick bra. Smärtan jag kände under denna tid var egentligen ingenting i jämförelse med den smärtan jag snart känt i 1,5 år. Smärtan av att leva under någon annans kontroll. Än har jag en tumör kvar, en tumör som inte kommer försvinna om jag inte ber den att göra det. Denna tumör har kommit och gått och jag har försökt att skära bort delar av den men den växer sig bara större och större, tar över mer och mer av mig. Snart är jag borta, glömd, raderad.

Tumören är även mitt livs största kärlek, något jag är rädd för att förlora. Trots allt ont den gör mig så varken kan jag eller vill jag vara utan den och det är svårt för andra i min omgivning att förstå. Hur kan man välja att vara sjuk om man kan få vara frisk?

Det har gått lite över 700 dagar sen jag fick denna tumören och idag är första dagen på väg tillbaka. Jag kan inte skryta med att det är ett lätt val, att det kommer gå lätt eller att det någonsin kommer att vara smärtfritt. Jag har en plan, den fungerar i huvudet, nu ska jag göra handling av den, men jag vet att jag kommer falla mer än en gång. Först nu inser jag hur jobbigt det kommer att vara att tackla allting.

Jag började med den här märkliga grejen att ringa in varje dag han drack, för bara ett år sedan gjorde jag samma sak, då var det att jag ringade in när han var nykter, gjorde små streck och glada gubbar om det gått 3 dagar. Nu fyller hela Augusti och September upp sig med runda, frustrerande ringar. Min mani blev ännu värre, jag började skriva en liten siffra efter varje dag. Siffran symboliserar hur många öl denna människa konsumerat under en dag.

Jag sitter här med den här jävla almanackan och vill bara riva sönder den. I början på veckan sa han till mig: Jag lovar att nu är nu då jag slutar att dricka, jag lovar dig det! Ändå sitter jag här och räknar till 28 öl. Jag springer ut på balkongen och dubbelräknar varenda burk, drar av några stycken för dem jag vet han gömt på väg från affären.

28 jävla burkar. Jag vill bara spy, få upp mitt maginnehåll och smeta in hans ansikte med det! Jag får en längtan efter sprit, fast jag sällan dricker alkohol alls. Jag vill dricka mig full och skrika: Din jävla amatör alkis, såhär dricker man! Jag fnittrar till åt min idé men blir snabbt på dåligt humör igen.

Jag lever med en man som kan dricka sig stupfull på ett sexpack 3,5 or. Ni vet, sådana där man köper för att ha till maten, inte för att bli full på, han skulle lika gärna kunna dricka matlagningsvin. Jag leker med pengar i huvudet, minns hur han sa att vi måste snåla på pengar denna månad. Ändå har han på en vecka spenderat 300 spänn på öl, som han druckit och pissat ut. 14 liter öl på en vecka. Om det vore det värsta jag har varit med om vore jag nästan glad. Det kunde betyda att det är en dålig vecka bara, att nästa kommer bli bättre. Dock vet jag att 10 öl inte är ett bekymmer om han är på det humöret. 5 liter öl på en kväll. Hur får man plats med 5 liter på några timmar?

Jag försöker se tillbaka på veckan som gått men fastnar i alla tomma löften, i alla lögner, i alla: Jag ska bara och jag förtjänar ju det här... Nu är det nog! Ny vecka, nya tag och jag känner mig, stark? Är det det jag är när jag intalar mig själv att jag inte får bry mig och att jag inte kan hjälpa att han dricker och att jag ska göra hans drickande tråkigt.

Jag har redan bestämt mig för att inte lämna honom. Så det är första steget. Däremot måste jag göra slut med alkoholisten och ta tillbaka mig själv. För jag är borta, och jag har varit borta länge. För länge, för jag vet inte längre vem jag är. Jag tappade bort den jag var, det jag trodde på och allt jag stod upp för efter 325e lögnen, 286e löftet och den första och i min vetskap enda otroheten.

Så många gånger jag har sagt: Nu är det nog, ny vecka, nya tag! Ändå är det något som skiljer sig från de gångerna. Min kraft att skriva av mig. Min penna är mitt vapen och hur kul det än låter eftersom jag skriver på ett tangentbord så är de hundratals post it lappar med elaka ord, handlingar och smärta som kommer rädda mig en vacker dag.

På min blogg: www.medberoendeavdig.bloggplatsen.se kan ni läsa om min resa!