Är jag för vek?

Jag inser att jag aldrig kommer att bli av med min exman. Han har lovat att förstöra mitt liv och jag har redan offrat så mycket. Min yngste son 14 år, bor med pappan och jag har bara sett pojken en gång på ett år.
Jag har varit i tingsrätt och socialtjänst men den manipulerande och styrande pappan lyckas hela tiden gå fri.
En son bor hos mig och min nya man och han beter sig mycket illa mot oss, Förtalar oss i sociala medier, baktalar oss inför sin pappa. Han vill absolut inte bo med pappan, han vill inte be honom om något och när jag ber pojken om att fråga sin pappa så vägrar han och menar att jag pratar illa om pappan.

Det har jag aldrig gjort och det är väl det som är felet. Jag har skyddat exet och nu skuldbeläggs jag från barnen.
Jag blir inte klok på detta. Hur jag än gör så blir det fel.
Min nya man som är en helt underbar bonuspappa och verkligen ställt upp till 100% för barnen som numera är vuxna. Han baktalas och förlöjligas och får höra att han inte är någon riktig man som deras pappa. Ändå vill de inte bo med pappan.

Hur gör man med en 18-åring som utlämnar oss och ändå vägrar bo med sin pappa? Vi känner oss utlämnade och förnedrade. Det hjälper inte att diskutera med pojken för då förnekar han allt och säger att allt är bra. Han projicerar på oss och menar att vi ljuger, baktalar och att jag inte tänker själv.

Allt vi gör och säger hamnar hos pappan vilket innebär att vi mer eller mindre smyger runt hemma och håller oss undan. Vi har inte mycket samtal kring middagsbordet när 18-åringen närvarar.   

Jag har givetvis diskuterat flytt till pappan och när jag gör detta får jag till svar att jag vill slänga ut honom.
Han använder mitt samvete hela tiden.
Jag har alltid gjort allt för de 4 barnen och det har ju varit helt fel. De har vuxit upp till att skylla alla sina misslyckanden på mig.

Ibland önskar jag att jag kunde vrida klockan tillbaka och göra om allt rätt och riktigt.