Tokig på 7åringen

Jag har bott tillsammans med min sambo i 1,5 år och han har två barn sedan tidigare förhållande - ålder 2 och 7. som bor här varannan vecka. Från början var det tufft med barnen... Men sedan gick det bättre. Å nu börjar det bli tufft igen.

Jag kommer själv från en familj där regler var viktiga. Min far kunde vara ganska utagerande, inte så att han slog mig men man förstod när han blev besviken och arg om jag säger så. Och det verkar som att jag har ärvt den genen. 

Min sambo är raka motsatsen. Om ungarna (och speciellt 7åringen som gråter vid minsta tillsägelse) gör något fel så säger han lugnt och sansat ifrån. Som exempel tycker 7åringen att det är roligt att slå sin pappa. Min sambo gör aldrig något motstånd eller säger ifrån på skarpen, utan säger "Nu räcker det ******" några gånger tills 7åringen blir less. Eller så ignorerar han till slut barnet. 
Jag däremot blir tokig på detta. Min sambo har sagt åt mig att inte riva i åt 7åringen eftersom då kanske hen inte "vet var hen har mig".
Och då kommer vi till en av följande situationer som gör mig galen:

7åringen åt godis i soffan för några veckor sedan. Tuggade tuggummi. När jag kommer till soffan så har hen lagt ifrån sig sitt tuggade tuggummi (ca 3 st) i skinnsoffan. Så jag får städa upp detta. Jag säger till hen lugnt och sansat att så får man inte göra, det blir kladdigt, det är nära till papperskorgen och man förstör soffan o.s.v.
Jag städade i fredags, noggrant (idag är det måndag). Vi skulle ha folk på middag under lördagen så jag ville att det skulle vara fint hemma. Under lördagen på dagen så pratar jag och 7åringen. Hen står upp och jag sitter vid matbordet. Jag ser hur hen hittar en papperslapp i fickan som hen knövlar ihop och slänger på golvet medan hen fortfarande håller ögonkontakten med mig. Jag säger då lugnt och sansat:
- "Den där papperslappen måste du ta upp. Jag har städat här hemma noggrannt och vill inte ha det stökigt. Papperskorgen är bara 60 cm ifrån dig." 
- "Vadå?" Får jag till svar.
- "Papperslappen som du tog upp från din ficka och kastade på golvet" Svarar jag.
Varpå han sätter sin fot på papperslappen.
- "Vilken lapp?" säger hen och tittar runt på golvet.
- "Lappen som du har under foten."
Efter mycket om och men får jag hen till slut till att kasta den förbenade lappen.  

Igår var vi på bio. Barnen fick godis som de fortsatte att äta på hemma.
Jag och min sambo sitter inne i tvrummet tillsammans med 2åringen. 7åringen är i köket och tuggar tuggummi.
Efter en stund går min sambo dit  och 7åringen kommer till tvrummet.
Jag hör då min sambo kalla på 7åringen.
- Varför hade du kletat en massa tuggat tuggummi på golvet? Du kan ju inte lägga ditt tuggade godis på golvet. Du har ju papperskorgen nära. 
- Oj då. Svarar 7åringen och går sedan in och sätter sig med mig.
Jag känner hur jag börjar skaka av irritation och ilska men säger ändå lugnt:
- Varför gör du så här ******? Du vet mycket väl att jag har städat och vill ha det fint hemma. Tuggat tuggummi som man inte vill ha längre slänger man i papperskorgen och ingen annanstans. Gå direkt och torka upp det. 

Varpå min sambo säger att han redan har gjort det.

Jag blev så förbannad att jag fick gå upp i en timme för att andas annars skulle jag ha strypt dem bägge två.
Jag pratade senare med min sambo om det men han tycktes inte förstå alls.
Jag sa även till honom att nästa gång kommer det att brista. Jag kommer att riva i åt 7åringen på skarpen eftersom han verkar inte bry sig om att man säger till snällt. Det kanske behöver komma till några tårar för att hen ska förstå?! Det känns respektlöst av 7åringen att göra på det här sättet, när hen vet om att jag vill ha det städat. 

Då kommer 7åringen upp och min sambo försöker få hen till att städa sitt rum. Det är nämligen dags för veckopeng.Då berättar 7åringen att hen är rädd för vampyrer och då börjar sedan att gråta. Och pappan daltar lite med honom. 7åringen städar medan jag och min sambo fortsätter prata. Till slut kallar 7åringen på sin pappa som går för att titta. Jo men det såg ju fint ut, här har du pengarna. Varpå hen får sin veckopeng plus tio kronor?!! 
Sambon går ner och 7åringen kommer in till mig och säger lite smått snyftande:
- Vet du vad jag är rädd för?
- Vampyrer hörde jag. Säger jag något frånvarande.
Varpå 7åringen slutar snyfta direkt och går ut från rummet. Hen vill visa sitt rum. Jag är så arg att jag går direkt och säger jaha och går därefter tillbaka till mitt. 

Den senaste tiden har det gått nedåt. Jag blir tokigare och tokigare på den här ungen. Bitvis kan hen vara jättegullig och trevlig, men nu...
Jag kan ge hen en inslagen present och jag får inte ens ett tack. Jag får fråga efter ett tack ?! 
Vad gör jag för fel? Jag behandlar hen som att det vore min egen, ger hen uppmärksamhet, skjutsar till simträning, bjuder hen på bio, köper godis... Men allt jag får tillbaka är skit. Vad ska jag göra?!