Soc kommer kanske kräva LVU

Lider med dig, vad hemskt! Du behöver ju hjälp för att bli tryggare i din föräldraroll, inte att ditt barn tas ifrån dig!

Sök hjälp hos en psykolog privat så slipper bup och soc bli inblandad.

Varför klarar inte din man att möta er dotterns känslomässiga behov?

Om din psykolog anser att du inte klarar att vara mamma just nu - då är det dags att börja ta tag i ditt egna mående.

Din dotter behöver någon som klarar att spegla och knyta an till henne och ge en utvecklingsmässigt adekvat miljö.
Men din man borde vara en kandidat?

Det kan dom väl inte göra eftersom din man finns där för att ta hand om dottern.

Sitter själv med Soc, jag mår väldigt dåligt och har självmordstankar dagligen, har många gånger försökt ta livet av mig. Min man kan inte heller hjälpa till fullt ut eftersom han har cancer och ligger inne på sjukhus mycket.
Dom har aldrig pratat om att ta våra barn ifrån oss.. visst barnen mår inte toppen eftersom vi båda 2 är sjuka men dom försummas inte på något sätt och får det dom behöver.

Soc har kommit med förslag om att avlastningsfamilj 1 helg i månaden för våran äldsta bara för att vi ska kunna få lite ro men inte mer än det. 

Om inte erat barn blir försummat så har dom ingen rätt att ta barnet.. det går emot det Soc jobbar för (iaf vad våran Soc säger) Först och främst ska Soc ge all den hjälp dom kan ge till familjen för att dom ska kunna få en fungerande vardag innan dom ens öppnar munnen om att plocka barn. 

Det måste saknas något i din historia. På de grunder du uppger börjar man inte prata Lvu. Visst kan det vara så att man bedömer att du är i dåligt skick av olika anledningar men pappan då?

Det låter jättekonstigt att de sagt så efter så kort tid. Om det nu är så att de är oroliga för DIN föräldraförmåga skulle ett sådant läge effektivt kunna undvikas om din man istället tog föräldrarledigt.

De tycker att anmälningarna ligger för tätt för att "vi ska känna oss trygga med att inte göra något". Jag och min man vägrar konsekvent att flytta till deras utredningshem eller vad de nu kallade det, det var det alternativ de presenterade och eftersom vi inte vill det gör att de tycker att vi inte vill hjälpa till. Jag fattade inte ens varför vi skulle flytta dit överhuvudtaget eftersom jag själv upplever att man mår bäst hemma med sina egna saker och sin hem-trygghet och när de berättade att man bor där i ca 6 månader visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Helt ärligt.

Min man har full vårdnad men det är inte lätt att själv ta hand om ett barn och även ta hand om modern (jag) som mådde skitpiss och inte orkade med mitt liv, han är väldigt trött på situationen. Han önskade avlastning och det vände soc tilll att vi inte vill ta hand om vårt barn och att pappan då inte tillförlitlig som förälder.

Det känns som att vi motarbetas fast vi så gärna vill hjälpa till. Jag känner att jag skulle vilja ha någon slags självkänsle-uppbyggande möte med någon eller några men sådant kunde de inte förmedla så det var stopp. 

Ledsen om jag är så flummig. Känner mig så nere och förvirrad.    
    

   

jag fattar inte..

varför har inte du sökt ordentlig hjälp i form av t ex en provat psykolog och pappan tar hand om barnet ?

alt att du lagt in dig och fått hjälp -pappan tar hand om barnet

???

 

Så klart!! Men jag är inte riktigt säker på varför de vill att vi ska flytta dit om jag ska vara helt ärlig. Det är inget fel på min man. Vi bor så att vi inte har många vänner som kan avlasta.

Jag går till en psykolog och har gjort sedan anmälan nummer ett.