ensam mamma med 2 små barn, hur klarar man det?

Jag är ensamstårnde med två barn. En femåring och en flicka på 10 månader med flerfunktionshinder, och stora behov av medicinsk vård. Jag är föräldraledig och har aldrig avlastning eller barnvakt, det är jag och barnen 24/7, 365 dagar om året. Man hittar vägar helt enkelt. Det svåraste är att varje gång lillan opereras eller måste röntgas om eller behöver åka in akut (dessa saker sker flera gånger i månaden) så har jag ingen familj i närheten som kan passa storebror. Men han har en väldigt snäll fröken som brukar ta med honom hem om jag sitter fast på intensiven med lillan.

Du kommer klara det. Jag lovar.

Kram

Jag var ensam med mina . Flickan skulle fylla 2år och en nyfödd gick galant:)

Jag är ensam med tre barn 2,3 och 7år gamla. Vissa dagar är bättre vissa sämre men man klarar det alltid även om barnen retar gallfeber på en så man egentligen bara har lust att öppna dörren o gå ut

Men allt går

Jag har varit ensamstående i drygt 1 år med tjejen på papperet när hon var ca 1,5 år, men träffade en ny man ganska snart, men det var ju ändå mitt barn att oroa sig för i mångt och mycket, så jag tänkte ge lite tankar på vägen.

Ett tips är ju att kolla upp med försäkringskassan hur mycket du har rätt att få i bostadsbidrag. Beroende på hur många barn man har finns det ett maxtak för både storlek och vad lägenheten får kosta. Väljer man standard över det, så får man inte mer i bidrag för det. Med ett barn då var det max 80 kvm och 5300 i hyra ...

Gör en budget på inkomster och utgifter, så du vet hur allt ser ut.
 
Sedan avgör pappans umgänge med barnet om du har rätt till underhåll eller inte. För ett barn är det 1273 kr per månad OM barnet sover mindre än 6 nätter per månad hos den andre föräldern.  Det är ju något ni måste diskutera hur ni lägger upp det. Med en tvååring rekommenderas inte veckoumgänge utan hellre några övernattningar i taget. Så det är ju i mångt och mycket umgänget som avgör hur tufft du får det.

Hur det är med en 2,5-åring och en bebis på 3,5 månader har jag fått känna av nu 4 dagar i helgen, så stundtals är det enormt kämpigt, men allt brukar ju gå till slut. 

Lycka till hur du än gör! 

på något viss klarar man det  =) 
jag var lika rädd som du , 
men till slut när jag och barnens mamma separera började barnen må mycket bättre , och jag .

har haft mina 2 döttrar nästan på heltid i flera år och vist var det tufft i början men man kommer in i det  
efter ett tag .
nu skulle jag aldrig vilja ha dem bara i bland . 
*lycka till , det kommer gå bra  *
 

Jag är en ensamstående kille med tre barn. Så du lär klara det galant. Skämt och sido, det kommer att funka hur bra som helst. När jag blev ensamstående så blev jag först vettskrämd, men det funkar hur bra som helst. Sen är det en helt annan femma att jag saknar tjejen massor, och försöker lappa ihop det. Det är tufft med småbarn, men oftast behövs tyvärr en separation för att man ska få upp ögonen. Har ni försök allt? Har ni pratat med någon? Vad är erat största problem. Hoppas jag inte lägger näsan i blöt bara.

Du klarar det! 
I början är det tufft, en på något sätt så kommer man in i det.. Ett tips är att låta 2 åringen vara med och hjälpa till så mycket som möjligt, kanske passa på att läsa en bok/se film under amningen så det blir en mysig stund för er båda. 

Jag är själv ensamstående med en 8 åring och 4 åring och har varit det sen dag 1 med äldsta...
Jag har inte heller något större nätverk utan är med barnen mest hela tiden.. :)

Lycka till! 

Tänkte, jobbar ni i denna tråden heltid? Det är fett stor skillnad på att jobba heltid eller att inte jobba/jobba deltid som singelförälder. Jobbar ni heltid och har 3 barn på heltid och inget nätverk, så beundrar jag er verkligen.

Jag är ensam med tre barn varav en lätt funktionshindrad . Jag jobbar som anställd på 75% och driver ett litet företag vid sidan om. Jobbar även mkt övertid så jobbar betydligt mer än 100% i perioder. Har knappt ngt nätverk alls, knepiga familjerelationer. På ngt sätt går det även om jag emellanåt sjunker djupt ner i ett träsk av bitterhet och självömkan. De 6-8 dagar i månaden barnen är hos sin pappa jobbar jag oftast men då och då har jag tid helt och hållet för mig själv - då njuter jag i fulla drag och laddar om. Visst är det tufft men jag har själv valt det och jag lever hellre så här än i ett totalt nedtryckande och respektlöst förhållande

Jag är en ensamstående mamma med 2 barn.

Jag jobbar verge dag förutom på hälgen och alla röda dagar. Mina barn får vara hemma själva. mina barn som är själva hemma är 5 år och 7 år. Jag jobbar från 6 på morgonen till 4 på dagen i bland jobbar jag natten. från 9 på kvällen till 8 till morgonen. Men då får mina barn vara hoss min lillasyster. Då får jag hoppas att hon inte jobbar iså fall få dom vara hoss min storasyster som är arbetslös. Hon försöker hitta jobb. Mina man dog för 1 årsen. Jag kör och handlar kör hemm lagar mat äter sen måste jag lägga barnen. Efter det så packar jag till nästa dag jag ska jobba sen måste jag också sova. Så går det så verje dag. Men det bästa av allt jag får njuta på hälgen och alla röda dagar med mina barn. Ibland så får jag hoppa in på hälgen också. Ja det är jobbigt att leva så jag var först inte beredd på att leva så. Men jag måste. Jag kan inte hjälpa att min man dog i cancer han hade cancer i levern.

Jag klarar inte av att leva så. Jag förstår all ensamstående mammor eller pappor.

Men man får stå ut med att leva så.

Man får stålsätta sig att klara det så går det. Men ställ inte kravet på dig själv att vara en perfekt förälder för att kompensera för den förälderns om inte är där, för det orkar man inte. Sänk ribban för ordning och reda och kreativiteten i köket. Men är ni två som delar helt eller delvis så kommer detta inte vara några problem för dig! Sämre är att vara i ett dåligt förhållande - och sedan kanske ändå tvingas separera i en känslig fas av barnens liv. (ensamstående med två barn under 3 år, heltid, inget stort nätverk)

Jag är ensam på halvtid och har varit det sedan lilla var fyra månader och stora två år. Jobbar heltid sedan den lilla var tio månader. (Nu är de 3 och 5)

Jag krävde (och deras pappa ville) att vi skulle dela så mycket 50-50 som möjligt redan från början, vilket gjorde att han första året kom och sov över hos mig flera nätter i veckan och sov med bebisen så han kunde ta hand om henne på natten och jag fick sova. Inte jättekul men det var ändå OK. Sedan lilla började förskola har vi haft dem i 2-3 dagars pass var, vilket har fungerat hur bra som helst. Det blir inte så länge för någon inblandad.
En viktig grej för mig har varit att se över all ekonomi, nu har jag sån sjuk koll på alla utgifter och försäkringar vilket jag aldrig haft innan (pga delat ansvar och dubbla inkomster....) 

Vi har haft en gemensamt barnutgiftskonto där vi satt in 2000 kr var i månaden (det är vad barnen kostar enligt typ socialstyrelsen)  och haft varsitt kort till det. Det var en bra ide på pappret men havererade till slut eftersom deras pappa tjänar mer och inte använt kontot av nånslags artighet mot mig. Men jag rekommenderar det ändå.  

Rent praktiskt: Man kan inte ha så höga krav på sig, ibland blir det smoothie och macka till middag och det funkar bra det med. Vi är hemma mycket (satsar på ett mysigt hem ist för bil/ resor/ sommarhus) och de får se rätt mycket film ibland.... Det är praktiskt för mig att samsova med dem (hade den stora i eget rum ett tag, funkade jättedåligt) och därmed natta dem samtidigt och ha koll på dem under natten. 

Det funkar fint att vara ensam förälder. Det är faktiskt jätteskönt att alltid vara själv med dem och bestämma exakt hur man vill ha saker. Jag njuter också av att kunna vara i "deras värld" hela tiden och lyssna ordentligt på dem, inte hela tiden ha någon vuxenkonversation igång som bara avbryts. Känns som jag är en mycket mer närvarande och rolig förälder än när vi var två vuxna. 

Städningen är det sämsta, jag funderar på att ta städhjälp trots att det svider i plånboken eftersom det är så svinjobbigt att ha ansvar för allt fix själv. Man hinner liksom aldrig förbi det absolut mest akuta.

Jag har varit ensam med tvillingar sedan graviditeten utan någon som helst avlastning från nån. Har hållt på att bryta ihop flera gånger, men man är starkare än man tror och klarar det mesta. Man hittar liksom lösningar för att få vardagen att fungera hyffsat.

Som andra skriver... man får sänka kraven och inte vara så petig med städning

Jobbar 80% nu (heltid må-to) och är fl 20% (fr).