Hur "pratar" ni med era barn?

Jag tror att det viktigaste är att man pratar med sitt barn på ett snällt och trevligt sätt och så långe man inte kränker barnet så spellar vad man säger mindre roll faktiskt.

Och ja här är det underförstått att man inte säger vissa saker och ord, vet att när man inte skriver exakt vad man menar så kan det lätt flumma i väg här på FL men som sagt här antar jag att ni förstår vad jag menar

Jag tycker visst att man kan säga "Vad modig du är som gungar så högt", särskilt om man varvar med "Vad roligt det ser ut!", "Killar det i magen nu?" osv. För mig handlar sådana situationer mer om att bekräfta att jag är med och intresserad.

Gnerellt försöker jag undvika att trilla i duktig-fällan, särskilt när det gäller mat. Man är inte duktig för att man äter upp maten. Där säger jag istället "Vad roligt att du tyckte om!" (alt. "Vad roligt att du ville smaka, även om du inte tyckte om.") eller till exempel "Blev magen mätt och glad nu?"

När åttaåringen fixat läxan säger jag "Bra jobbat! Det där kan du vara stolt över" istället för "Nu var du duktig".

Nej, jag pratar inte så. Har inga problem med att säga till dottern att hon är duktig eller modig, men jag överanvänder det inte. I dina exempel skulle det nog bli ungefär så här:

"Värst vad du gungar högt i dag! Går det bra?"
"Jaså, du var riktigt hungrig i dag? Är du mätt nu?"
"Alla rätt? Kul! Det märks att du släktar på mamma! "

"Är du så där trött? Då är det sovdags!"

Varför ska man lägga om sitt vokabulär? Det du tar upp handlar ju om hur man möter barnet och att inte hamna i duktighetsträsket.

Jag har så svårt att förstå varför det skulle vara fel att säga att ungarna är duktiga, det farliga blir väl om det är det enda som räknas?

Jag säger inte att barnen är duktiga om de äter upp utan säger; du måste ha varit hungrig eller du gillade visst maten.

Jag anser inte att någon - varken barn eller vuxna - är duktiga för att de äter upp. Äta ska man göra för att man är hungrig. Ger märkliga signaler tycker jag. 

Barn vill vanligtvis bli uppmärksammade och sedda. Om mina barn målar och ger mig en teckning så gör de det som en kärleksgest inte för att visa att de är skickliga på att måla. Jag kramar dem och säger att jag älskar dem också och så pratar vi om vad de målat = visar intresse för det de gjort. 

Hjälper de mig att plocka ur diskmaskinen så tackar jag ärligt för hjälpen. Jag blir glad för att de hjälper mig inte för att de är duktiga och plockar ut disken med ovanlig skicklighet.

 

Jag tycker de exempel dom anger är så flummiga, det var just det jag menar. Man ska tydligen prata som Ernst Kirchsteiger för att prata med små barn

Man är inte duktig för att man ätit upp sin mat, man äter bra om man äter sig mätt men inte mer än så. Därför frågar jag mitt barn om det är mätt istället för att berömma det för att ha ätit upp. Men nu handlade inte tråden om det så jag ska inte gnata mer.

Jag lägger inte om mitt sätt att prata sådär, eftersom barnet nog inte fattar vad jag snackar om.

Jag kan visst säga att man är modig när man gungar högt, är hos doktorn på läkarbesök är man modig, alla saker som är skrämmande och man vågar göra det ändå berömmer jag att man är modig.

Mycket handlar om att man ser barnet, man bekräftar barnet, man försöker bekräfta bra och positiva känslor hos barnet. Man bearbetar känslor som är jobbiga, man försöker göra sitt barn tryggt med de uttryck, frågor, beröm ect som man använder.

Alla de "dåliga" exemplen berömmer ju bara barnets prestation, d.v.s. att barnet är modigt/duktigt/bra, vilket ju inte är så lyckat att tjata om hela tiden, eftersom det kan leda till prestationsångest och kass självkänsla.

Men om du istället bara bekräftar barnet och dess känslor så har barnet förhoppningsvis större chans att skaffa sig en bra självkänsla.

Så inte behöver du ändra ditt vokabulär. Du kan använda dina egna ord. Men du kan ju tänka på vad du säger, så att det inte bara blir en massa prestationsbedömingar.

Men nej, jag skulle inte heller säga t.ex. "Jag blir alldeles varm av att se hur lycklig du är!", jag skulle bara säga något i stil med: "Oj, vad högt du gungar! Killar det i magen?" Då har man sett och bekräftat barnet, utan att bedöma barnet.