Nån som adopterat från Ungern?

Vi adopterade genom BFA. Det tog ca fem månader innan vi fick Barnbesked. Sedan tog det ytterligare fem månader innan vi fick åka. Barnen är generellt sätt äldre. Vi fick en tjej som var fyra år.

har allt gått bra? hur gick det med språket? 

Det har gått alldeles ypperligt. Det är en utmaning med språket, men man kan alltid göra sig förstådd med kroppsspråk. Nu kan hon svenska efter att ha varit i Sverige sedan april. Vi använde en app eurotalk och lärde oss fraser och ord på Ungerska innan vi åkte. Google translate har också hjälpt oss. Tror att det också gjort att hennes ordförråd inte bara består av att hon "härmar" utan hon förstår ordens mening på ett "djupare" plan.

Hej! Vi skulle adoptera fr Ungern genom BFA. Vi hade längtat länge efter att få bli föräldrar och såg fram emot det. Förberett allt i Sverige. Gått igenom all byråkrati för adoption. Fixat rum för vårt kommande barn. Inrett ett rum i våra hjärtan för att ta emot en ny person i våra liv. Plötsligt fick vi veta genom BFA att det fanns en sexårig kille tillgänglig för adoption. Så här bra har det nästan aldrig sett ut på papperet någonsin tidigare sa BFA. När vi ändå ville ha mer dokumentation blev vår kontakt på BFA irriterad på oss. Ni kommer aldrig få ett erbjudande med så här lovande förutsättningar om ni tackar nej nu, sa de. Vi stod på oss och fick ytterligare dokument. Allt såg bra ut. Barnet bedömdes inte ha några som helst särskilda behov. Vi tackade ja. 

Bara några månader senare åkte vi till Ungern för att träffa vårt barn. Hela proceduren med adoption fr Ungern verkade bra. Att man skulle vara så länge i Ungern, först en vecka där man umgicks längre och längre stunder med barnet men att han fortsatte bo i familjehemmet. Sedan fick man barnet i sin vård 4-5 veckor. Under den tiden fick man besök av de sociala myndigheterna i Ungern några gånger. Tolk och BFAs representant var tillgänglig för hjälp och råd. Varje dag i början sedan kanske var fjärde eller femte dag. 

Vi knöt an tidigt till killen men han visade inte mycket anknytning och vi tänkte att det är väl bara vad man kan förvänta sig. Att det tar lite tid. Nästan genast började han visa sin hyperaktiva sida. Vi vill inte lämna ut detaljer men han blev farlig för sig själv och andra, förstörde saker omkring sig. Vi kunde inte släppa uppmärksamheten för ett ögonblick. Han visade många andra symptom också. Han ville slåss med en av oss 20 omgångar per dag. Vi gjorde allt för att avleda, körde med positiv förstärkning, tydliga ramar och regler, så fasta rutiner som det gick men det var kaotiskt. 

Vår kontakt på BFA i Sverige hade semester nästan hela tiden vi var i Ungern. Den ena av BFAs represententer hånade barnet upprepade gånger. Den andra var kompetent på många sätt. Men gav högst olämpliga råd några gånger, inte förenligt med svensk lag och barnuppfostran. 

Ingenting som de ungerska myndigheterna hade sagt om honom stämde. Familjehemmets kunskap om barnet och hans behov hade inte myndigheterna någon kunskap om. De tyckte att det var konstigt att myndigheterna inte hade följt upp sedan han kom till dem när han var tre. De undrade om vi visste om att han var hyperaktiv. Det hade tagit dem 1,5 år innan de kunde ta med honom utanför hemmet. Den enda dokumentation myndigheterna hade var ett återbesök några veckor efter att han kom till familjehemmet. Och ett besök på några timmar hos de sociala myndigheterna inför adoptionen. 

Det var så tydligt att alla i Ungern var rädda för att tala öppet om hur det egentligen ligger till. Det märks att det inte är helt demokratiskt. Det kom antydningar. Vår kontakt hos de ungerska myndigheterna sa ändå att det hade blivit omöjligt att sköta sina arbetsuppgifter senaste åren för det hade anställts så många utan kompetens inom området. 

Det var så uppenbart för alla runtomkring oss att barnet var hyperaktivt. De kommenterade det på lekplatser och matställen. Men de ungerska myndigheterna påstod att han var fullständigt normal. De ville bara genomföra adoptionen. Vi kände stor press både från myndigheterna och BFA. 

Innan vi tackade ja till adoptionen frågade vi särskilt om FAS (alkoholskador på fostret under graviditeten) eftersom vi vet att det är vanligt i Ungern. När vi frågade efter mer undersökningar om det blev vår kontakt hos BFA arg och tyckte det var onödigt. Hon ville heller inte att en konsultläkare skulle kolla på det. Vi genomdrev det ändå men alla inblandade sa att det inte fanns något som tydde på det. Det verkar inte stämma alls med verkligheten. All tillgänglig forskning vi läst om det tyder på att han hade det. 

Vår upplevelse av att adoptera från Ungern genom BFA är att det är inte rättssäkert. De ungerska myndigheterna mörkar hur det är. Ungern har inte skrivit under Haagkonventionen för adoptioner. 

Som avtalet med BFA är utformat har man inte juridisk rätt att få tillbaka någonting av det man betalat till dem eller att få ersättning för andra utgifter om man skulle välja att avbryta. Det känns som att BFA vill genomföra adoptioner till vilket pris som helst för att de behöver pengarna. De tar inget som helst ansvar för om det går illa. Vi kan verkligen inte rekommendera dem. Tänk er för väldigt noga innan ni skriver på avtal med BFA. 

Till slut efter noggrant övervägande tog vi det tuffa beslutet att säga nej, att avbryta adoptionen. Vi hade träffat honom varje dag en vecka och sedan haft honom i vår vård i fyra veckor. Väldigt lite tydde på att han ville detta själv. Med de multidiagnoser han sannolikt hade skulle det vara ett övergrepp att utsätta honom för att tvingas byta både land, familj och språk. Det hade inte varit rätt. Vi hade fått åka till BUP genast i Sverige. 

Det tyngsta är självklart inte förlusten av pengar utan att vi hade längtat i flera år efter att få bli föräldrar och investerat känslomässigt i det. Att barnet skulle slitas loss från familjehemmet och vara med om försöket som inte genomfördes. Vi hade knutit an till killen och hoppats på det bästa och gjort allt för att det skulle funka. Det var fina stunder också men allt som allt var det inte genomförbart. Det är vårt livs sorgligaste beslut. 

Självklart är detta bara vår uppfattning och vår upplevelse av att försöka adoptera från Ungern genom BFA. 

Vi är medvetna om att det också händer att det är BÄTTRE än vad det ser ut som i den Ungerska dokumentationen. Att andra som har adopterat därifrån har tagit barn med särskilda behov där det inte alls verkar finnas så stora behov. 

Det är sorgligt att du har dåliga erfarenheter. Men dina erfarenheter är lika mycket allmän sanning om ett land som Esmeraldas öde är allmän sanning om svenskar och svensk socialtjänst.

Pojken hade nog tur?