• shininglight

    Blir jag rätt behandlad?

    Min mamma är bra. Tror jag. Hon har iallafall gett mig en väldigt bra barndom vad jag minns med mycket resor osv. men hon är inte direkt någon som öppnar sig. Iallafall, hon vet att jag har adhd med främst uppmärksamhetsstörning. Hon har läst på en hel del och verkade verkligen engagera sig ett tag, hon vet alltså vad detta funktionshinder innebär och att jag gör så gott jag kan. Men det tror hon inte verkar det som. Hon jämför mina betyg och stökiga rum ständigt med min syster, men hon verkar inte förstå att jag har större svårigheter? Men när jag har ifrågasatt diagnosen ibland så har hon sagt att hon är SÄKER på att jag har det. Jag har precis börjat andra året på en vanlig samhällslinje med mycket plugg och jag har godkänt i alla ämnen, i vissa högre. Det har jag kämpat mycket för, att ens orka ta mig dit på morgonen.  Det får jag aldrig beröm för. Jag får bara höra t.ex. "Läkare? Det kan du nog glömma, då måste du plugga hårdare". "Du är så slarvig, du är så lat, hur ska du klara dig i livet, jag är orolig för dig" allt detta har hon malt på nu i månader, vilket gör att min självbild verkligen sjunkit. Det har även min vilja att gå i skolan. Men jag gör det ändå, för jag vill ju göra henne stolt någon dag. Hon verkar inte förstå hur mycket hon plågar mig, som om jag inte har nog och att det blir ännu svårare att koncentrera sig. Varje morgon bråkar hon med mig, hon lyckas alltid hitta något att skrika om som jag gjort fel. När min lärare sa att jag hade bra närvaro var det som hon vägra att ta till sig det, hon har bestämt sig för att jag inte klarar någonting. Idag sa hon till mig efter vi bråkat och jag sa att jag gärna går i en mindre skola som är bättre anpassad om hon vill att jag ska få bättre betyg. Då sa hon "Du kommer ändå inte komma in på någon linje". Då brast tårarna och trots att hon knackat på dörren och sagt "Men jag menar att du måste plugga mer för att komma in" så är det oförlåtligt. Jag har bra betyg, jag har svårt att plugga och att komma igång och att orka skoldagarna MEN jag gör det och är inte sämre än någon annan jag umgås med i klassen. Har jag rätt att bli upprörd?

  • Svar på tråden Blir jag rätt behandlad?
  • Pojkmamma2

    Usch be din mamma läsa på om bemötande! Bemötandet mot barn med npf är OTROLIGT viktig! Finns div förändra utbildningar mm å tycker du ska föreslå de på ett bra sätt antingen direkt till din mamma eller när du pratar med din samtalskontakt på bup.

  • blubbblubb

    Nä, det är inte OK.

    Att ha funderingar kring vad en framtid med npf-innebär har antagligen både du och din mor. Hennes uppdrag är dock att stötta dig, inte dra ner dig. 
    Det låter som att du klarar skolan ganska normalt, och många vidareutbildningar har inte jättehöga antagningsnivåer, så du lär kunna studera vidare om du fortsätter i samma takt.  Din mamma har naturligtvis rätt att säga till om du har drömmar som är orimliga, men inte älta det dagligen. 
    Kolla in stockholms universitet och vilka utbildningar som finns där och vilka betyg som finns. Det kan vara motivationshöjande att veta vad som krävs och kunna bemöta din mor. 

    Mitt råd är att du försöker sätta dig ner med din mor och berätta hur du upplever. Kanske visa delar eller hela av ditt inlägg här.   

Svar på tråden Blir jag rätt behandlad?