Fru ångest har ordet
Förvirrad, orolig, nervös…ÅNGEST… Är känslor som tagit över mig idag. Även om jag har pratat och vart lite mer ”mig själv utåt” Men det inte vart äkta, inte fullt ut. Det har vart ångest och skam över hur jag mår som gjort att jag ansträngt mig till max för att visa att jag minsann fortfarande är stark och ”bra”.
Dem flesta i min arbetsgrupp vet om, dem har sett mig både där uppe och där nere och själva räknat ut ett och annat. Vissa nöjer sig med att jag har ett stort temperament och att man ska akta sig för mig när jag är på dåligt humör.
Andra har jag valt att fråga mer, dem jag står närmre. Men vissa har jag valt att inte berätta för utan istället säga, jo jag mår bra, är bar trött, och så biter man ihop. En av dem personerna satt jag och pratade med när jag var som mest uppåt för två veckor sedan ung. Det handlade om min energi, hur pigg och flummig jag var, och jag skrattade och sa: Det slutar med att jag springer in i en vägg sedan ligger jag där och lipar i ett halvår. Jag sa det med ironi, så personen bara skrattade, jag skrattade också men sa: Det är sant. Jag är djupt eller milt deprimerad en gång om året minst. Och så babblade jag på en massa…Utan att tänka mig för, för i det tempot som mina tankar gick, och i det tempot min käft gick, så fanns inga stopp. Just då kändes det som no big deal. Just nu känns det skit
Tack vare att jag inte höll käften, tack vare att jag efter fyra år berättade för en kollega hur det faktiskt ligger till, berättade om hur jag mår, om min utredning på psykiatrin just nu, om tidigare utredningar och behandlingar, så fick jag idag en kommentar som gjorde ont i mig hela dagen, som gav en så stor ångest och så stort självhat att jag bara ville krypa ner i ett mörkt hörn och gömma mig resten av dagen.
Jag har vart nere nu, inte på botten, men nere. Jag vet att det är värre att falla ifrån ett höghus än att bara falla stående på jorden, som dem allra flesta, men det vet inte denna personen, för det vet man inte om man inte själv faller ifrån sådana toppar. så jag ska inte säga att personen var elak, eller ville elakt, tvärt om så tror jag nu i eferhand att denna bara ville väl, att det kanske var menat uppmuntrande. Men det gjorde så ont
”Hörru” Vad har du och deppa för? Du har väl ingen anledning att vare nere nu? Du har ju det faktiskt väldigt bra… osv
Jag har hört det förr, det är den största rösten av alla röster jag haft i min skalle, som ständigt ekar i mitt öra när jag mår dåligt. Jag säger det till mig själv hela tiden när jag mår dåligt, och andra har påpekat samma sak flera gånger under mitt liv.
Nej jag har inte blivit våldtagen som liten, mina föräldrar lever, jag har inte canser…jag vet..förlåt för att råkar se nere ut, glo åt ett annat håll istället då!! så kände jag just då.
Jag har aldrig gnällt på mitt liv i helhet, jag har aldrig ens gnällt över hur dåligt jag mår till någon över huvud taget utan att den har frågat. Det vet alla som känner mig.Jag skaffade denna bloggen av just den anledningen att mina närmsta kunde läsa hur jag mår istället för att jag måste prata om det, och för att andra med psykisk ohälsa kan läsa min blogg, ta kontakt med mig eller inte känna sig så ensamma, för det gör vi, ensamma och oförstådda. Och dem har jag har öppnat mig för har vart dem som har bett mig att säga hur jag mår, dem som jag står så och som bett mig att höra av mig när jag mår dåligt för att dem ska förstå varför jag inte svarar i telefon. Eller dem som kommer fram och frågar, som jag litar på. Jag har aldrig gått runt och krävt andras uppmärksamhet genom att älta mina problem, aldrig har jag bett om tröst eller empati. ALDRIG ALDRIG ALDRIG. Jag har sedan 12 år bärt en mask vart jag än har gått, bara för att andra ska tro att jag mår bra, så att jag slipper prata om det, slipper bli en svag person eller en klen jävel i andras ögon.
Men jag orkar inte längre gå och le när jag inte är glad, jag orkar inte prata med hög och lycklig ton när det gör så in i helvettes ont i mitt huvud av ljud, och jag skrattar inte när jag inte känner för det, och om det då står i min panna att JAG MÅR DÅLIGT, så kan jag inte hjälpa det, jag har ingen skyldighet i att vara glad och positiv jämnt. Och till skillnad ifrån någon som har en dålig dag, så har jag en jävlar depression att brottas med. Och jag är inte direkt stolt över det, jag skäms över det.Varje dag. Jag skäms över mig själv, min oförmåga att fixa av saker som är självklara för andra, min oförmåga att orka vara social, trevlig eller koncentrerad.Min likgiltighet. Jag önskar ibland att jag hade någon logisk, mer tydlig orsak till att må som jag gör, att vara som jag är, men för den som inte tror, eller förstår sig på folk med psykisk ohälsa och psykiska sjukdomar så finns där inget logiskt alls..Det är lönlöst att försöka förklara.
Jag tycker inte synd om mig själv, jag anser mig istället vara JÄVLIGT LYCKLIGT LOTTAD. Jag sitter inte och berättar om mitt livs historia till folk bara för att jag säger att jag lever med psykiska problem.
Jag har en bra familj, en helt fantastisk familj. Jag är så glad att jag tillslut hittade killen i mitt liv, som får mig att känna mig normal, som får mig att TRO PÅ att jag är älskad och som står ut med mig i vått och torrt och som kan hantera mig rätt. Jag är så glad som har vänner som känner mig väl och som respekterar och accepterar mig för den jag är. Jag är glad över att jag har vart frisk och att min familj är frisk. Men jag tänker inte förneka att jag mår skit i perioder ändå. Mina problem hör ihop med mig, precis som min personlighet gör. Jag kanske har allt för att må bra ifrån andras synvinkel, men inuti mig saknar jag en helvettes massa. Jag saknar kunskap om mig själv och mina humörsvängningar, saknar rätt verktyg för att hantera mina känslor, Jag saknar självförtroende, självkänsla, jag saknar motivation och prestation..JUST NU.
Jag har mått bra ett åt…ett helt år!!!!! Så låt mig få må dåligt, låt mig få vara den jag är, känna det jag känner, utan att dumförklara mig..Jag vet någonting som inte andra vet, att jag kämpat med mig själv på heltid sedan gymnasiet. Jag har kommit så jävlar långt, det ser jag när jag ser på andra med liknande problematik. Jag är 24 år och har hela livet på mig att bli bättre på att känna mig själv. Och jag lovar. När jag väl är hypomanisk, energisk, euforisk, så uppskattar jag livet och min omgivning tusen gånger mer än vad en helt vanlig svensson gör, så det så!!
det var skönt att få dela med sig, är det någon som känner som jag?
släng gärna en blick på www.livetojag.com där skiver jag om hur det är att må bra, bättre och bäst, men även att må dåligt, sämre och sämst,