Hej alla pappor.
Jag fyller 31 år i höst. Jag och min fästmö har i över ett års tid pratat om att skaffa barn.
Hon vart gravid förra hösten, men jag fegade ut tottalt och vi bestämde oss för en abort.
hösten samma år fick jag min Adhd diagnos. Nu har vi bestämt oss att göra ett nytt försök och jag försöker att tänka bort all oro/rädsla. Hur kände ni som idag är pappor och ev. blivande pappor?
Tacksam för svar och hoppas kunna skapa diskussioner i denna grupp.
//
david
Tjena!
Först och främst grattis! =D
Jag är själv 28 och ska få mitt första barn i April nästa år (om allt går som det ska)
Jag fick veta det genom att jag en dag fick ett MMS med 2 streck på ifrån flickvännen och hur ska man förklara känslan, Paff, ställd och samtidigt skitglad.
Men sen kommer ju också dom "dumma" tankarna, liksom kommer klara av det, tänk om man gör nått fel o.s.v.
Fast man får ju tänka också att man är ju 2 om saken + att man har ju andra i sin krets som har barn och föräldrarna så klart :)
Jag tror att det är nog bara att kötta på i vanlig ordning så kommer allt lösa sig galant, Det är dumt att gå runt och vara orolig i onödan :)
Hoppas allt går bra för er! :)
//Jonas
Tjena!
Jag har en 19månaders grabb hemma, när han låg i frugans mage så fick jag tuppjuck ärligt talat. Alla riktade in sig på mamman, hon bar ju barnet. Men att jag hade frågor och känslor som bubblade av att bli pappa var de ingen som tänkte på. Detta löste sig med ett samtal med kusinen som kände exakt likadant.
Jag var livrädd, vad hade jag gjort? Hur skulle jag kunna ta ett sånt ansvar över en annan människa? Hur ska man göra för att lyckas?
Den dagen han föddes så var känslorna enorma, jag hade en grabb! Jag älskar honom över allt annat och livet är fantastiskt. Visst sjutton är det inte bara en dans på rosor hela tiden, det är jobbigt men när dom ljusa stunderna är så glömmer man att han svinga sig i taklampan 2min tidigare eller jagade hunden med en leksak ellerr vad de kan vara.
Vi är människor, människor felar och det är naturligt! Man lär sig vart efter och man vet ju vart man vill komma med uppfostran, vill ju ha en snäll och artig krabat!
Alla barn är olika och ingen vet bättre än ni hur erat barn funkar, lyssna på tipsen ni aäker kommer få men ingen ska nånsin få bestämma hur ni ska göra med erat barn!
Det löser sig ska du se, var inte orolig :)
Lycka till!