För mig var amningen också en plåga , hade aldrig klarat första tiden om min sambo inte också varit hemma och peppat och stöttat (var rädd att råka göra illa bebisen för att det gjorde så ont). Om du har mer press än stöd från din sambo och en missnöjd liten tvååring är det förstås olidligt för dig. Amning ska inte vara ett tvång, då blir det inte en en harmonisk mamma som knyter an med sin bebis och då är det mycket bättre att flaskmata. Jag blir direkt upprörd att även andra än din partner har mage att ha en åsikt om din amning! Det är DIN kropp och DINA bröst. Hur det känns kan ingen annan veta. Det kanske inte gjorde lika ont för dem, de kanske inte upplevde samma stress. Men jag vet att det inte är så lätt att strunta i vad människor som står en nära tycker, men du ska veta att det finns andra som förstår. Nu är bebisen fortfarande bara en vecka, om din partner är hemma med dig nästa vecka så tycker jag du ska kräva att hon sysselsätter 2-åringen så att du får en chans att amma utan den stressen i alla fall. Ta också kontakt med amningsmottagningen om du bor på en större ort eller amningshjälpen om du har långt till en mottagning. Om du vill försöka amma ett tag till så är det kanske en bra idé att hyra eller köpa en bröstpump. Den var räddningen för mig vissa dagar, eftersom detaljs inte gör lika ont som när barnet suger och då kunde brösten få en chans att läka. Mycket tid gick dock åt till pumpningen, så inför nästa bebis (är i v 32), var det ett krav från min sida att vi skulle köpa en elektrisk pump. För mig blev dock amningen lättare med tiden och när jag passerat den "magiska gränsen" vid sex månader gjorde det plötsligt inte ont alls längre. (Så länge brukar man inte ha ont, jag hade lite fel på mjölkgångarna), så jag fortsatte att delamma tills sonen var 14 månader. Det hade jag aldrig trott i början. Men som sagt, jag hade mycket stöd nästan dygnet runt, annars hade det blivit ersättning på heltid efter bara ngn månad.
