Att växa upp med en alkoholiserad pappa

Det finns ingen som kan förstå hur det är att leva med en alkoholiserad familjemedlem. Absolut ingen, som inte varit med om det själv. Jag har varit med om det. Min pappa var alkoholist. När man är liten och har växt upp i det så förstår man inte. Man tror att allas pappor är så. ”Pappor dricker öl när de kommit hem från jobbet, sen blir de trötta och somnar” Det spelar ingen roll, för ens pappa är ens pappa och man älskar honom oavsett. Ingen kan förstå hur det känns att tänka att kanske, kanske hinner jag leka med pappa innan han somnar. Ingen kan förstå hur det känns att vakna mitt i natten och behöva känna sig rädd och ensam för att ens pappa inte vaknar när man ropar efter att man drömt en mardröm. Men när man är van vid det så förstår man inte. ”Alla pappor dricker öl” och ”alkoholister är såna man ser framme på torget på bänkarna”, men så är det inte. Min pappa prioriterade sitt jobb allra högst och skötte allt därtill.

Trots att min mamma fått hämta mig mitt i nätterna för att jag varit rädd så går det ändå inte in. Att ens pappa är sjuk. Det tog mig 14 år att förstå det. Och det krävdes att någon sa det till mig. ”Din pappa har alkoholproblem” Helt plötsligt blev det helt uppenbart.

Jag klandrar honom inte. Min pappa har haft en exakt lika uppväxt som mig förutom att hans pappa aldrig genomgick någon förändring, han tog livet av sig. Därför fick inte min pappa samma förklaring som jag fått. När man är i ett missbruk så mår man så dåligt så det är helt omöjligt att tänka på andra och man behöver krascha och hamna på botten för att kunna vända på det.  Min pappas vändning var att han hamnade i fängelse. Då kommer alla och tycker synd om en och att det är så bedrövligt. Men jag tror att det var det bästa som hänt i hans liv. Även om det var den svåraste och jobbgaste tiden i hela mitt liv, att behöva säga hejdå till sin pappa efter att fått träffa honom i ett besöksrum i en timme på flera månader. Ingen ska behöva gå igenom det och få se sin pappa på det viset.  Men det var inte förrän då han vaknade upp och klarade av att förändra sitt liv. Min pappa är numera nykter och sa till mig medan han satt i fängelset där han fick hjälp, ”Man kan inte älska någon annan om man inte älskar sig själv”. Det är helt sant, kanske det klokaste jag någonsin hört. Och han har alltid varit noga med att poängtera att man aldrig ska skämmas över någon annan än sig själv.

Nu har min pappa varit nykter i 4 år och det finns ingen som jag är så stolt över som honom. Han har verkligen visat att det går att göra allt om man bara vill. Jag älskar honom med hela mitt hjärta även om det ibland kan kännas konstigt att helt plötsligt ha en pappa när man inte haft det någon gång tidigare.

Jag delar med mig av det här för att vissa kanske känner igen sig eller för att ge de som inte varit med om det mer förståelse för det. För jag vet att många tänker ”ja men hur svårt ska det vara att bara låta bli att dricka?”