Diskriminering?

Ofta har jag börjat tänkt på hur föräldrar behandlar barn vart jag än går, lägger märke till att de ofta skär i hjärtat när jag ser hur föräldrar beter sig mot sina barn, igår tex så var vi på Ica, där stod en mamma med en liten pojke i 6 års åldern, dom gick lugnt och kikade bland brödet och så stannar mamman vid kakorna och börjar kolla, pojken kollar och så säger han " snälla mamma kan vi köpa dom här" mamman höjer rösten riktigt irriterat och säger något i stil med " sluta håll på och pilla på allt du ska inte ha några kakor nu räcker det"- alltså riktigt irriterat. Då tänker jag ( kanske helt fel) att om hon hade varit och handlat med sin mamma i nu vuxen ålder, hade hon verkligen accepterat att hennes mamma sa sådär till henne då? Och hur skulle pojken kunna veta att han inte fick ta på kakorna när mamman gjorde det? Likaså hör jag ofta att föräldrar berättar för sina barn " du kan inte göra allting, du kan inte få allt, men varför gör du sådär igen? Det känns på något vis att man lär sina barn att dom inte kan förändra, göra något nytt, att lära barn att de finns problem vad är de för konstig taktik? Ska man inte lära sig att de finns lösningar? Jag ser mer att de är förälderns fel att barnet "gör sådär igen" bara för att föräldern inte har förklarat varför barnet inte fick göra de eller köpa de... Hur tänker ni? Ibland känns de verkligen som diskriminering men de är ju helt upp till var och en hur man uppfostrar och tänker, är bara lite nyfiken :) kram