Vad ska jag säga till min syster?
Jag är anonym för min systers skull. Hon har väldigt svårt att få barn. De har försökt i flera år själva efter att ha fått det perfekta livet, bra jobb, stort och fint hus till familjen och gift sig och allt är liksom klart... förutom barn. Jag är precis tvärtom; har inget fast jobb och har lägenhet och lite struligt förhållande ibland (ogift) och ostädat hemma och så. Har dock ett barn sedan innan systern började försöka som blev till av misstag.
Hon har varit väldigt öppen med att de vill skaffa barn, berättade de till och med före de gifte sig.
Nu har det inte velat sig och de har gjort flera IVF som misslyckats, hon blir inte gravid utan får bara mens som vanligt.
I början var hon väldigt öppen med mig och jag försökte uppmuntra och ge statistik som att det är större chans att det går på andra försöket när första misslyckades och så... tipsa om huskurer och sånt eftersom jag är utbildad molekylärbiolog (hon provade dem...). Men nu har hon blivit väldigt tyst och vid de två sista IVFen så hörde hon inte av sig hur det hade gått ens. Näst sista så frågade jag henne efter ganska länge och vid sista så frågade jag min mamma om hon hört något.
Nu vet jag inte längre hur jag ska förhålla mig... ska jag prata med henne om försöken eller är det bättre att bara inte låtsas om någonting? Prata om allt annat än barn? Det är lite svårt också i och med att jag inte vill vara elak och säga saker som är gulliga som min son gjort tex när hon är med för jag tänker om hon tar illa upp, men samtidigt känns det elakt att bara prata om min son när hon inte är med. Jag har också drömt flera ggr att hon blir gravid. I början berättade jag det och vi pratade tillsammans om hur roligt det vore om drömmen slår in men så drömde jag inatt att hon blev spontant gravid mellan IVF-försöken och nu vågar jag inte säga något... tänker att det kanske bara verkar okänsligt.
Det sista som vi pratade om förutom då när jag frågade om IVFet var att jag sade till henne att jag gärna skulle vilja ha ett barn till men kanske om något år eller så (jag är äldre än henne och närmar mig 35-gränsen så vill innan det blir för sent) och att jag hoppades att hon blir gravid före mig så att våra barn kan växa upp tillsammans. Då verkade hon glad åt det och så. Men nu tänker jag att det säkert tär på henne, men tänker ändå att det var bättre att säga det i förväg än när jag blivit gravid så det kommer som en chock.
En annan sak är att jag har jättelätt att bli gravid. Min son kom till med preventivmedel och jag har blivit gravid 4 gånger utöver det; gjort två aborter i ung ålder, ett missfall (MA) och ett utomkvedes. Alla med preventivmedel (p-piller av olika sorter). Så jag tänker att det är säkert jobbigt för henne det också.
Vad kan jag göra för att stötta henne så mycket som möjligt eller i alla fall att hon inte ska tycka att det är obehagligt att prata/vara med mig? 
Jo, jag hoppas det, speciellt i och med att jag har kunskap nog att kunna förklara det krångliga sakerna läkarna har sagt till henne och så... och därför känns det tråkigt att hon har blivit tystare nu och jag funderar mycket på hur jag ska kunna hjälpa henne ändå, så att det känns lättare för henne att prata med mig. Har i alla fall tänkt att jag ska vänta ett år innan jag försöker bli gravid, för det hade nog varit väldigt tungt för henne om jag blev det nu.
