Ingenting händer och jag känner mig bitter

Nej man är inte glad över att andra får barn i ens närhet när man själv inte kan få.
Man kan ju inbilla sig att man är glad för deras skull.
Jag låtsades att jag var väldigt glad över att andra fick barn. Men jag ljög. Jag tyckte inte att det var rättvist att någon som i mitt fall var 10 år yngre fick barn. Va fan, de får väl vänta tills vi fått. Samma sak de som knappt varit tillsammans nått år. Vi hade varit tillsammans i 10 år och jag tyckte att de kunde vänta!
Vi fick hjälp när vi försökt i mindre än ett år. Jag hade ingen mens och det kändes lönlöst att ens försöka. Nu var jag 31 år när jag fick mitt första barn. Har hört att det är väldigt svårt att bli tagen på allvar när man är så unga som ni och vill skaffa barn.
Du måste nog tjata. Kontakta specialklinik/ivf-klinik...om det finns där du bor.

Låter helt sjukt att du inte ska få hjälp innan 23.
Jag var 20-21när vi fick hjälp.

Ring tillbaka och fråga om dom sysslar med åldersdiskriminering, och om det finns någon lag om att dom inte får hjälpa yngre personer, tvivlar på att det dom gör är okej.

Jag känner blandade känslor inför när andra blir gravida. Men när väl bebisen föds så älskar jag barnet i alla fall! Som ovanstående säger: som ung tas du inte på allvar inom vården eftersom du inte hunnit lära känna din kropp och du har överskott på hormoner. Som medelålders så är du virrig eftersom du har eller vill ha barn. Som äldre är du i klimakteriet och tas därför inte på allvar. Kämpa på

Nä det finns ingen ivf klinik där jag bor men det finns en 3 mil härifrån men då måste man stå för alla kostnaderna själva, vilket kan bli ganska dyrt om jag har förstått det rätt.

Känner också lite som du när jag ser folk som inte varit tillsammans så länge och som får barn. Flera stycken jag känner hade bara varit tillsammans i några månader när de fick veta att de skulle ha barn. Därför känns det så orättvist när jag och min sambo som varit tillsammans i snart 6.5år inte lyckas.
Lika orättvist känns det när jag får veta att anledningen till att man måste vara minst 23 år innan man söker hjälp var p.g.a att de över 23år har en mer stabil relation.
Lite dumt att ett par som är över 23år och kanske har varit tillsammans i 18 månader och försökt i 12månader att få barn har större chans till att få hjälp än vi.

 

Tycker också att det låter dumt. Men sådana var reglerna de hade där och anledningen till att de inte hjälper någon under 23år är för att de anser att de från 23år och uppåt har en mer stabil relation än de som är yngre.

Testade att ringa dit för några veckor sedan eftersom jag var så less på att inte ens ha någon (förutom min sambo) att prata med. Men fick bara veta att de hade semesterstängt tills i mitten av juli så får testa att ringa då igen. 

Och det är jätte jobbigt när folk runt en får barn, när vi höll på med vårt tredje ivf så blev ett par som är nära oss gravida och detta knappt ett år efter dom träffades.

Det tog hårt jätte hårt, dels att dom ringde och berättade att dom minsann lyckades på första försöker, vi hade flera flera år av försök och var mitt uppe i en ivf så det var riktigt jobbigt.

Jag gick omkring med ett falskt leende men inom mig flödade tårarna.
Detta par hann få 3 barn innan vi fick vårat barn.

Med det menar jag inte att du ska göra ivf. Det finns vissa kliniker som är bättre på "svårt att få barn" situationer. Det brukar finnas där det finns ivf...
Då betalar du bara besöken...

Okej, får ta kontakt med dem när de öppnar igen och höra vad de säger. 

Jag var 22år när vi påbörjade vår utredning. Enda kravet de hade var att man antingen skulle försökt ett år eller ha en problematik som gör att man inte kan bli gravid. Nu hade jag väl kanske "tur" eftersom jag har pco. Så vi fick komma på utredning fast vi endast varit oskyddade i ett par månader. Men eftersom jag inte har någon mens så var det ju ingen poäng med att "försöka själva". 

Det är tyvärr väldigt olika beroende på vilket landsting man bor i. Mitt tips är att du går på utredning på en privat klinik. Det finns flertalet kliniker som man kan få det landstingsfinansierat och därmed endast betala för ett vanligt läkarbesök. Googla på en privat klinik och kolla vad det står på deras hemsida ang utredning :) Privata kliniker som utför IVF kan även göra utredningar!  

Jag blir jätteupprörd och ledsen av det du skriver!! Vad då mer stabil relation?? De avgör alltså när en vuxen, myndig person ska skaffa barn! Adoption och åldersgräns förstår jag, liksom ivf. Men en vanlig jävla utredning?! Jag är 25 och fick hjälp utan problem, de tyckte snarare att det var bra att jag inte väntade längre eftersom det bara blir svårare med tiden... Vet dock inte hur min mottagning ställt sig till mig om jag var yngre...

Du får göra en egen utredning:
Har du egen ägglossning? har du testat med stickor? I så fall har du ett försprång.
Testa munkpeppar/agnus castus. Be din kille äta zink och själv ska du ta extra d-vitamin och e-vitamin.

Är du underviktig, gå upp i vikt. Är du överviktig, gå ned.
 
Rök inte. Träna, ät mycket grönsaker.  

Det jag mest önskar just nu är att få någon sorts hjälp eller stöd men inte ens det kunde de ge mig verkar det som eftersom de bara sa att jag skulle ringa igen om 3 år (nu 13 månader kvar).
När jag kollade om jag hade endometrios så verkade jag i alla fall, vad de kunde se, ha en normal ägglossning.  Har även testat ägglossningsstickor och de visade ägglossning varje månad.
Nu behöver det ju inte vara hos mig problemet sitter heller men sambon har tidigare lyckats göra en tjej gravid (som slutade i abort).

Är varken under- eller överviktig så tror inte att det är där problemet sitter. Röker inte heller men däremot så gör sambon det men han ska sluta nu i slutet av sommaren.
Tack för tipsen, vi ska testa det du tipsar om och hoppas att det hjälper.

Ska kolla det. Vet att de har en privatklinik några mil ifrån där vi bor så funderar på att ringa dit och höra med dem om utredningar och priser.
 

Jag känner igen mig så i det ni skriver. 

Jag försöker att inte tänka alls på att folk är gravida. Det är nog inte helt sunt, men känns i alla fall bättre än att bryta ihop var och varannan dag för att man känner sig oduglig och okvinnlig. Sen har jag börjat bli brutal med de som frågar om "det inte är dags för en liten snart" och säger syrligt som det är - att inte alla människor kan få barn. Det var jobbigt att säga det första gången, men reaktionen man får tillbaka brukar vara värt det. Sällan har jag sett människor bli så generade. 

En RIKTIG nagel i ögat på mig är en vän till mig. Han träffade sin nuvarande fru för typ... två år sedan. Efter en väldigt kort tid förlovade de sig och bestämde datum för bröllop. Anledningen var att hans fästmö inte kunde få barn och de tänkte planera för framtida adoptionsprocesser eftersom det tar så lång tid.
Några få månader senare är hon gravid. De fick en dotter. Idag gick de ut med att de väntar barn nr. 2. Hon skulle vara mer eller mindre medicinskt steril och lyckas reproducera sig hejvilt medan en annan är frisk, har sunda levnadsvanor, har ett bra BMI, har varit tillsammans med min man i 10 år och ändå sitter här mer än 1,5 år senare utan ett första positivt gravtest och är bara 25 år gammal. Det är surt.  

Stora styrkekramar till er. På ett eller annat sätt, förr eller senare, ska vi ha våra mirakel i famnen :)