Kan man "lära sig" att tycka om sambons barn?

Jag kan förstå hur du känner till viss del. Jag har precis flyttat ihop med min pojkvän som har två barn sedan tidigare, och jag tror aldrig det är lätt att handskas med dom känslor som nog rätt många får. Jag tycker om min pojkväns barn, men ibland tycker även jag att dom beter sig förjävligt, jag blir sur, ledsen och kanske framförallt arg på min pojkvän som "tillåter" detta, som inte ser hur illa det kan bli ibland. Jag kan till och med ibland bli nästan svartsjuk om hans barn får vad jag anser vara oförtjänt uppmärksamhet, eller om min pojkvän daltar med dom. En riktigt vidrig känsla att ha som vuxen gentemot ett barn på något sätt.

Det jag försöker göra är att separera min egen relation till barnen och deras relation till sin pappa. Jag vill se dom som individer, som olika unga personer som jag har en alldeles unik och speciell relation till. Ibland måste jag bestämma över dom, men jag kommer aldrig bli deras förälder. Jag har först nu förstått att jag kan kräva saker av dom för att våran relation ska fungera, till exempel respekt. Visst, dom är "bara" barn, men jag tror det är extremt viktigt att man har en egen relation på egna villkor till dom, som inte har så mycket att göra med barnets föräldrar. Om något sedan händer, en konflikt uppstår eller vad det nu kan vara, så vet man att "vi brukar lösa det såhär, på VÅRT sätt i VÅR relation", istället för att pappan ska bestämma hur allt ska skötas.

Kan du inte förklara för sonen att hans beteende får dig att må dåligt? Och fråga hur han känner inför att ni bor ihop och att han ska få ett syskon? Nu vet jag ju inte vad det gäller, men jag har sagt till mina bonusungar att dom har gjort mig ledsna, och förklarat vilken typ av relation jag vill att vi ska ha. Och det har fungerat jättebra hittills. Sedan tycker jag det är viktigt att påminna sig själv att det faktiskt ÄR ok att känna sig trött på nån annans ungar, vilket jag får påminna min sambo om ibland. Dom är inte mina och kommer aldrig bli, och han vet faktiskt inte hur det är att bo med någon annans barn.

Hoppas det hjälpte lite, du är verkligen inte ensam och jag tycker inte du ska få panik! Det är tufft ibland, men är man villig att jobba på det så tror jag det kan bli hur bra som helst!

Lycka till!

Om det hänger på uppfostran och hans (pappans) bemötande utav dem, så prata med honom om det. Lyssnar han och tar till sig dina synpunkter, så ge det en chans till.

Att man inte går ihop eller kommer överens med alla, är ren fakta. Sen är det bara du själv som vet om det är hållbart i längden eller ej.
Är barnet stort, eller det rör sig om många år till som det ska komma på umgänge?

Min mans ena är ok, den andre skulle jag inte valt att ha speciellt mycket med att göra om vi träffats på jobb eller någon annanstans.
Jag har i nuläget inte speciellt mycket med någon av dem att göra. De hälsar på ibland, och det funkar bra då när det gäller kortare stunder. Stunder låter som 10-15 min. men det rör sig ju om timmar när dom kommer, men det är stor skillnad mot tidigare, umgänge under flera dagar.

Ja och nej skulle jag påstå. Nej, för att man inte kan tvinga sig till att älska eller ens tycka om någon, men med pappans hjälp bör det gå att etablera rimliga relationer hemma där alla trivs.

Du har identifierat vad det är som stör dig och gör att du tycker mindre om bonusen och det låter som om det handlar om aspekter som går att bota med ett antal regler som ni etablerar i hemmet och håller fast vid, Men pappan måste vara den drivande kraften i det hela. 

Tack för svaren :) Pappan är otrolig på att låta mig tycka och känna som jag gör, och han har gjort många förändringar ang uppfostran sen vi träffades. Dock fanns det inte en enda regel eller rutin när jag kom in i bilden, så trots att mycket hänt är det lång väg kvar. Barnen har som jag ser det haft en väldigt speciell uppfostran och barnen har dessutom många "problem" som tär på krafterna att handskas med eftersom vi inte har den där villkorslösa kärleken i grunden som barn och förälder har. Det känns som att det är något hela tiden, är det inte BUP utredningar med diverse diagnoser så är det medicinska svårigheter och sociala problem. Detta kan jag ta med det yngsta barnet men orkar inte med det andra. Barnet är 10 år och bor varannan vecka..

Jag är i en liknande situation, jag har svårt för min sambos barn. Den äldsta som är 17 nu, har jag lättare för, men han är fruktansvärt osocial och är mest på sitt rum, trots att jag försökt få honom att umgås med resten av familjen, vet dock att det inte beror på mig, han bara är osocial av sig.

Den yngsta som är 15 nu, har en diagnos, honom har jag svårare för, pga att hans pappa låter honom alltid få som han vill, annars slåss och bits han, så har det varit sen jag träffade min sambo för 10år sen.

Jag har tyvärr inga råd att ge, i mitt fall så väntar jag på att den yngsta ska flytta hemifrån till en gruppbostad. Min sambo har lovat att det ska ske senast pojken fyller 18 år, så 3 år kvar.  
Jag har stått ut, främst för att vi har ett gemensamt barn, oplanerat. Sen så har vi ett underbart liv varannan vecka. Pojken är också på kortidshem ca 2 dagar i vecka, så vi har ju inte honom alla 7 dagar på våra veckor.  

Anonym (samma här) - jag har bestämt mig för att jag inte skulle klara av att göra som du, dvs stå ut tills det är dags för pojken att flytta. Att känna så här tar alltför mycket energi och glädje från mig, jag kan inte ens njuta och ha det bra med min sambo och vår son dom veckor det bara är vi tack vare att jag hela tiden tänker på situationen, och så vill jag inte leva.. Jag vill må bra och bara njuta av min lilla bebis :) Men vad som kommer hända vet jag inte än..

Tråkig situation du har, trodde att jag hade det värst med styvbarnen;)
Men om du verkligen inte kan stå ut, så är väl enda utvägen att flytta, kanske vara särbos? 
Min sambo skulle aldrig välja mig framför sina barn, och det gillar jag, skulle aldrig kunna respektera honom om han valde mig och inte skulle träffa sina barn alls.
Men ibland har jag pratat med honom om att ha två boenden, det har hjälpt, han har lyssnat mer på mig och vad jag och vårt gemensamma barn behöver för att få frid i hemmet. 
Men min situation är nog trots en våldsbenägen tonåring, lite lättare, då mina styvbarn mest är på sina rum, kommer bara ut när dom ska äta. Ju äldre dom blivit, desto mer är dom på sina rum. ibland ser jag dom bara en halvtimme om dagen. Den äldsta har t o m valt att vara mer hos sin mamma (har skolan i närheten och kompisar), kommer nu för tiden  ca 2-3 dygn i månaden.
Hoppas du hittar en lösning på din situation.   

Nej jag skulle aldrig tillåta att min sambo valde bort sina barn pga mig heller, och det skulle han heller aldrig göra. Däremot har det länge varit på tapeten att barnen ev kommer vara mycket mindre tid hos oss pga en flytt med sin mamma, vilket såklart skulle göra skillnad. Annars är det ett försök som särbo som får gälla för oss, för den här situationen är inte bra för någon.. Lycka till önskar jag dig också :)

Jag tycker det är så sorgligt att så många pappor delar sitt liv med kvinnor som inte tycker om deras barn. Det finns ju hur många trådar som helst som bekräftar detta. Alla bonusbarn verkar för dessa kvinnor vara ouppfostrade, förmodligen ha nån bokstavskombination och som stjäl för mycket av sambons tid osv...De har i regel också en slapp biomamma som tillåter vad som helst, och inte har några regler för barnen enligt bonusmamman.

Man kanske har för bråttom med att flytta ihop vilket gör att man upptäcker sin antipati för barnen "för sent". Jag skulle aldrig drömma om att dela mitt liv med någon som inte klickade med mina barn. Det är väl a och o?

Barn är ju barn och de egna biologiska barnen kanske också har sina idéer för sig och inte alltid uppför sig som man skulle önska, men det har man mycket större överseende med för man älskar dom. Jag tror att man ser på bonusbarnen med mycket strängare ögon och mindre tålamod. Det blir ofta väldigt mycket "mina barn och dina ungar".  Jag tycker så oerhört synd om alla de barn som periodvis tvingas vistas i hem där de är så illa omtyckta.

Jag är själv bonusmamma och mina barn är också bonusbarn. Jag behandlar dom som jag hoppas och vet de blir behandlade av sin bonusmamma. Vi tycker om våra bonusar! Allt går inte på räls alltid, det uppstår konflikter och problem emellanåt precis som det gör med de biologiska barnen. Men barnen är trygga i förvissningen om att de lever med människor som bryr sig om dom.

Detta är egentligen inte speciellt riktat till dig TS utan mer en allmän reflektion efter allt man läst om förhållandet bonusmamma/bonusbarn. Jag hoppas det kan lösa sig på bästa sätt för dig och din familj!

Anonym (barnkär) - jag håller med dig helt och hållet om att det är synd om barn som tvingas bo med vuxna som inte tycker om dom, det är därför jag väljer att göra någonting åt situationen. Anledningen till att vi flyttade ihop var helt enkelt att jag blev gravid, annars hade jag aldrig haft så bråttom utan väntat för att se hur vi alla kommit överens, och om det hade känts så här hade vi aldrig flyttat ihop utan istället avslutat relationen. Men tack vare bebisen bestämde vi oss för att satsa ordentligt för att se om det kunde fungera, vilket det tyvärr inte gör. Sambon vill att vi försöker lite till men jag skulle aldrig kunna fortsätta så här eftersom det är fel mot pojken, och har därför valt att lämna. För att han ska må bra. För att det är det enda rätta. Precis som du reagerar jag hårt på när barn far illa i såna här situationer och hade aldrig trott att jag själv skulle hamna i en sån här sits. Ang att man har svårare att ha överseende med andras barns fel och brister håller jag också med. Självklart är det så. Jag säger inte att det är en hemsk pojke, bara att vi är väldigt olika och inte "klickar". Jag arbetar med barn och är fullt medveten om att det är samma sak med barn som med vuxna i det avseendet att personkemin inte stämmer med alla. Skillnaden är att det är den vuxnas ansvar att "lösa" situationen om det är ett barn inblandat, och att se saker ur ett barnperspektiv. Dock kan jag säga att ang diagnoser vet jag inte vad som skrivs i andra trådar men dom här barnen har fastställda diagnoser gällande både fysiska och psykiska "problem" som är ganska uppenbara. Och självklart hade jag inte tyckt att det var lika besvärligt om mitt barn haft samma diagnoser, eftersom jag älskar honom och är beredd att stå ut med vad som helst för hans skull. Hoppas bara att folk ibland kan tänka lite innan dom dömmer, för allt är inte alltid svart eller vitt eller som det tycks. Jag har iallafall lärt mig det av den här erfarenheten, men jag kommer alltid stå fast vid att man måste se till barmens välmående och behov, vilket är det jag nu försöker göra. Både mitt eget och andras.