Älskad för den jag är!

Jag var smal, blev gravid. Ett år efter mitt lilla hjärta kom ca 15 kilo kvar till min matchvikt. Jag har skitsvårt att inte falla för att matfrestelser. Blir mycket mammafika med andra mammor. Gick ned elva kilon efter jul, men har efter ett "återfall" gått upp fem utav kilona igen. Men jobbar med det igen! Jag har under tio år kämpat med anorexia, bulimi och har jobbat med det sen jag fick rätsida på det. Men varje dag är inte självklar. När jag träffade min sambo som är väldigt väldigt smal och äter vad som helst och mycket, massa grädde och smör. Han verkar tycka att det är lätt som en plätt att bli av med kilona. Jag byggde upp en relativt bra självbild efter jag sakteligen tog mig upp det jävla mörka hål jag befann mig i. Men nu har jag börjat hata min egna kropp. Han drar i min mage, fast han vet att jag skäms. Pratar om min mage med ordet fläsk. Stirrar på mig om jag tar för mycket mat och undrar hur man är funtad om man tar sååå mycket potatisgratäng om man nu vill gå ned i vikt. Grejen är att jag bett honom sluta! Han stjälper mer än hjälper. Men han fattar inte! Då jag dock gick ned elva kilo sa han ingenting!! Jag frågade aldrig heller om han tyckte det syntes eller så, pratade inte om det. Jag vet att han tycker min kropp är hemsk men borde jag inte få vara lycklig ändå? Behöver jag tillägga att jag inte vill att han tar i mig. Jag är så ledsen av detta. Det enda jag tänker på är hur äcklig han tycker att jag är. Han har en pappa och mamma som väger för mycket och de klagar han på med ibland, tom kallar sin pappa för tjockis osv. Han verkar tro att alla vill höra hans åsikter, men ibland får man faktiskt knipa. Hur får jag honom att förstå att han sårar riktigt mycket? Nån som kan hjälpa mig.